En vecka då ensamheten gjort sig påmind..

Den senaste veckan, eller något i den stilen, har saknaden efter någon varit starkare än på ett bra tag nu. Jag har lyckats få livet och tiden att flyta på rätt så bra nu ett tag så att den där saknaden i alla fall inte varit allt för stor. Men den senaste veckan har det varit varje dag, och inte bara det, det har varit även när jag hållt mig sysselsatt. Normalt sett brukar det hjälpa att hålla mig sysselsatt, då brukar mina tankar i princip bara vara fokuserade på det (åtminstone för en liten stund). Men den här veckan har det inte varit så, varenda liten sekund jag slappnat av (och det blir rätt så många tillfällen under en dag) så har det börjat dyka upp tankar kring att jag inte har någon, hur gärna jag skulle vilja ha någon, hur det verkar som att alla i omgivningen har någon och hur mycket i deras liv som egentligen kretsar kring den personen.

Oftast gör bara själva närvaron av en tjej jag tycker verkar härlig mig glad, lite naivt på något sätt kanske men jag brukar oftast bli lite smådrömmande om man kan säga så (på ett positivt sätt… om man nu behöver definiera det). Men ibland, som ett par gånger den gångna veckan, så får sådana tjejer mig bara att må dåligt, för de får mig att inse att ”hon skulle aldrig falla för mig, hon skulle aldrig välja mig”. Det slår på något sätt hål på den där underbara känslan, på det där lite drömmande stadiet och gör mig istället mer eller mindre totalt uppgiven.

Nu är det helg och på något sätt kanske man skulle kunna se det som något bra, en chans att ladda batterierna om man säger så. Men jag tror faktiskt det finns en risk att det blir tvärtom. Att nu är jag ledig och har bara ännu mer tid över för mina tankar som i det här skedet inte är så väldigt positiva. Nåväl, framtiden får väl utvisa det..

Fast i en välbekant omgivning av grå sörja

På något sätt har jag fastnat i den där jobbigare känslan. Jag har något att göra om dagarna men ändå finns jobbiga tankar och jobbiga känslor kvar inom mig när jag väl blir ”ledig” igen. I viss mån finns det där jobbiga även när jag är sysselsatt, men det är i sammanhanget i ganska ringa omfattning. Det känns på något sätt påfrestande att ha en lång arbetsdag och sedan komma hem och känna när jag slappnar av att så pass mycket tid ändå går åt till att inte må bra. Att tänka på de liv som alla andra lever, att tänka på de liv jag själv aldrig levt. Att fundera på hur jag i vissa avseenden misslyckats så under hela mitt liv, att fundera på hur jag fortfarande är ett misslyckande i så många avseenden.

På något sätt känns det som att jag orkar med det för… det är det liv jag är van vid, jag har stått ut med det förut. Det är påfrestande, men på något sätt så har det varit påfrestande så många och långa perioder nu i flera år att ibland vet jag inte ens om jag reagerar. Det ska ju kännas jobbigt, det är ju normaltillståndet.

Jodå, nog reagerar jag, ibland blir jag väldigt ledsen, ibland känns det som jag inte orkar med mitt eget liv. Jag kan arbeta, göra något för en arbetsgivare, men det där livet som jag på något sätt ska leva däremellan och därefter, det orkar jag inte med. Och ibland kan det bara kännas meningslöst. Jag reagerar. Ibland så. Men alltsomoftast är det bara någon sorts grå sörja jag tar mig igenom. För så ska det vara, det har jag lärt mig.

En telefonförsäljares mardröm? pt.2 – But what about me?

Igår kom jag att tänka på det här inlägget.

Det ringde en telefonförsäljare som offrade lite drygt 15 minuter på mig trots att samtalet i mångt och mycket gick i samma anda som inlägget jag länkat till här ovan. Hon hade en trevlig röst, en hel del försäljarprat, men utöver det gav hon ett väldigt glatt, trevligt och roligt intryck. Hennes dialekt skvallrade om att hon kom från Skåne eller Blekinge, men jag kunde inte riktigt avgöra vilket. Ju längre samtalet led desto mer skämtsamt blev det. Hade jag velat hade jag kunnat ifrågasätta erbjudandet lite mer men… jag ville inte det. På något sätt lät det som hon utöver det där försäljningssnacket också verkligen tyckte att det här var ett kanonerbjudande! (på många sätt var det säkert också ett bra erbjudande, dock kanske inte riktigt så som hon framställde det så att säga)

Samtalet lev dock lite underligt, för det första fick jag ljuga. Hon gav exempel på vad andra saker i livet kostade som en jämförelse, till slut fick jag ljuga och säga att visst festade jag absolut en del. (i mitt stilla sinne tänkte jag ”Absolut, jag brukar festa med alla vänner jag inte har! Du skulle se mig och fantasi-Lasse ute en kväll, då går det vilt till!) På något sätt skulle det ha verkat konstigt om jag inte gjorde det, framförallt så som samtalet förlöpt och som hon försökte bygga upp sina säljargument. Det kändes lite konstigt att dels ljuga och låtsas ha ett liv jag inte har, och dels låtsas som att det lilla säljargument hon då fick (angående t.ex. vad en utekväll kunde kosta i jämförelse med hennes fantastiska erbjudande!) på något sätt var något jag kunde relatera till. Sanningen är att under 2009 har jag bränt exakt 0 kronor på alkohol… ja eller något alkoholfritt, på någon pub/bar eller något uteställe. Som tur var så tog det där sidospåret av samtalet inte upp särskilt lång tid så det gjorde inte så himla mycket, men lite underligt kändes det.

Det som däremot var ännu underligare, på flera sätt, var att det där samtalet gjorde hela min kväll. När jag lade på (hon lade ungefär på med en suck till slut, en suck som dock kan ha varit skämtsam… men det spelar mindre roll, jag förstår det oavsett) så nästan bubblade det i hela kroppen, jag var glad. I ungefär 15 minuter hade jag pratat med en annan människa, skämtat och även drivit en del med mig själv (från hennes sida var det väl desto tråkigare att offra 15 minuter på att få ett nej.. men…) och en stor del av mig försökte bara förklara för mig själv hur patetiskt det var. 15 minuter (!), med en telefonförsäljare (!!). Men på något sätt bubblade det för mycket inombords för att jag ens skulle ta till mig något av det.

I dag däremot vet jag inte riktigt alls hur jag ska förhålla mig till det.

…

…

Suck…

I gränslandet mellan dröm och verklighet

Jag är en människa som dagdrömmer väldigt mycket. I mina mörkaste stunder är det jobbiga dagdrömmar där jag målar upp misslyckanden eller liknande saker som i sin tur leder längre in i mörkret. Tolka det som ni vill. Men nio gånger av tio handlar mina dagdrömmar om en verklighet så som jag skulle vilja ha den, en verklighet där jag kan vara mig själv, med brister och svagheter, och ändå ha stolpe in.

Oftast handlar det om kärleken, vilket inte borde vara så svårt att räkna ut. Den här drömvärlden är en plats där jag kan fly undan verkligheten, där jag kan få vara lycklig en stund och låtsas att den snälla killen alltid får den vackra flickan. Igår hände något som händer ganska sällan, men det händer. Den där fina bubblan, innehållandes mina drömmar, sprack. Gränsen mellan verklighet och dröm raserades och allt ställdes i väldiga kontraster mot varandra. Jag såg det liv jag ville leva levas av någon annan. Samtidigt satt jag, i timmar, på en och samma plats där allt bara gick fel, för varje sekund som tickade. Varje sekund, timme efter timme efter timme efter timme.

Jag föll djupt igår, riktigt djupt, och helt plötsligt var det inte lika roligt att vara en dagdrömmare. Jag är en tänkare och en analyserare likväl, något som inte passar bra ihop med en dagdrömmare, för när nu gränsen mellan mina drömmar och den verklighet jag befann mig i var tillintetgjord fanns det bara kvar att tänka på och analysera en verklighet jag inte ville vara del av.

Grattis.

Jag fattar inte varför jag sträcker ut handen gång på gång när jag femtioelva gånger sagt åt mig att aldrig mer!.. Det slutar bara med att det gör ondare än att aldrig ens sträcka ut handen alls.. Jag skulle vilja säga aldrig mer nu igen, men jagtänker inte göra det… för jag är svag.. Jag hatar att jag så lätt kan tycka om människor så mycket.. jag hamnar nästan i andra människors våld. De kan göra mig hur lycklig som helst men även krossa mig, båda med väldigt små medel.. och jag är inte ens säker på om de är medvetna om makten de har..

Jag har haft en period nu, några dagar, då livet inte är lika jobbigt längre.. okej, idag har varit en jobbig dag.. Men istället för dödslängtan eller liknande så känner jag mig väldigt likgiltig inför livet.. Livet är jävligt trist helt enkelt… men inte en pina. Det är en sorts framsteg, men även ett litet snedsteg… Eller kanske två steg framåt och ett bakåt… det måste inte alltid vara en bra sak.. kanske är det det.. Men jag tänker inte ens hoppas på det. Jag får åtminstone lite andrum.. Även om jag känner mig smått apatisk så får själen åtminstone hämta sig lite, göra sig redo på nästa smäll.

Men det är nästan tråkigt att vara så likgiltig under sommaren.. jag känner inte ens någon lust att vara ute i solen när det väl är soligt.. och tvingar jag mig själv ut för att få frisk luft eller vadsomhelst så vill jag bara in igen..

Bara en komihåglapp för min egen skull

8 st Ev. 11

6/4