- Ja nä, jag har tagit det rätt lugnt…

Långhelg, ledig från onsdag kväll till måndag morgon. Väldigt skönt på sitt sätt, lite lätt ångestladdat såhär i efterhand. När jag kom hem i onsdags kväll låste jag dörren, jag har inte låst upp den än. Jag har alltså spenderat varenda minut av den här långhelgen i min lägenhet. Egentligen är det inget oväntat med det, det är en ganska bra avspegling av hur mitt liv ser ut. Den fritid jag har spenderar jag för mig själv och försöker sysselsätta mig med saker som får tiden att gå.

Men det blir också väldigt påtagligt hur torftigt liv jag lever. Att höra/se/läsa om saker som folk gör, det måste inte vara något avancerat, middag med vänner, myskväll med familjen, dejt eller vad det nu än kan vara. Det hade säkert funnits ett par alternativ för mig, men inte som jag själv skulle vilja göra. Att spendera långhelgen instängd i min lägenhet med min ensamhet blev the lesser of two evils så att säga. Vilket är mer dramatiskt än det låter, jag har ingenting emot att se på tv, sitta vid datorn eller pyssla med något annat här hemma… det är mest efteråt det ger en rätt tom känsla. Som att det inte har gett så mycket, som att det varit ett tidsfördriv omöjligt att dela med någon annan som någon form av upplevelse.

Det är skönt att vara ledig, jag bara önskar jag hade någon att spendera ledigheten med… ibland i alla fall.

Påverkar ensamheten jobbet?

Jag fick en kommentar till mitt förra inlägg som jag kände nästan lämpade sig bättre i att göra ett nytt inlägg av (inte för att det stoppat mig tidigare att skriva tapeter till kommentarssvar men..)

Frågan rörde om och isåfall hur min ensamhet går ut över mitt jobb, och hur jag isåfall hanterar det.

Jag känner igen problematiken, att inte ha några vänner, ingen kärlek, gör att man inte egentligen har några upplevelser, inga händelser eller liknande som man kan prata om. Om inget händer i mitt liv, vad pratar jag då om? Jag hanterar det på ett par sätt, men enkelt sammanfattat kan man säga att… jag pratar helt enkelt inte om mig själv.

Jag är också rätt tystlåten, och det har såklart inte blivit enklare av att spendera väldigt mycket tid i ensamhet. Men jobbet är faktiskt en sån sak som är en väldigt positiv del i mitt liv, främst tack vare mina arbetskamrater. Jag hanterar problemet som beskrevs i kommentaren på så sätt att jag använder mig av artighetsfraser, pratar jobb och försöker skämta däremellan.

Det räcker väldigt långt för min del, för det är ju ändå någon sorts kontakt med andra människor. Men även om man kan hamna i olika djupa diskussioner ang jobb eller händelser i omvärlden, roliga diskussioner eller bara trevliga diskussioner så blir de sällan särskilt personliga. Hur jag mår och vad som hänt med mig är ofta avklarat på max någon minut i början av dagen (och även om jag som person har svårt för att tala osanning så är det där ämnen som jag svarar väldigt svävande på).

Artighetsfraser som de ovan är snabbt avklarade för egen del, men är sånt jag också frågar och har man bara rätt motpart som kan hålla en diskussion levande så kan man verka delaktig i den trots att man inte gör så mycket annat än startar den med en fråga (och kanske håller den vid liv med någon följdfråga). Det här, och det skämtsamma, är väl det närmaste en normal människa jag kommer att vara… det är skitsvårt, för jag känner mig totalt socialt missanpassad många gånger. Och det händer att jag sitter i fikarummet under en fikapaus och säger exakt 0 ord (eller kanske då 3-4 ord, t.ex. ”hej”), det händer ganska ofta.

Problemet som beskrevs i kommentaren löser jag faktiskt oftast med att prata jobb. Att fråga eller hjälpa andra, eller att kommentera saker till andra om jobbet. Vilket har lett till att många frågar mig om hjälp. Det senare nämner jag för det är väldigt tacksamt med hänsyn till problemet med att vara tystlåten på en arbetsplats, en annan människa tar isåfall kontakt med mig istället för att jag måste vara den som tar första steget, och ofta är det något jag kan hjälpa till med (och jag tycker om att hjälpa andra, så jag blir bara glad att få hjälpa till och av det faktum att någon faktiskt frågar just mig).

Jag vet inte om det här inlägget gjorde det något tydligare men… jag tror på sitt sätt att det låter lite bättre än det är, för jag kämpar varje dag med situationer då jag kollapsar i det sociala spelet… och det utspelar sig i princip bara på jobbet, annars är jag ju för mig själv resten av tiden.

The fourth dance

Jag kom i kontakt med en tjej för en tid sedan, en väldigt genuin människa på många sätt, även om jag inte är säker på att hon skulle säga samma sak själv, hon dömer nog sig själv hårdare… och vem gör inte det. Jag tror faktiskt att jag kommit i kontakt med henne tidigare, för ett par år sedan, men att den kontakten lite rann ut i sanden. Den här gången blev det närmare kontakt som kändes väldigt givande för mig. Det blev mailande fram och tillbaka med lite halvt oregelbundna mellanrum. Det var öppna och ärliga mail, jag uppskattade dem, det kändes lite som att ha en vän. Jag känner mig ganska sorglig varje gång jag ska definiera en vän med tanke på att jag egentligen kanske inte har någon alls, men om vi ändå är lite snäll med definitionen så kan vi säga att jag har en vän. En person jag aldrig har träffat och som jag hör av ibland i alla fall.

Därför betydde den här nyfunna kontakten mycket för mig, jag har under ett par månaders tid nu kikat in på min mail nästan så fort jag kommit hem trots att jag många gånger inte haft tid/möjlighet att svara på de relativt långa mail vi ändå skickat till varandra. Men bara att få öppna mailen, se ett nytt mail och läsa det har gjort många dagar mycket lättare. I min sorgliga ursäkt till liv har det varit lite som att ha en vän, att få ha någon sorts kontakt/umgänge med en person som jag dessutom tyckt verkat trevlig.

I dag när jag kom hem betedde jag mig mer eller mindre på samma sätt, jag startade först datorn, gjorde sedan undan lite småsaker och gick sedan in på mailen för att se ett nyinkommet mail. Vi kan inte fortsätta vår kontakt längre. Egentligen (om hon var ärlig… vilket jag tror, jag har ingen anledning att tro något annat) är det inte något fel från min sida eller något jag gjort, det är något som inträffat i hennes liv… Men det gör mig så väldigt ledsen, så väldigt besviken och det känns så väldigt typiskt. För 99 % av alla människor är väl en internetkontakt något man kan leva utan, det kanske har haft en liten liten liten liiiiiten inverkan på ens liv, men livet påverkas inte så himla mycket av det (kanske inte ens något).  Men för mig blev livet precis så väldigt mycket mer tomt.

För ögonblicket när jag är väldigt färgad av mina känslor av besvikelse och sorg så känns dagarna väldigt mycket mer svårmotiverade att ta sig igenom. Livet är väldigt mycket mer tomt, och min ensamhet är sådär obehagligt påtaglig igen. När jag vaknar imorgon kommer det som så många gånger förr mest att handla om att slita sig igenom dagen tills sömnen inför nästa dags gråmodd.

Jag vill bara poängtera att hon har inte gjort något fel, var hon ärlig så tycker jag hennes skäl var… sådär… men jag förstår vad hon menar med dem. Det här inlägget handlar inte om det, det handlar om att jag är ledsen över att ha förlorat vad som kanske var en vän i ett liv där jag inte ens vet om det finns vänner. Finns det det så är det som sagt en person… som jag aldrig har träffat, jag tror att de allra flesta inte skulle kalla någon av de här kontakterna för vänner egentligen… men för mig är det det närmaste jag kommer.

Det här inlägget handlar om vad som känns som mina ständiga misslyckanden i min ursäkt till liv. Var hon ärlig så var det inte mitt misslyckande… men det känns ändå som det.
Ska man klyva hårstrån så finns det en person till jag har än mer oregelbunden kontakt med (som jag uppskattar när det sker), men det mildrar inte min sorg över att nu har förlorat hon som inlägget handlar om.

Jag vet inte vart jag vill komma med allt det här, jag är bara ledsen.

Två månader senare…

Den senaste tiden, och framförallt den senaste veckan, har det funnits flera tillfällen då jag tänkt skriva ett inlägg. Saker som har hänt, tankar som har fötts. Jag har haft ett behov av att skriva av mig, ventilera, men av någon anledning har det inte blivit av. Det har varit hektiskt så länge nu en tid känns det som, eller egentligen är det så att det inte har funnits någon tid för återhämtning, inte förrän den här helgen. Det har varit väldigt skönt, men jag hade behövt några dagar till egentligen.

Nåväl, en tanke som slog mig nu under den andra hälften av veckan är att jag länge har formulerat det som att jag har en vän i dag, en person som bor långt långt bort och som jag aldrig träffat, men som är den vän jag har. Jag har formulerat det så både på bloggen, men även för mig själv. Ibland börjar jag fundera på vad en vän egentligen är och vad det egentligen är jag har i dag, men jag återkommer nog ändå till samma slutsats. Men i dag ser vårt vänskapsförhållande ut ungefär som det gjorde den här veckan. Jag skickar ett sms, det går två-tre dagar, sedan svarar hon utan att egentligen svara. Det är inte ett svar på mitt sms utan i princip ett nytt sms men som berör mitt litegranna i alla fall.

Jag har inget problem med det här, jag har inget problem med en sådan vänskap och jag har inget problem med att vänta ett par dagar på ett svar på ett skickat sms (även om jag kunde önska att vi var närmare vänner som för något/ett par år sedan, men jag kan ändå leva med det). Det det snarare har väckt hos mig är dels att jag har ingen vän jag i dag kan höra av mig till om jag bara vill växla några ord. Hör jag av mig till henne så kan ju svaret dels dröja några dagar, och dels är det inte ens säkert att det är ett rent ”svar” på vad jag har skrivit.

Än en gång, hon är ingen del av problematiken. Hon är en superfin tjej som jag tycker om. Problemet är bara att det här har lett till att vår vänskap är otroligt ytlig, det hinns med en fråga, men det går aldrig ned något på djupet. Jag vet väldigt lite om henne i dag, egentligen, och hon vet väldigt lite om mig i dag, egentligen. Det, i kombination med att jag egentligen inte kan få någon form av direkt social kontakt med en annan människa, jag kan få vänta ett par dagar för det, är vad som är problemet.

Jag har försökt en del att kommentera på lite olika bloggar, ibland bara något kort, ibland någon fråga, ibland bara någon form av avtryck. Det har slutat med ett totalt fiasko i nästan varenda fall, och då har jag ändå skrivit ett antal kommentarer, helt sanslöst. Och bara för att förtydliga, det som är sanslöst är inte andra människors agerande, det är mitt totala misslyckande i det här sociala spelet, jag förstår inte ens hur jag lyckas misslyckas så gång på gång. Många gånger när jag skriver sådär så är det bara för att få någon liten mänsklig kontakt… och ni skulle bara veta hur ofta mina kommentarer blir hängandes där i någon form av tomrum. Ståendes där som en ensam kommentar i ett blogginlägg ungefär som en person ståendes mitt i ett tomt rum för att uttrycka sina åsikter.

Det ser bara så sorgligt och patetiskt ut. Det känns bara så sorgligt och patetiskt, så misslyckat, att jag ändå försöker gång på gång, och vad jag hatar mig själv varje gång jag skickat något sådant där som bara ignorerats.

Det känns som jag stör, som jag är en börda för den jag försöker komma i kontakt med. Jag hatar mig själv i de stunderna, verkligen.

På något sätt blir det aldrig rätt

För att återknyta till ett av mina senare inlägg så har det här varit en vecka där jag egentligen inte skulle behöva använda mig av några eufemismer för att få det att låta som en bra/rolig vecka. Eller med handen på hjärtat är det kanske just det jag skulle behöva, jag skulle kunna berätta vad jag gjort och hur min vecka sett ut och jag skulle nog framstå som en helt normal människa, kanske till och med så att det händer lite i mitt liv. Men det är ungefär där det isåfall måste stanna, vid att jag berättar vad jag gjort och hur mina dagar sett ut, inte att jag berättar hur jag upplevt saker och ting, vad jag själv tyckt och tänkt, hur jag själv har uppfattat dagarna.

Det finns positiva saker att ta med, någon form av socialt umgänge, vilket samtidigt gränsar till en stor del av det negativa, min totala oförmåga att klara av det sociala spelet. Det har blivit så smärtsamt uppenbart flera gånger den här veckan hur katastrofalt dålig jag är på det, och hur jag verkligen inte har några nycklar att öppna de där dörrarna. Om någon annan har en nyckel och lyckas glänta lite på en dörr så kan jag lite halvt kika in vad som finns där bakom, men knappt så mycket mer. Jag vill, å vad jag vill, men jag kan inte, vet inte, förstår inte hur man gör.

I kväll kände jag dessutom en känsla där det närmaste jag kan komma på att beskriva den med är om man haft väldigt väldigt starka känslor för en annan människa, som kanske dessutom varit singel, och sedan ser denne tillsammans med någon ny partner, kanske ser dem kyssas, kanske bara ser personen lysa upp av ett samtal, sms eller ett mail, kanske hör på rösten i det där samtalet hur lycklig personen låter, hur lycklig h*n verkligen är. Det känns som att falla sönder, som att sakta sakta vittra sönder som små små bitar av aska som långsamt singlar till marken. Det är en konstig känsla av att se ett leende som värmer och förgör på samma gång.

Det här skulle kunna handla om någon speciell (vilket det gör, men det erkänner jag inte för mig själv), men just för stunden känner jag mig bara så väldigt ensam och så fruktansvärt less på det. Så less på att saker är så enkla för alla andra.
Det är fredag kväll, snart natt, jag har haft en vecka som på många sätt borde ha varit så mycket bättre än så många föregående att jag inte ens orkar räkna efter hur många de kan vara. Jag borde sitta här och må bra, och känna en glädje över att ha gjort saker och fått en chans till socialt umgänge. Men jag gör det inte.

Jag gör det inte.

Hej, hur är det?

Jag har varit inne på det förut, men eftersom jag fortsätter att göra samma fel om och om igen så har jag väl anledning att återkomma till det. Jag kan inte låta bli att höra av mig till personer jag tycker om, skriva någon/några rader. Jag är inte jätteduktig på det heller, egentligen, men jag försöker, och det är så jäkla idiotiskt att jag ens gör det. I nio fall av tio är det jag som tycker om den jag hör av mig till, inte tvärtom.Jag vet inte om det innebär att personen inte alls tycker om mig, om personen inte tycker någonting alls om mig, bara känner att jag är som ingenting, varken bra eller dålig, bara… ingenting, ointressant.

I alla fall så leder det ofta till situationer där jag inte kan låta bli att höra av mig, och sedan… händer inget mer. Jag kan vänta flera dagar, ibland kan jag kolla efter någon/ett par veckor senare bara i fall att. Men självklart gör inte det någon skillnad, jag har inte fått något svar. Många gånger kan jag ana det här redan på förhand, det vore alltså snudd på ingen mening för mig att skriva de där raderna, det gör liksom ingen skillnad, det enda det skapar är en känsla av besvikenhet hos mig när jag inser faktum. När jag inte får något svar. Många gånger är det också ganska logiskt, för om jag inte skriver något under en period, då är det ofta helt tyst, personen i fråga (jag syftar inte på någon speciell, det har hänt mer än en gång så att säga) är aldrig den som tar första initiativet till en kontakt. Det är alltid jag, och alltför ofta med dåligt resultat.

Jag tycker det är så svårt, så jättesvårt. För jag vet hur usel jag är på det här sociala spelet. Jag försöker ofta vara trevlig, försöker vara social (eller ja, någonting i alla fall), men om inte jag gör det så känns det som det alltför ofta bara blir en tystnad, en tomhet. Men det är väl ett bra tecken på att det kanske bara är ensidiga känslor. För vad spelar det för roll om jag tycker om någon om inte den känslan är ömsesidig, det går ju inte att bygga någon vänskap på den ena personns vilja.

Men det gör ont. Det gör ont den där tomheten när man inte försöker och inser att då är det ingen annan som försöker heller, så pass intressant är jag inte. Men det gör minst lika ont när jag trots allt försöker och inser att det gör mer eller mindre alltid ingen skillnad ändå, resultatet blir i slutändan ofta ändå precis detsamma.

En plötslig återblick, en plötslig insikt eller – När jag fick mitt liv tillbaka

Det blev någon form av kraschlandning. Helt och totalt oannonserat, ändå egentligen så väldigt logiskt och väntat. På något vis hade bara inte tanken slagit mig, inte för en enda sekund. Det är väl ett bra tecken på sitt sätt, att jag inte ens kom ihåg att måla fan på väggen. Det dåliga med det hela är att tydligen gjorde det ingen skillnad ändå. Ibland är det ganska lätt att inse hur ensam jag är, att inse vad andra har, vad jag själv saknar. Att få det att övergå till hur patetisk jag egentligen är, hur patetiskt mitt liv egentligen är, hur patetiskt mitt liv på många sätt varit under mitt vuxna liv såhär långt.

En dag som denna är det svårt att ens ta tillvara på de där stunderna som faktiskt ändå är rätt bra på dygnet. Eller fel, egentligen handlar det inte om det. Vad det handlar om är att här, nu, i detta ögonblick så spelar det ingen roll. Även om/när jag anstränger mig så har jag svårt att ta till mig något från dagen. Det är nästan som att anstränga sig hårt, väldigt hårt, för att minnas något, men bara se en massa bilder, inte kunna sammankoppla dem med någon känsla alls. Det går verkligen inte.

I säg 8 fall av tio brukar avsaknaden av kärlek vara större än avsaknaden av vänskap. I dag är det dock en vän jag känner att jag skulle vilja ha. Jag tänker på hon jag bara hade kontakt med via mail/msn och inser att… den vänskapen skulle jag så gärna vilja ha i dag. (det säger inte den som läser det här någonting om vad jag menar för vänskap, men det spelar ingen roll)

Hade jag inte varit en sådan social katastrof så hade jag åtminstone kunnat konversera med mig själv.

Fast i en välbekant omgivning av grå sörja

På något sätt har jag fastnat i den där jobbigare känslan. Jag har något att göra om dagarna men ändå finns jobbiga tankar och jobbiga känslor kvar inom mig när jag väl blir ”ledig” igen. I viss mån finns det där jobbiga även när jag är sysselsatt, men det är i sammanhanget i ganska ringa omfattning. Det känns på något sätt påfrestande att ha en lång arbetsdag och sedan komma hem och känna när jag slappnar av att så pass mycket tid ändå går åt till att inte må bra. Att tänka på de liv som alla andra lever, att tänka på de liv jag själv aldrig levt. Att fundera på hur jag i vissa avseenden misslyckats så under hela mitt liv, att fundera på hur jag fortfarande är ett misslyckande i så många avseenden.

På något sätt känns det som att jag orkar med det för… det är det liv jag är van vid, jag har stått ut med det förut. Det är påfrestande, men på något sätt så har det varit påfrestande så många och långa perioder nu i flera år att ibland vet jag inte ens om jag reagerar. Det ska ju kännas jobbigt, det är ju normaltillståndet.

Jodå, nog reagerar jag, ibland blir jag väldigt ledsen, ibland känns det som jag inte orkar med mitt eget liv. Jag kan arbeta, göra något för en arbetsgivare, men det där livet som jag på något sätt ska leva däremellan och därefter, det orkar jag inte med. Och ibland kan det bara kännas meningslöst. Jag reagerar. Ibland så. Men alltsomoftast är det bara någon sorts grå sörja jag tar mig igenom. För så ska det vara, det har jag lärt mig.

I ett liv tillsammans med mig själv

I ett av mina senaste inlägg skrev jag lite om ledighet kontra att vara sysselsatt. Jag är sysselsatt nu och återigen har livet på något sätt flytit på, det känns skönt att ha något att göra, något istället för att vara hemma och spendera tid med mina tankar. Det har gått bra en kortare period nu ända fram till i dag då jag haft en dag som många tidigare dagar. Så många funderingar, så mycket känsla av ensamhet. Alla som har någon… främst handlar det om kärlek men det handlar även bara om att ha någon vän att göra något med.

Men den där kärleken… ibland gör det bara så ont att aldrig få uppleva den, att aldrig ha fått uppleva den. Den verkar vara till för alla andra, på lite olika sätt och i lite olika omfattning, men ändå. Ibland är det svårt att inte känna att vart man än ser och vad man än hör så har det någonting med det att göra. Ibland kan jag ha dagar där jag verkligen kan känna att även om jag skulle sitta tillsammans med en grupp människor så har det inte med mig att göra att vi sitter tillsammans. Det har med situationen att göra. Ta bort själva situationen ur ekvationen så kommer även människorna försvinna ur den, då finns det ingen anledning för mig att vara del av gemenskapen. Det kan kännas så oavsett hur snälla och trevliga människor det rör sig om. Det känns ofta så för att det är så.

Just i dag inträffade det dessutom en incident, den blev nästan tragikomisk även om ingen annan insåg det.. Eller nä, den var mest bara tragisk, men det var på något sätt som att uttala en obehaglig sanning om sig själv. Låt vara att den bara uttalades inför mig själv men… det räckte för att få mig att inse vilken sorglig figur jag verkligen är.

Fel

Jag tycker inte om att vara osynlig. Den senaste tiden känns det dock som jag varit det alltför många gånger. När jag på något sätt försökt ta kontakt med någon, vilket i sig inte är så lätt för mig alla gånger, så har jag helt enkelt mötts av… ja… ingenting. Tystnad känns nästan som fel ord, ignorans känns bättre. Och det har hänt några gånger för mycket för att jag bara ska kunna försöka igen, bara inte bry mig så mycket om det. Jag tror dessutom att en människa som dök upp i mitt liv för en kort tid sedan lika snabbt försvann igen (alltså medvetet försvann) och… ibland kan jag inte låta bli att undra: Är det något fel på mig? Gör jag något eller uttrycker jag mig på något vis som är så pass fel att det knappt går att stå ut med mig?

Många gånger tycker jag inte att det ska behöva vara det, men när jag blir nervös eller osäker så kan jag absolut känna mig just precis så, osäker, när jag uttrycker mig, jag kan känna mig lite klumpig.. men… När jag verkligen försöker och det ändå slutar på samma sätt?

Men tanken skrämmer mig lite ibland, det kanske verkligen är något allvarligt fel på mig, något jag gör eller något sätt jag uttrycker mig på som är så fel så fel. Jag försöker vara mig själv och jag vill verkligen kunna vara mig själv… men i ärlighetens namn så vet jag inte om det funkar, just för stunden tvivlar jag väldigt mycket på hur lyckat det egentligen är. Det fyller mig faktiskt med en känsla av att vara ganska så misslyckad, vilket kanske egentligen inte är så konstigt med tanke på att det är precis hur det hela kan sammanfattas. Jag försöker vara mig själv men lyckas ändå inte… jag förblir mitt osynliga ihåliga jag.

Det känns bara så tråkigt, så omotiverande att försöka när det så ofta blir på det här viset. Så meningslöst.

Äntligen ledig

Livet flyter på väldigt mycket enklare när jag håller mig sysselsatt. Det senaste dryga halvåret har jag kunnat göra just det, kliva upp tidigt på morgonen, avverka många timmar av dygnet på att hålla mig sysselsatt för att sedan komma hem och inte behöva uthärda så många timmar till innan det är dags för en sömn som då kommer tidigare än annars. Livet blir annorlunda, men förändras egentligen inte särskilt mycket. Det märks framförallt nu när jag ska var ledig, vi kan i alla fall kalla det för det. Jag håller mig sysselsatt, och på något sätt är jag bland folk, jag kanske till och med klarar av att umgås,vara trevlig, rolig… men när dagen är slut så har inget förändrats. Mitt liv är på många sätt detsamma. Det bara förstärks och blir tydligare nu när jag är ledig. Jag är inte mindre ensam, inte närmare kärleken, inte närmare en vänskap.

Ledighet ska vara något skönt. Ärligt talat så gruvar jag mig mer inför den. Det finns vissa fördelar och vissa sköna saker med det, absolut. Men ledigheten behöver inte gå särskilt länge, troligtvis inte ens en vecka, för att jag ska föredra motsatsen. Vad ska jag med ledighet till? Det känns som den knappt hinner börja förrän jag inser hur händelsefattig den kommer bli. Hur jag kommer få anstränga mig för att hitta på något alla vakna timmar jag spenderar inomhus. Hur jag vet att även den här ledigheten kommer präglas av ensamhet, och hur jag vet att alla de där tankarna som hålls i schack när jag är sysselsatt under större delen av dygnet nu kommer vara kanske mitt enda sällskap (utanför familjen) under en alldeles för stor del av tiden.

Jag vill inte.

Tystnaden och jag

Jag skriver ganska ofta om min ensamhet, jag nämner också ibland att jag nog egentligen bara har en riktig vän i mitt liv (som i föregående inlägg). Utöver det finns det däremot ett fåtal personer jag kan skriva till någon gång ibland för att få ett svar tillbaka, lite mer av någon sorts ytlig kontakt. Ofta, eller alltid, handlar det om personer som jag egentligen gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med men där det kanske inte alltid är en ömsesidig känsla (de flesta har ju riktiga liv som tar upp tid och så, det är inget konstigt med det). För det handlar alltid om personer jag träffat via nätet, aldrig någon i verkliga livet. Och även om det är så att det är personer jag gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med så nöjer jag mig ofta med det där mer sporadiska, för det räddar mig på så många sätt. Att i en stund när ensamheten blir för mycket så kan jag skriva någon rad och samtidigt få ett svar tillbaka. Det är ett sätt att åtminstone få känna mig lite mindre ensam än jag egentligen är, ett sätt att få ha lite kontakt med någon människa jag tycker om utan att inkräkta för mycket på deras tid.

Problemet är däremot att de här kontakterna är av sådan karaktär att om jag inte hör av mig, inte tar första kontakten, då hör jag inte heller något från dem, då rinner ofta bekantskapen ut i sanden. Det handlar såklart inte om många människor, jag har som sagt inte världens största bekantskapskrets (eller vad man nu kallar det ang. personer man lärt känna via nätet), men det landar ofta i att personen i fråga inte skriver, kanske tar bort mig från sin msn, inte svarar när jag skickar ett mail efter en längre tids tystnad etc.

Varje gång det sker tar det väldigt hårt på mig, en liten liten trygghet som jag har i mitt liv rycks snabbt undan, och när det blir för mycket att säg svara på ett mail på två rader så känner jag mig alltid så lågt värderad. Nyligen har det hänt igen, den här gången dock med någon där vi dels var väldigt öppna och ärliga med varandra när vi väl hördes av, men också där det kändes som det inte var nödvändigt att vi hördes hur ofta som helst för att det ändå skulle fungera. Det slutar alltid såhär.

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara se en vän jag har. En person som hör av sig inom relativt kort tid om det är tyst från mig, någon att prata med eller som frågar hur det är (även om jag inte alltid är ärlig är jag svarar på den frågan… men jag gillar omtanken… dessutom brukar det sällan uppskattas för mycket när jag är helt ärlig, det brukar ofta bara leda till tystnad, så egentligen kanske det är bättre att ljuga lite som svar på den frågan om jag vill behålla eventuella kontakter.. men men).

Det är bara så tråkigt att förlora någon man skulle vilja ha kvar i sitt liv, inget avsked, ingen förklaring… bara tystnad.

Skönt med sommaren, skönt att slippa vara ledig

Jag skrev i det förra inlägget att det har gått helt ok en tid nu i mitt liv, det har inte så mycket att göra med det som brukar vara sämre här i livet, ensamheten, men det har ändå hållit mig sysselsatt och hållit tankarna borta en hel del därifrån. Problemet med min ensamhet har väl inte direkt blivit mindre, det har bara handlat om att fler timmar på dygnet gått åt till att hålla mig sysselsatt och hålla allt det där borta stora delar av dagen. Men helgerna är sisådär… ingen kärlek (förstås), ingen vänskap (förstås), det går ganska bra under stora delar av året, då kan jag spendera helgerna med att göra väldigt lite men ändå göra någonting. Jag kan nästan intala för mig själv hur det är ganska skönt att vara hemma 40 veckor i rad bara för att kunna hinna med saker som inte ens tar upp särskilt stor del av dygnet.

Men under sommaren är det annorlunda. Jag älskar sommaren, nästan oavsett väder. Men jag kan inte minnas den senaste sommaren jag gjorde något med någon ens för en dag (bortsett från familjen). Jag kan drömma om dagar och kvällar i vänners sällskap, dagar där man gör allt sånt där som alla andra pratar om under sommaren. Det finns många saker jag älskar att göra under sommaren, jag har alltid älskat att bada för att ta ett exempel… men jag kan inte minnas senast jag badade utomhus… 3 år sedan? 4? 5? … Med allt det här i åtanke har det varit ganska bra att jag haft något att göra under vardagarna, att jag inte haft någon semester, för under 4-5 dagar varje vecka så behöver jag inte fundera över det. Helgerna är som sagt jobbigare.

Jag inser att det mesta jag drömmer om att göra handlar om vänskap. 365 dagar om året drömmer jag om den kärlek jag aldrig fått uppleva, men nu under sommaren blir drömmandet om vänskap desto starkare, att ha någon att umgås med, någon att göra saker med, att spendera tid med någon där man mår bra… jag har nästan svårt att finna orden men.. det är väl så enkelt som att det kallas att…. ha kul? Roligt? … För någon sekund känner jag nästan den känsla jag tror att jag söker… men jag minns inte… jag minns helt ärligt inte…. jag vet inte  om det är tillfälligt eller vad det är men… det känns väldigt konstigt.

Att minnas men inte vara ihågkommen

Tårarna gör mig sällskap inatt, det känns som det var ett tag sedan sist.

Jag skulle vilja spola tillbaka tiden. Jag skulle vilja åka tillbaka till en tid då jag hade hopp. Jag antar att det finns någon form av hopp i mig än idag, men jag skulle vilja åka tillbaka till en tid då det fanns ett hopp som var mer konkret, något att ta på. Den här dagen, och kanske även vissa andra dagar den senaste tiden, har i alltför stor utsträckning gått åt till att blicka tillbaka och minnas. Det jag kan blicka tillbaka på är egentligen ingenting konkret, det är bara ett hopp… men oj vad jag skulle behöva lite av den varan nu. Vad jag skulle behöva en sådan vän jag trodde jag kunde få under den tiden… det var nästan så jag kände att jag kunde få flera sådana vänner. Jag tänker tillbaka på människor, så vackra själar.

Jag är en sån som inte ska bli sedd av dem, men för en period trodde jag att det var möjligt… under den här perioden mådde jag också väldigt dåligt emellanåt av andra anledningar, men det gjorde inte lika mycket, det fanns någon form av ljus i tunneln. Ljuset var tydligen bara tomt hopp, men ovetskapen under tiden gjorde det snarare lättare att leva.

Jag tänker tillbaka… drömmer… saknar…. längtar…. allt på en gång… jag saknar något jag nog egentligen aldrig haft. Däremot skapade jag mig illusionen att jag hade det. Jag vill verkligen ha en sådan vän, jag kan sakna så många… tänka på så många, och veta att de inte tänker på mig. För nej, det är ingenting jag tror, jag vet att de inte gör det. Tro mig.

… nu har tårarna torkat… sedär.

Att förlora en vän?

Igår natt fällde jag tårar över en kärlek som aldrig kommer bli, nu inatt skulle jag vilja fälla tårar över en vänskap som verkar sina. Jag skulle vilja, men jag förmår inte, jag känner mig bara sorgsen över själva faktumet och även en aning besviken. Inte besviken på min vän, absolut inte, snarare bara besviken på det faktum att det blivit som det blivit, det gör mig lite ledsen.

Jag har skrivit om henne förut någon gång, om hur jag egentligen bara har en person i mitt liv som jag kan kalla vän. Hon jag aldrig träffat, hon som bor sisådär 100 mil härifrån. Men hon var i alla fall någon att prata med, någon att få komma nära och att släppa nära inpå, någon att skämta och skratta med, någon att vara löjlig, seriös eller bara vardaglig med.

De senaste månaderna har det förändrats. Tonen har varit densamma, varm, snäll, hjärtlig, skämtsam… men de senaste månaderna har vår kontakt blivit alltmer sällsynt, och när vi väl hör av varandra så stannar kommunikationen mer eller mindre av på en gång. Skickar hon ett sms som jag svarar på så kan det vara slut precis där (oavsett vad jag skriver i sms:et, oavsett om jag frågar någonting eller så..).

Hon har inga skyldigheter gentemot mig, och vänner väljer man med omsorg. Att jag tycker det är väldigt tråkigt att vi inte är lika nära längre, eller nära överhuvudtaget, det spelar ganska liten roll om det är den här nivån hon vill ha det på. Lika lite som jag kan tvinga henne att vara min vän kan hon tvinga sig själv till det. Men förut kändes det som jag visste mer eller mindre allt som skedde i hennes liv, oavsett om det handlade om väldigt ospektakulära saker eller desto roligare saker, men det kändes som hon litade på mig och delade med sig och vågade öppna sig.

Idag får jag alltför ofta en känsla av att jag inte vet vad hon lever för liv. För någon vecka sedan skrev hon till mig och bad om råd inför ett beslut hon skulle måsta ta så småningom, det här är något som borde ha funnits med i hennes liv nu i några månader… jag hade ingen aning om det. Samma sak nu när jag såg att hon återupptagit sin blogg igen, det känns som att läsa en blogg från en person man känner, men som lever ett liv man inte har någon som helst aning om. De hon delat med sig av de senaste månaderna har dessutom varit väldigt sparsamma, väldigt lite detaljer om saker och ting.

Jag skriver inte det här för att jag känner en frustration gentemot henne, jag är inte sårad, besviken eller någonting liknande på henne. Hon är fortfarande en underbar tjej, det enda jag är ledsen eller besviken över är att det blivit som det blivit.

 

Den enda riktiga vän det känns som jag har, henne känner jag inte. Jag saknar vår vänskap så väldigt mycket, och kanske har det bara blivit som det blivit, jag är faktiskt inte så pessimistisk inför det hela som man kanske skulle kunna tro (om man utgår ifrån hur jag brukar resonera via den här bloggen så att säga). Jag tror att mycket skulle lösas om jag bara berättade hur jag kände, jag tror faktiskt inte att hon skulle kunna såra mig ens om det är på den här nivån hon vill ha det. Jag skulle bli ledsen över att ha förlorat en så fin vänskap, men just gentemot henne tror jag inte jag skulle kunna känna någon besvikelse.

Ett inlägg som nästan känns för naket även för den här bloggen

Det tog tid för mig att skicka ett mail till dig där jag berättade.

Jag ville inte förlora dig som vän, så jag höll mina känslor inom mig. Det var år sedan du var min vän nu, och det tog år innan jag klarade av att skicka det där mailet. Jag vet inte hur du reagerade, hur du tänkte, om du svor över mig eller bara suckade och himlade med ögonen åt mig. Jag vet inte för sedan jag tömde mitt hjärta har jag inte hört ett ord från dig. Det har varit betydligt lättare att andas sedan jag gjorde det, men av alla möjliga bemötanden jag kunnat få så var det att bli ignorerad jag var mest rädd för. Jag hade förstått ens de jobbigaste reaktionerna, jag hade förstått om du reagerat negativt på det… och kanske var det just det du gjorde, kanske förstod du att genom att ignorera mig skulle du åsamka mig mer smärta än många ord kan göra.

Men nej, det där sista tror jag inte ens på själv. Det är inte du. Jag kommer nog aldrig få veta, för jag kommer nog aldrig mer få höra från dig. Det gör så ont. Mina tårar faller just nu, men du kommer aldrig få veta.

Jag vågade inte berätta, för jag var rädd att förlora dig som vän, men på grund av mina känslor gled jag ändå ifrån dig, vänskapen rann ut i sanden och när jag skrev mitt mail gjorde jag det för att jag inte trodde att jag hade något att förlora. En chans till kärlek har där aldrig funnits, så den förlorade jag inte, vänskapen började sina för några år sedan, så när jag skickade mailet kändes det inte som jag riskerade den heller.

Men jag inser nu vad jag har förlorat. Hoppet. Finns det något hopp för ens en vänskap mellan oss? Jag tror inte det. Jag ältar en diskussion i mitt huvud som är mellan 2-3 år gammal… kanske hade jag genom att vara ärlig då kunnat förstöra alla mina drömmar om kärlek, men istället räddat en av de vänskaper jag värdesatt högst i mit liv. Den var förhållandevis kort, men ack så vacker.

Om jag känner dig rätt, och det tror jag att jag gör, så tror jag att jag skulle kunna tvinga fram en reaktion hos dig genom att konfrontera dig på något sätt, om jag verkligen vill ha svar. Men det skulle jag aldrig kunna göra. Du har gjort ditt val, du har valt tystnaden, och oavsett hur ont det gör i mig så kan jag inte bryta den… är det det här du vill så är det såhär det får förbli.

Jag saknar att prata med dig så oerhört mycket. Kanske blir känslan än starkare så som jag lever idag när jag i princip inte har någon alls, men jag är tämligen säker på att jag saknat dig oavsett.

Mitt hjärta går sönder, men de delar av det som finns kvar kan fortfarande inte sluta älska dig. Det är en konstig känsla… eller fel, det känns konstigt att uttrycka den när den inte är besvarad. Men den olyckliga delen av kärleken (eller kanske även vänskap) den börjar jag förstå mer och mer.

Det har som sagt blivit lättare att andas sedan jag skickade det där mailet, men det som gör ondast idag är att du fortfarande ockuperar mina tankar dagligen men att alla mina drömmar är slagna i småbitar. Förut kunde jag dagdrömma, precis innan jag skickade mailet fanns du då i mina tankar i princip varje vaken sekund… nu kan jag inte dagdrömma längre. Då finns du bara där i mina tankar som ännu ett misslyckande. Som ännu ett bevis på att min vilja här i livet är ganska ointressant, för den sammanfaller aldrig med andras viljor.

En lördag i lördagars tecken

En lördag har precis passerat, klockan är några minuter över tolv. En lördag lik många lördagar.

Jag har funderat en del under veckan som varit, egentligen kanske lite mindre än vanligt, det har trots allt varit en helt ok vecka. Men jag har funderat på sådant jag inte har, sådant jag aldrig haft, allt det som jag gått miste om, sådant jag förlorat.

När jag som vanligt sitter hemma en lördag och till slut slappnar av lite så är det nästan omöjligt att hålla tankarna ifrån att vandra iväg i samma riktning. Jag funderar på alla dem som har en rolig utekväll, alla dem som har någon form av halloweenfest, funderar på par som gör något mysigt tillsammans. Jag funderar på människor som i princip försvunnit ur mitt liv, sådana som jag mer eller mindre vet att de har det bra en dag som denna, utan att som sagt ens höra något från dem… hmm, eller, en person har jag i alla fall tänkt på.

Den här helgen har avsaknaden av kärlek inte varit lika intensiv som den brukar, den finns där, men jag har nog snarare saknat en vän. Vem skulle jag träffa? Vem skulle skriva på min msn? Vem skulle skriva ett sms/ringa? När tystnaden ekar gör den ont… och ekat, det har den gjort länge.

Det har varit en lördag precis som vilken annan lördag. Jag har sysselsatt mig med saker, men dagens huvudsakliga syfte har till 90 % varit att låta en minut avlösa en annan.

Det känns tomt, tyst, ensamt. Det är helg helt enkelt.

Vem är jag? Det har inte du som läser någon aning om, inte egentligen

Skulle någon lära känna mig om denne satte sig ned och pratade med mig? Skulle någon lära känna mig efter många timmar av skrivande via msn? …. skulle någon lära känna mig om de läste min blogg?

Det är tre olika personer. Jag skulle kunna ta fler exempel och få ännu några varianter på den jag är… delar av mig lyser igenom i vilken situation som helst… men vissa saker återspeglar mig bäst, ibland känner jag att jag är mig själv.

Min blogg reflekterar inte den jag är. Den reflekterar mig i mina sämsta stunder, när jag måste få ur mig det som gör ont, och eftersom jag inte har någon att prata med så blir det en väldigt välbehövlig ventil. Min nyfikenhet tog precis över mig, ett väldigt lätt sätt att värdera sig själv genom någon annans ögon. Jag brukar visserligen värdera mig själv lågt, men det gör ändå lite ont att få bekräftelse på det.

Jag har varit inne på det förut, men jag får försöka banka in det i mitt huvud ett tag till. Jag borde inte försöka ta kontakt med människor, det slutar i princip alltid med att jag blir besviken/ledsen. Ord blir så värdefulla för mig, i mitt huvud övervärderar jag saker som andra undervärderar. Det slutar ofta i katastrof (för mig då). Mitt sinne är inte skapt för ensamhet, jag hatar det, jag vill inte vara ensam. Men hela mitt jobbiga väsen är som klippt och skuret för ensamhet, jag kan älska, men inte älskas tillbaka.

När allt känns väldigt väldigt ensamt

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja… ibland raseras bara så många av de illusioner jag byggt upp.

Ibland får jag smärtsamt inse vilken loser jag är. Eller fel, jag ska inte uttrycka det så. Men ibland får jag se hur otroligt färglös jag är, hur jag inte hör hemma någonstans. Jag kan se på en människa jag önskar vore min vän, eller kanske någon jag önskade var mer än så, och bara inse att… jag har ingenting att komma med. Jag kan se ett liv, fyllt med så mycket, och jag kan fundera, vad skulle jag tillföra det där livet?

Från min sida ser det självklart annorlunda ut, men det är oväsentligt. Varken vänskap eller kärlek fungerar med en vilja, och jag kan så väl förstå varför det bara är en vilja. Hur mycket skulle det betyda för mig? Så otroligt mycket. Hur mycket skulle det betyda för motparten? … ja risken är faktiskt att det skulle betyda en börda, men mer sannolikt skulle det väl snarare betyda ungefär ingenting… jag skulle vara den där som man vet vem han är men som varken gör till eller från i ens liv. Kommer jag på besök en dag så är den dagen bortglömd när nästa tar vid, försvinner jag istället helt och hållet ur personens liv så går det mer eller mindre obemärkt förbi.

Jag kan så väl förstå att jag inte tillför något i vissa (många) människors liv. Jag kan känna att jag har massor att ge om jag bara fick, men jag kan också förstå att många människor redan har mycket.. jag skulle inte tillföra något.

Jag ser personlighetstyper som attraherar dig (någon), jag är ingen av dem. Hur många komplimanger jag än får för min insida så är jag aldrig rätt.

Det börjar faktiskt bli lite svårt att vara mig själv i alla situationer. Det känns som jag har så lite kontakt med människor att jag bara känns fel när det väl inträffar. Min skämtsamma sida behöver mjukas upp, hållas igång, men jag sitter sällan och skämtar med mig själv. Min omtänksamma sida börjar kännas väldigt malplacerad. Inuti bryr jag mig så väldigt mycket om, men utåt sett visas det sällan… och just det kan jag må dåligt över.

Ju mer jag tänker efter desto mindre känns det som jag är jag idag. Pinsamma tystnader, oförmåga att delta (eller kanske inkluderas) i diskussioner…allt bara förstärker bilden av att inte passa in, och att det aldrig finns någon som har överseende med det.

För jag tror (och hoppas) att jag skulle kunna bli mer av den jag är om någon bara stod ut med att jag är lite kantig för tillfället, om någon helt enkelt inte brydde sig i mina tafatta försök att vara den människa jag är.

Ursäkter för att slippa gå och lägga sig

Livet känns ihåligt för stunden. Det känns som att jag väntar på saker som ska inträffa, saker som med största sannolikhet aldrig kommer inträffa. Antingen har jag gjort min del eller så har jag inte det, oavsett kommer ingen hand att sträckas ut mot min. Jag vet ju om det, men situationen känns som en lose-lose situation, vare sig jag agerar eller väntar så kommer jag stå kvar där som en förlorare (som alltid förvisso).

I den här väntan när jag inte vet hur/vad jag ska göra känner jag mig lätt vilsen… i vilsenheten bara trängtar jag efter närhet. När jag snart går och lägger mig kommer jag säkerligen att ligga och önska/drömma om att få somna tätt intill någon, precis som jag drömmer mer eller mindre varje natt.

Jag vet ju egentligen inte hur det är, vare sig det handlar om kärlek, attraktion eller bara vänskap, men likförbannat så kan hela min kropp och mitt sinne skrika efter den typen av närhet… den skriker efter något den aldrig upplevt… men egentligen är nog det jobbigaste att vakna i ensamhet. Om nätterna brukar tröttheten eller, i än sämre fall, tårarna segra. På morgnarna blir det ofta så mycket mer påtagligt, inte bara det där dag(natt)drömmande stadiet.

Jag vet egentligen inte vad jag vill få ur mig… och i ärlighetens namn, vem bryr sig? Bryr sig på riktigt alltså. I ensamhetens dunkel blir allt paradoxalt nog så klart emellanåt. Jag är alldeles för mig själv, alldeles ensam, vem skulle då offra mig en sekunds uppmärksamhet? Om jag verkligen är ensam så finns ju ingen där att bry sig.

 

…… jag drar ut mer och mer på avslutet av det här inlägget. Jag vill inte trycka på ”publicera” för det är ett steg närmre sängen, ett steg närmre en natt som vilken annan av alla mina andra tusentals nätter.. en natt i en tom säng drömmandes om något helt annat.