Skönt med sommaren, skönt att slippa vara ledig

Jag skrev i det förra inlägget att det har gått helt ok en tid nu i mitt liv, det har inte så mycket att göra med det som brukar vara sämre här i livet, ensamheten, men det har ändå hållit mig sysselsatt och hållit tankarna borta en hel del därifrån. Problemet med min ensamhet har väl inte direkt blivit mindre, det har bara handlat om att fler timmar på dygnet gått åt till att hålla mig sysselsatt och hålla allt det där borta stora delar av dagen. Men helgerna är sisådär… ingen kärlek (förstås), ingen vänskap (förstås), det går ganska bra under stora delar av året, då kan jag spendera helgerna med att göra väldigt lite men ändå göra någonting. Jag kan nästan intala för mig själv hur det är ganska skönt att vara hemma 40 veckor i rad bara för att kunna hinna med saker som inte ens tar upp särskilt stor del av dygnet.

Men under sommaren är det annorlunda. Jag älskar sommaren, nästan oavsett väder. Men jag kan inte minnas den senaste sommaren jag gjorde något med någon ens för en dag (bortsett från familjen). Jag kan drömma om dagar och kvällar i vänners sällskap, dagar där man gör allt sånt där som alla andra pratar om under sommaren. Det finns många saker jag älskar att göra under sommaren, jag har alltid älskat att bada för att ta ett exempel… men jag kan inte minnas senast jag badade utomhus… 3 år sedan? 4? 5? … Med allt det här i åtanke har det varit ganska bra att jag haft något att göra under vardagarna, att jag inte haft någon semester, för under 4-5 dagar varje vecka så behöver jag inte fundera över det. Helgerna är som sagt jobbigare.

Jag inser att det mesta jag drömmer om att göra handlar om vänskap. 365 dagar om året drömmer jag om den kärlek jag aldrig fått uppleva, men nu under sommaren blir drömmandet om vänskap desto starkare, att ha någon att umgås med, någon att göra saker med, att spendera tid med någon där man mår bra… jag har nästan svårt att finna orden men.. det är väl så enkelt som att det kallas att…. ha kul? Roligt? … För någon sekund känner jag nästan den känsla jag tror att jag söker… men jag minns inte… jag minns helt ärligt inte…. jag vet inte  om det är tillfälligt eller vad det är men… det känns väldigt konstigt.

När verkligheten (nästan) hinner ifatt

Jag fortsätter att fly in i mina drömmar, jag vill inte se verkligheten, jag försöker klamra mig fast i drömmarna så hårt det går, jag klarar inte av verkligheten. Drömmar om en nystart på olika sätt, långt ifrån troliga drömmar men jag sjunker allt djupare i framförallt just de drömamrna. Däremellan drömmer jag om kärleken, om at någon kanske helt plötsligt bryr sig, kanske om att få ett slut på allting…

En enda sekund som påminner mig om vilket liv jag lever, eller kanske snarare bör leva istället för att dagdrömma som jag gör, räcker för att få mig att må illa, riktigt illa. Man kan fly in i sina drömmar under så lång tid som man kan ta paus från verkligheten. Min paus borde ha tagit slut för 1-2 veckor sedan, men jag klamrar mig fortfarande fast i drömmarnas värld. Ju längre jag stannar där… här, desto hårdare blir smällen när verkligheten slår mig i ansiktet.

Jag vill inte leva det här livet. Om jag bortser från saker som skulle följa med mig oavsett vilket liv jag levde så vet jag inte om det finns någonting bra kvar. Finns det något bra med det liv jag lever idag? Jag kan inte komma på något. Samtidigt känns det som jag inte har kontroll över det jag önskade vore annorlunda, och det jag eventuellt skulle ha kontroll över, det känns som det inte spelar någon roll eller som det inte finns några bättre alternativ.

Jag börjar återigen inse mitt misslyckande. Mitt jag.

Varför varför varför… Det känns så meningslöst, så futilt. Det finns inget att kämpa för, det skulle vara hoppet isåfall, ett hopp om att det någon gång skulle bli bättre. Jag känner mig inte särskilt hoppfull, men någon form av hopp måste det finnas inom mig, annars skulle jag nog inte sitta här. Men det känns som att kämpa för bestraffningar. Jag mår fysiskt dåligt bara vid tanken på det, jag har ingen lust att återigen kämpa och kämpa för att få vad som känns som bestraffningar. Livet leker med mig, och jag hatar den här j-a leken.

Just nu när jag sitter här känner jag mig så ynklig, och när jag inser det kan jag inte låta bli att se ned på mig. Det känns ärligt talat så jävla jobbigt att vara såhär ensam och jag hatar mig själv för att jag känner så. Att jag skulle vilja ha en nära vän, att jag skulle vilja få uppleva kärleken någon gång, kanske bara en kort romans, några månader… vad jag hatar mig själv ibland.

Så förbannat ynklig, så patetisk. När jag ser mina egna tankar får jag mer eller mindre lust att slå mig själv på käften. (så som man säger alltså, jag har aldrig slagit någon förut så… skulle bli konstigt på mer än ett sätt att börja med det nu)

Verkligheten har snart kopplat greppet om mig igen, snart har jag återigen insett vad det är för liv jag lever, då kommer det gå åt h-e åt alla möjliga håll och på alla möjliga vis. Den här hösten kan mycket väl bli min sämsta någonsin.

Nattligt snömos

Jag läser en text, får en smärta förmedlad till mig. Läser ytterligare en, får se än mer plågor.
Något falnar inom mig. I takt med att hopplösheten fyller mig töms jag på något annat… Ser du inte vad du har? Vad skulle jag inte ge för att få uppleva en dag i dina skor.

När hopplösheten så har fyllt mig och knuffat över mig i en likgiltighet börjar jag undra.. skulle den där personen kunna säga samma sak till mig? ”Ser du inte vad du har?”, att n å g o n skulle kunna säga det är en sak.. det finns ju alltid någon som har det värre.. men skulle just den personen jag tänker så om kunna tänka samma sak om mig? Om nu inte h*n ser  det jag ser, kan det då vara så att jag inte ser det h*n eventuellt skulle kunna se? …. Eller.. ”kan”.. klart det k a n vara så.. men är det så?

 Det finns kanske saker som borde göra mig lycklig.. på något sätt.. På samma sätt som jag ser allt ni har som inte jag har, på samma sätt som jag önskar det jag inte har så kanske det finns någon som önskar något jag har..

Problemet är väl bara att, vare sig det finns saker som borde skapa någon form av lycka i mitt liv, eller inte, så känner jag inte av den. Säg att jag har en bra dag med det som betyder något för mig, en riktigt bra dag där jag inte ens får en chans att tänka någon negativ tanke, säg att allt detta kser med personer som jag tycker om så kan jag fortfarande inte svära på att jag skulle kunna känna när jag gick och lade mig att vore alla dagar som den här så skulle jag inte ha något emot att leva.

Rörigt? Om jag skriver såhär då. Säg att alla dagar f.r.o.m. imorgon vore precis så bra som mina bästa dagar så kan jag fortfarande inte lova att jag skulle vilja leva resten av mitt liv. Jag skulle stå ut längre, tveklöst. Men det skulle nog vara ett liv utan mening.

Finns det någon mening att leva?

Min enda stora dröm här i livet har varit kärleken.. kanske får jag aldrig uppleva den. Jag har inte gett upp det sista lilla hopp jag har, men om man leker med tanken att jag aldrig får uppleva min sista (första) kyss, det förefaller ju inte särskilt omöjligt, finns det då något annat att leva för?

Vänner, familj? Ja.. kanske.. eller kanske inte.. Jag har en underbar familj, som jag älskar, men jag kan inte leva för dem, kan inte leva mitt liv genom dem. Om mitt liv vore bra så skulle min familj vara en underbar krydda i mitt liv, det skulle vara något som gjorde många dagar lite bättre.. men det är inget jag kan bygga mitt liv runt.. Mina vänner? Ja.. kanske.. vänner som jag så gott som aldrig träffar.. jag har underbara vänner, de är härliga på alla möjliga sätt, ganska olika vänner på sitt sätt vilket bara gör det hela än bättre.. Skulle jag kunna bygga ett liv kring mina vänner om allt annat var grått och trist? Om vi förutsätter att vännerna skulle vara helt perfekta och att jag skulle kunna träffa dem ganska ofta.. Kanske.. kanske skulle jag kunna leva ett tämligen trist liv men med underbara vänner. Kanske inte hur länge som helst, men kanske åtminstone ett tag.

Karriär? Ja det skulle ju kunna vara ett alternativ, lägga all energi på det där drömjobbet, bli så bra som möjligt på det,  avancera, ha ett jobb som är riktigt kul att gå till varje dag.. Problemet är bara att jag nog inte har något sådant jobb för stunden.. Det skulle ge mig ett liv i ensamhet, ungefär som nu, men det skulle hålla mig sysselsatt, och det skulle hålla mig sysselsatt med något jag tyckte var skoj.. Tyvärr finns ju inget sådant jobb… åtminstone inte just nu..

Självförverkligande? Det finns t.ex. många resor jag skulle vilja göra, många saker jag skulle vilja uppleva.. jag är dock inte så säker på att jag vill upleva dem ensam.. Men framförallt så känns det som det inte spelar någon roll när jag inte mår så bra.. jag vet inte.. det känns verkligen inte som det spelar någon roll.. likgiltighet.

En blandning av det mesta är väl hur de flesta bygger upp sina liv, lite svenssonaktigt men kanske med lite extra fokus åt något håll.

Men det är ju kärleken jag drömmer om.

Jag kände känslan inatt.. det vore ju så mycket enklare att dö.. om det inte finns någon mening att leva. Om jag kämpar för ingenting, om framtiden inte har någonting i sitt sköte för mig, det kändes så futtigt, här sitter jag.. inatt, igen. Jag är verkligen ingen alls.. jag låg och tänkte hur lite jag har att kämpa för, hur betydelselös jag är, det här är, vem skulle bry sig egentligen.. Det här stycket sammanfattar inte riktigt vad jag menar, troligtvis om någon läser det så ser det ut på ett sätt, men jag menar lite annorlunda.. men det spelar inte så stor roll.. bara jag förstår själv.