Tystnaden och jag

Jag skriver ganska ofta om min ensamhet, jag nämner också ibland att jag nog egentligen bara har en riktig vän i mitt liv (som i föregående inlägg). Utöver det finns det däremot ett fåtal personer jag kan skriva till någon gång ibland för att få ett svar tillbaka, lite mer av någon sorts ytlig kontakt. Ofta, eller alltid, handlar det om personer som jag egentligen gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med men där det kanske inte alltid är en ömsesidig känsla (de flesta har ju riktiga liv som tar upp tid och så, det är inget konstigt med det). För det handlar alltid om personer jag träffat via nätet, aldrig någon i verkliga livet. Och även om det är så att det är personer jag gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med så nöjer jag mig ofta med det där mer sporadiska, för det räddar mig på så många sätt. Att i en stund när ensamheten blir för mycket så kan jag skriva någon rad och samtidigt få ett svar tillbaka. Det är ett sätt att åtminstone få känna mig lite mindre ensam än jag egentligen är, ett sätt att få ha lite kontakt med någon människa jag tycker om utan att inkräkta för mycket på deras tid.

Problemet är däremot att de här kontakterna är av sådan karaktär att om jag inte hör av mig, inte tar första kontakten, då hör jag inte heller något från dem, då rinner ofta bekantskapen ut i sanden. Det handlar såklart inte om många människor, jag har som sagt inte världens största bekantskapskrets (eller vad man nu kallar det ang. personer man lärt känna via nätet), men det landar ofta i att personen i fråga inte skriver, kanske tar bort mig från sin msn, inte svarar när jag skickar ett mail efter en längre tids tystnad etc.

Varje gång det sker tar det väldigt hårt på mig, en liten liten trygghet som jag har i mitt liv rycks snabbt undan, och när det blir för mycket att säg svara på ett mail på två rader så känner jag mig alltid så lågt värderad. Nyligen har det hänt igen, den här gången dock med någon där vi dels var väldigt öppna och ärliga med varandra när vi väl hördes av, men också där det kändes som det inte var nödvändigt att vi hördes hur ofta som helst för att det ändå skulle fungera. Det slutar alltid såhär.

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara se en vän jag har. En person som hör av sig inom relativt kort tid om det är tyst från mig, någon att prata med eller som frågar hur det är (även om jag inte alltid är ärlig är jag svarar på den frågan… men jag gillar omtanken… dessutom brukar det sällan uppskattas för mycket när jag är helt ärlig, det brukar ofta bara leda till tystnad, så egentligen kanske det är bättre att ljuga lite som svar på den frågan om jag vill behålla eventuella kontakter.. men men).

Det är bara så tråkigt att förlora någon man skulle vilja ha kvar i sitt liv, inget avsked, ingen förklaring… bara tystnad.

Att vara ett monster

Efter att ha suttit en lång stund på golvet i någon form av sittande fosterställning med en kudde tryckt hårt mot mitt bröst har jag nu börjat samla mig lite.

Ibland, i vissa fall slår det bara fel. I 49 fall av 50 blir jag glad för en annan människas lycka, men så finns det där enskilda tillfället då jag istället blir helt sänkt av en annan människas lycka. Känslan går till viss del att jämföra med att vara kär i en person och samtidigt se den personen bli kär i någon annan. En person man önskar lycka finner det, men den känsla man själv känner är inte lycka, ofta väldigt långt därifrån.
Ofta när det här enskilda fallet dyker upp som istället gör mig ledsen så har det också här att göra med att personen i fråga har funnit kärlek, men det slår bara fel. Det blir på något sätt istället ett bevis på hur misslyckad jag är, hur jag aldrig upplever eller någonsin fått uppleva kärleken. På något sätt kan jag ibland känna ett samband med en människa som har det svårt och som kanske inte har kärleken i sitt liv för en period, jag kan känna någon form av samhörighet som i ett ögonblick bara kan ryckas undan.

Det är ju förbannat j-a hemskt egentligen, jag kan känna en samhörighet med en människa i den ena situationen, men kan ha svårt att känna lycka med honom/henne när situationen förbättrats, när kärleken dykt upp i deras liv. Men för mig blir det mer av en bild kring mitt eget misslyckande, min oförmåga som människa, hur jag inte klarar av något som varenda övrig människa på den här planeten verkar klara av…. gång på gång på gång.

En annan lustig detalj är att, egentligen har jag ju bara en vän (hon som jag aldrig träffat som bor många många många mil bort), ändå kan jag påverkas på det här viset av människor jag bara har eller har haft sporadisk kontakt med. en jag vet inte, på något sätt finns de ofta väldigt djupt i mitt hjärta, jag antar att något utbytt mail, någon bloggkommentar eller vad det nu än kan vara inte betyder egentligen någonting för en annan människa som har massor med vänner och ett liv fullt av aktivitet.

För min del är det snarare så att den där enstaka kommentaren, det där enstaka mailet… det är hela mitt liv. Snudd på åtminstone. När man inte har så många andra människor att hålla i sitt hjärta så är det nog betydligt enklare att göra just det. Det gör mig på många sätt till en sorglig ursäkt till en människa, men det är en roll jag haft så pass länge nu att jag lärt mig att det är såhär.

Däremot har jag inte lärt mig att hantera det, att hantera ensamheten och besvikelserna… Eller jo, jag har en lösning, en dålig lösning som ofta får en rekyl som gör det värre, men just idag är det ju på sitt sätt ursäktat. Det är fredag. Klockan är ungefär halv fyra på eftermiddagen. Vad jag vill just nu är att hälla upp ett stort glas alkohol med lite högre procenthalt, men jag tror att jag ska försöka hålla mig med det en liten stund i alla fall. Men det hjälper, åtminstone en liten stund innan det blir värre, men kanske är det värt det.

En bra helg

Jag startade den här bloggen för att ha en ventil där jag kunde skriva helt utan att tänka mig för angående vad jag skrev utan bara skriva det jag kände att jag behövde få ur mig. I princip innebär det att jag bara skriver inlägg som är deppiga/jobbiga/tunga/ledsamma eller liknande.. Men nu vill jag ändå skriva ut det i ord, kanske med tanke på vad jag skrivit många gånger förut. Den här helgen har varit bra. Klockan har passerat tolv med dryga tiotalet minuter och kanske har det precis vänt lite, men strunt samma för tillfället, eller, strunt samma i det här inlägget, vad jag sedan tar med mig utanför bloggen är en annan sak.

Den här helgen har jag faktiskt gjort något, bara det räcker långt… i sällskap med flera härliga människor… jag kanske själv har varit ett sådär halvt socialt missöde som jag kan vara, men det verkade inte spela så stor roll. Det finns flera positiva saker med helgen, som jag inte vill skriva så mycket mer specifikt om men som ändå kan nämnas… resten kan jag låta stå utanför den här bloggen så går det inte ut lika mycket över inlägget. Jag tar med mig det till sängen och sömnen istället.

Lika giltig likgiltig ledsamhet

Helgerna är lite av ett lotteri, antingen får ensamheten grepp om mitt sinne eller så får den inte det. Den här helgen har varit helt ok fram till och med idag, men just den här dagen har pendlat fram och tillbaka en hel del. Eller rättare sagt, när jag inte klarat av att hålla mig sysselsatt har det varit lite jobbigt.
Och när jag inte förmår att få ur mig mer än tre meningar om vad det gäller (det är väl skitsamma egentligen) så inser jag efter några minuter att de senaste två dagarna har jag inte haft kontakt med någon överhuvudtaget de senaste två dagarna. Internet, mobiltelefon, telefon, det har varit helt tyst. Nu är det inte jätteovanligt för min del egentligen, men det ger en lite märklig känsla när jag tänker efter på det. Den senaste tiden har det lite då och då ringt någon telefonförsäljare (jag har inte svarat), men inte ens något sånt har det varit de senaste två dagarna.

Det är konstigt. Det känns som att inte existera. Men inte nödvändigtvis på ett deppigt sätt, åtminstone inte den här helgen. Mer på ett likgiltigt vis. Det är såhär det är helt enkelt. Att skriva de här raderna känns som att blogga när övriga mänskligheten dött, jag bloggar för min egen skull, som alltid, men det känns som att skicka ut ord i tomma intet. Att blogga på det viset gillar jag. Att leva på det viset gillar jag inte. Men av någon anledning förmår jag inte ens att bry mig i det den här helgen. Jag känner mest bara en likgiltighet över mitt liv och den där likgiltigheten gör att jag inte ens kan reagera över det.

 

… Jag funderade tidigare under helgen. Jag har försökt, jag vet inte om jag orkar det längre. Jag orkar inte försöka spela tennis mot en garagevägg som inte existerar. Om jag försvinner så gör det så liten skillnad, det är svårt att återskapa tankarna i denna tillfälliga stund av apati, det kanske inte spelar någon roll eftersom ingen bryr sig, för tillfället alltås inte ens jag. Men jag vill kunna sätta ord på det.

Eller… jag behöver inte ens fundera särskilt hårt för att komma på vad det handlar om… och det gör mig bara ledsen… och så ”svårt” var det alltså att bli av med apatin. God natt på dig Virulence.

Vet du vem jag är? Vill du ens veta?

Du ser på mig med allvarlig min och säger till mig Jag förstår med en sådan där röst där det hörs hur du anstränger dig för att allvaret i det du säger ska tränga genom orden. Jag tror dig. I 98 fall av 100 tror jag på dig. I 98 fall av 98 har jag därefter fel. Du/dig är inte någon på riktigt, det är bara en känsla, kanske något i förbifarten.

Alla känner till ensamheten i någon form, på något vis. Men så få lyckas någonsin ringa in just min ensamhet. Kanske borde jag inte göra någon skillnad på ensamhet och ensamhet, kanske är jag för petnoga med skillnader vad gäller ensamheten men det är många gånger jag trott på saker som yttrats på ett eller annat sätt. Ibland kanske jag varit dum nog att tro att saker varit på något annat sätt än de egentligen är. Många gånger kanske jag får skylla mig själv för jag utgår för mycket från mitt eget tankesätt när jag fyller i de luckor som bildas i din historia.

Jag kan bli ledsen över de mest märkliga saker, kanske sådant man till viss del borde skämmas över, vilket jag också gör. När jag inte riktigt hör hemma någonstans annars tror jag mig kunna bygga upp någon form av hemkänsla kring föreställningar som till slut bara visar sig vara vanföreställningar. Jag är en tämligen patetisk människa på många sätt, en riktig loser, men ibland vill jag på något sätt tro att jag inte är så ovanlig i just det fallet, när någon uttrycker en känsla av förståelse vill jag tro att den går långt, det gör den nästan aldrig.

Men det är väl så, alla vet vad ensamhet är, bra som dålig, alla kan känna igen sig om än på någon mikroskopisk nivå. Men så sällan är det någon som verkligen verkar förstå, än mindre någon som verkar vilja försöka förstå… å andra sidan kanske just det inte är så konstigt.

Skönt med sommaren, skönt att slippa vara ledig

Jag skrev i det förra inlägget att det har gått helt ok en tid nu i mitt liv, det har inte så mycket att göra med det som brukar vara sämre här i livet, ensamheten, men det har ändå hållit mig sysselsatt och hållit tankarna borta en hel del därifrån. Problemet med min ensamhet har väl inte direkt blivit mindre, det har bara handlat om att fler timmar på dygnet gått åt till att hålla mig sysselsatt och hålla allt det där borta stora delar av dagen. Men helgerna är sisådär… ingen kärlek (förstås), ingen vänskap (förstås), det går ganska bra under stora delar av året, då kan jag spendera helgerna med att göra väldigt lite men ändå göra någonting. Jag kan nästan intala för mig själv hur det är ganska skönt att vara hemma 40 veckor i rad bara för att kunna hinna med saker som inte ens tar upp särskilt stor del av dygnet.

Men under sommaren är det annorlunda. Jag älskar sommaren, nästan oavsett väder. Men jag kan inte minnas den senaste sommaren jag gjorde något med någon ens för en dag (bortsett från familjen). Jag kan drömma om dagar och kvällar i vänners sällskap, dagar där man gör allt sånt där som alla andra pratar om under sommaren. Det finns många saker jag älskar att göra under sommaren, jag har alltid älskat att bada för att ta ett exempel… men jag kan inte minnas senast jag badade utomhus… 3 år sedan? 4? 5? … Med allt det här i åtanke har det varit ganska bra att jag haft något att göra under vardagarna, att jag inte haft någon semester, för under 4-5 dagar varje vecka så behöver jag inte fundera över det. Helgerna är som sagt jobbigare.

Jag inser att det mesta jag drömmer om att göra handlar om vänskap. 365 dagar om året drömmer jag om den kärlek jag aldrig fått uppleva, men nu under sommaren blir drömmandet om vänskap desto starkare, att ha någon att umgås med, någon att göra saker med, att spendera tid med någon där man mår bra… jag har nästan svårt att finna orden men.. det är väl så enkelt som att det kallas att…. ha kul? Roligt? … För någon sekund känner jag nästan den känsla jag tror att jag söker… men jag minns inte… jag minns helt ärligt inte…. jag vet inte  om det är tillfälligt eller vad det är men… det känns väldigt konstigt.

En dålig dag

Jag skrev det förra inlägget, viftade bort eventuella tankar och körde på som vanligt. Det höll i ungefär två timmar, sedan snubblade jag över något, då kändes det som att springa in i en vägg, men det är nog snarare att springa utför ett stup. Jag har inte slagit i någonting, än, men det går utför, oj vad fort det går utför. Det finns många känslor jag inte tycker om, men det här är en av de mest obehagliga. Det är en variant på en känsla jag beskrivit här i bloggen (kommer inte ihåg hur jag beskrivit den exakt, men när det känns som kroppen töms på alt blod etc.), men den här känlsan är något snällare, en något mildare variant på den känslan.

Mitt liv står still, tiden tickar framåt långsamt långsamt men ändå går den på tok för fort, samtidigt lever människor sina liv så fort så fort. Jag funderar fortfarande på hur om jag kommer få uppleva min första kyss, hur det isåfall kommer kännas, andra flyttar fram och tillbaka, träffar någon speciell, bryter upp med honom/henne, träffar någon ny, flyttar till hus, förlovar sig, skaffar barn, bil(ar?), husdjur och åker utomlands. Fortfarande när något år tickat förbi sitter jag på samma stol och skriver och funderar på hur det är att vara i ett förhållande.

Mentalt sett har jag varit redo för allt det där jag beskrev ovan en tid nu, men samtidigt vill jag få uppleva ett helt vanligt förhållande, allt det där underbara som görs mellan två människor genom deras kärlek, oberoende av framtid eller dåtid. Men allt det, ska man inte ha upplevt det i tidig ålder? Borde jag inte ha upplevt det redan? Klart det inte kommer att handla om att bilda familj på en gång om jag träffar någon, det är inte så jag menar.

Trots allt kolliderar det ju i mitt huvud med, för jag vill ha både och jag med… men jag vet inte om tiden tillåter det.

Det är nästan ett halvår sedan jag skickade ett mail, efter att ha räknat lite så är det ganska exakt ett halvår sedan jag skickade ett mail. För mig känns det som igår. För personen jag skickade mailet till är det nog mer eller mindre bortglömt redan, det har sannolikt hänt rätt så mycket under den tiden.
Jag sitter och drömmer om samma sak, i det här fallet må det ha gått ett halvår, men det känns som det bara var förra veckan. I hennes fall har sannolikt livet tickat på som vanligt, precis som jag var inne på i stycke två.

 

… mitt liv är verkligen ingenting.

Konsten att inte kunna uttrycka sig

Att jag är socialt otränad blir så smärtsamt tydligt så ofta. Ibland känns det som det var så längesedan det bara flöt på att jag undrar om någonsin haft haft den där sociala förmågan överhuvudtaget… det finns det nog andra som gör med. Men jo, den finns där, någonstans. Men pinsamma tystnader, jobbiga situationer och hackande/stakande diskussioner bara sänker mig gång på gång. Avslutningen på förra veckan var slitsam, på många sätt, men på något konstigt sätt handlade det mesta om det det inte skulle handla.

… hur jag än skriver inlägget blir det bara osammanhängande, stycket här ovan säger säkert väldigt lite för den som eventuellt läser det, det är på sitt sätt rätt snurrigt för mig med. Men jag bevisar gång på gång för mig själv hur kass jag är i vissa situationer. Jag skulle behöva någon med lite tålamod, någon som lät mig vara osäker, för jag kan (kors i taket) vara den skämtsamma, den omtänksamma, dentrevliga eller den nyfikna bara jag tillåts det, bara jag kan växa in i rollen själv och känna mig säker i umgänget.

…. och jag inser nu att det här inlägget säger inte alls det jag vill att det ska säga, så jag avslutar på en gång istället så det inte blir fjorton stycken som inte säger någonting egentligen…

Att minnas men inte vara ihågkommen

Tårarna gör mig sällskap inatt, det känns som det var ett tag sedan sist.

Jag skulle vilja spola tillbaka tiden. Jag skulle vilja åka tillbaka till en tid då jag hade hopp. Jag antar att det finns någon form av hopp i mig än idag, men jag skulle vilja åka tillbaka till en tid då det fanns ett hopp som var mer konkret, något att ta på. Den här dagen, och kanske även vissa andra dagar den senaste tiden, har i alltför stor utsträckning gått åt till att blicka tillbaka och minnas. Det jag kan blicka tillbaka på är egentligen ingenting konkret, det är bara ett hopp… men oj vad jag skulle behöva lite av den varan nu. Vad jag skulle behöva en sådan vän jag trodde jag kunde få under den tiden… det var nästan så jag kände att jag kunde få flera sådana vänner. Jag tänker tillbaka på människor, så vackra själar.

Jag är en sån som inte ska bli sedd av dem, men för en period trodde jag att det var möjligt… under den här perioden mådde jag också väldigt dåligt emellanåt av andra anledningar, men det gjorde inte lika mycket, det fanns någon form av ljus i tunneln. Ljuset var tydligen bara tomt hopp, men ovetskapen under tiden gjorde det snarare lättare att leva.

Jag tänker tillbaka… drömmer… saknar…. längtar…. allt på en gång… jag saknar något jag nog egentligen aldrig haft. Däremot skapade jag mig illusionen att jag hade det. Jag vill verkligen ha en sådan vän, jag kan sakna så många… tänka på så många, och veta att de inte tänker på mig. För nej, det är ingenting jag tror, jag vet att de inte gör det. Tro mig.

… nu har tårarna torkat… sedär.

Åh, varför hittar jag aldrig kärleken?

Det sticker lite i mina ögon när jag ser vissa människor beklaga sig över att de aldrig får uppleva kärleken. Självklart kan precis alla sakna kärleken och alla kan längta efter den, det är inget konstigt i det alls, vare sig man har varit singel i en vecka eller 10 år så kan det vara väldigt jobbigt att vara singel, det har jag full förståelse för.

Men då och då snubblar jag över människor som beskriver hur de aldrig funnit kärleken, hur de alltid haft otur med sina ex (jag pratar inte om extremfallen här med t.ex. fysisk eller psykisk misshandel, utan bara när förhållandet av olika anledningar inte funkar), hur de går på dejter som aldrig leder till något mer, hur deras känslor inte blir besvarade, eller tvärtom, hur de inte kan besvara andra personers känslor.

Allt detta sker samtidigt som den här personen ser så många i sin omgivning som finner kärleken och verkar leva så lyckliga förhållanden.

1. Du har högst sannolikt upplevt kärleken, väldigt sannolikt om du haft ett förhållande och än mer sannolikt om du någon gång blivit dumpad.

2. Om du inte köper tesen i #1 så kan du inte påstå att andra människor som dyker in i förhållanden heller finner kärleken… (om man applicerar samma resonemang som du verkar använda på dina egna före detta förhållanden).

Jag kan många gånger bli ledsen när jag ser det där och jag förstår att människor inte värdesätter sina erfarenheter, sina upplevelser. Jag såg en tjej skriva ett inlägg på en blogg för en ganska bra tid sedan där hon frågade sig hur så väldigt många kunde gå från att älska en människa till att helt plötsligt hata densamma?

Hon hade precis brutit med den pojkvän hon var tillsammans med, och i mitt tycke hade hon goda anledningar att känna ett visst agg mot honom, och visst var hon irriterad/ledsen kring vissa saker. Men hon menade att alla fina stunder de upplevt tillsammans, alla roliga stunder de haft, de värdesatte hon fortfarande, och de känslor hon haft för honom hade varit äkta. Då när hon nyligen brutit upp med honom fanns där inte samma känslor längre, men det betydde inte att hon förkastade deras tid tillsammans eller de känslor hon haft tidigare.

 

Från min sida av singelskapet sticker det som sagt i ögonen när folk går igenom några förhållanden, går på mängder av dejter, har spännande kvällar och nätter tillsammans med desamma och sedan klagar så väldigt på att h*n aldrig finner kärleken. Motsatsen, som jag beskrev i stycket ovan, det gör mig desto gladare.

Ibland när folk skriver om hur de aldrig upplever kärleken och verkligen lyckas skriva det som om de är ensammast på den här planeten så skulle jag bara vilja skriva att jag inte vet hur mycket jag skulle ge bara för att ha fått uppleva hälften av det h*n har upplevt.

Jag skulle kunna göra en lång  lång lista här med massor med mysiga saker som jag aldrig upplevt. Aldrig. Men ni förstår säkert poängen ändå.

 

Jag svarar förresten på kommentarerna till förra inlägget lite senare, ikväll har jag ingen ork till det. Ber om ursäkt för det.

När allt känns väldigt väldigt ensamt

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja… ibland raseras bara så många av de illusioner jag byggt upp.

Ibland får jag smärtsamt inse vilken loser jag är. Eller fel, jag ska inte uttrycka det så. Men ibland får jag se hur otroligt färglös jag är, hur jag inte hör hemma någonstans. Jag kan se på en människa jag önskar vore min vän, eller kanske någon jag önskade var mer än så, och bara inse att… jag har ingenting att komma med. Jag kan se ett liv, fyllt med så mycket, och jag kan fundera, vad skulle jag tillföra det där livet?

Från min sida ser det självklart annorlunda ut, men det är oväsentligt. Varken vänskap eller kärlek fungerar med en vilja, och jag kan så väl förstå varför det bara är en vilja. Hur mycket skulle det betyda för mig? Så otroligt mycket. Hur mycket skulle det betyda för motparten? … ja risken är faktiskt att det skulle betyda en börda, men mer sannolikt skulle det väl snarare betyda ungefär ingenting… jag skulle vara den där som man vet vem han är men som varken gör till eller från i ens liv. Kommer jag på besök en dag så är den dagen bortglömd när nästa tar vid, försvinner jag istället helt och hållet ur personens liv så går det mer eller mindre obemärkt förbi.

Jag kan så väl förstå att jag inte tillför något i vissa (många) människors liv. Jag kan känna att jag har massor att ge om jag bara fick, men jag kan också förstå att många människor redan har mycket.. jag skulle inte tillföra något.

Jag ser personlighetstyper som attraherar dig (någon), jag är ingen av dem. Hur många komplimanger jag än får för min insida så är jag aldrig rätt.

Det börjar faktiskt bli lite svårt att vara mig själv i alla situationer. Det känns som jag har så lite kontakt med människor att jag bara känns fel när det väl inträffar. Min skämtsamma sida behöver mjukas upp, hållas igång, men jag sitter sällan och skämtar med mig själv. Min omtänksamma sida börjar kännas väldigt malplacerad. Inuti bryr jag mig så väldigt mycket om, men utåt sett visas det sällan… och just det kan jag må dåligt över.

Ju mer jag tänker efter desto mindre känns det som jag är jag idag. Pinsamma tystnader, oförmåga att delta (eller kanske inkluderas) i diskussioner…allt bara förstärker bilden av att inte passa in, och att det aldrig finns någon som har överseende med det.

För jag tror (och hoppas) att jag skulle kunna bli mer av den jag är om någon bara stod ut med att jag är lite kantig för tillfället, om någon helt enkelt inte brydde sig i mina tafatta försök att vara den människa jag är.

Ännu en natt i ensamhetens tecken

Det känns som jag blir mer och mer ensam. Det känns som de saker jag lutat mig emot, utan att själv riktigt veta om det, inte lämnar några spår efter sig när de rycks undan, allt de lämnar är stora svarta hål. Tomhet. Jag villa gärna tro saker och ting, jag skulle gärna vilja påstå vissa saker men det är väldigt uppenbart, jag är en sådan människa man glömmer bort. Jag har sett det så många gånger.

Det blir en form av kollision i mitt huvud, jag är en människa som kommer ihåg.

Det går att komma ihåg mig en liten stund, en väldigt liten stund. När minnet är färskt. Men jag har upplevt det så många gånger, för det händer trots allt lite då och då att jag försöker bryta min ensamhet, men det slutar alltid med att jag glöms bort… samtidigt som jag själv tar med mig fina bilder av en annan människa, som inte kommer komma ihåg mig alls.

Jag tänker dagligen på människor som jag kanske inte har haft någon kontakt med på flera månader, år.. eeh… hmm… år kanske är troligare egentligen. Det har bara runnit ut i sanden, varför ens försöka hålla kontakten? Skulle jag hålla kontakten med mig själv om jag hade så bra liv som många andra har? …… Hmm, jag skulle visserligen ha mycket gemensamt med… mig själv men… äh, nu trasslar jag in mig.

Frågeställningen bör lyda: Är jag egentligen förvånad över att folk bara försvinner ur mitt liv? Är jag ens något att ha kvar i deras liv?

… jag vill inte riktigt svara på den där första frågan. Förvånad… njae, men jag vet inte om det handlar om det. Förvånad är jag inte för alla passar inte med alla, ens när det gäller vänskap. Men någon, någonstans, någon gång… kanske… det handlar inte om ifall jag är förvånad eller inte, det handlar om besvikelse eller ledsamhet över själva faktumet att det är som det är.

 

… och här sitter jag och för en nattlig schizofren dialog med mig själv, men det är klart… vem skulle jag annars göra det med? Jag får i alla fall ganska mycket medhåll av mig själv.

Drömmar, ett sätt att fly, ett sätt att vara lycklig och ett sätt att förgöra sig själv

Ibland hatar jag verkligen att dagdrömma, eller egentligen tycker jag om det men det är väl just det som är problemet. Jag drömmer så orealistiska drömmar, om det mesta, trycker bort den verklighet som är alltför nära och som jag inte vill vara del av. Jag finns i nuet så länge nuet handlar om något annat än mitt liv, däremellan flyr jag in i min drömvärld, jag drömmer om hon jag inte kan få (hon måste i det här fallet inte vara någon specifik tjej egentligen även om det oftast är det… läs meningen igen och se hur dum den låter, men jag vet vad jag menar), jag kan drömma om en stor summa pengar som skulle kunna vända helt uppochned på mitt liv, drömma om svunna tider när saker var så mycket enklare jag kan drömma om…

Eller, drömmer jag någonsin om vänskap? Vänskap är så svårdefinierat när man ska drömma om det. Eller när jag ska drömma om det. Jag kan drömma om vad jag minns, en sådan där härligt stöttande kram, fina ord… ja alltså i textform, jag vet precis hur det känns att läsa ”kram”… Sedan får jag föreställa mig hur det egentligen skulle vara, och med tanke på vem jag själv är så skulle nog situationen i verkligheten bli sådär osäker och….. konstig…

Men inte i min drömvärld, där kan jag försöka föreställa mig hur det skulle vara.

Också mina drömmar om kärleken. I de stunder förnuftet får tag i mig går mitt hjärta sönder, visserligen bara i små små bitar, men det handlar om en tidsfråga innan det smulas sönder totalt. Mitt förnuft vet att hjärtat drömmer om något som aldrig kommer hända (det gör alltid hjärtat i sådana här fall, det har förnuftet lärt sig), när det väl går upp för hjärtat (ännu en gång) så gör det så ont. Helt sanslöst, mitt hjärta insåg det en kort stund men lyckades sedan förtränga det och låtsas nu som ingenting, det bara drömmer vidare, alltmedan förnuftet bara himlar med ögonen och funderar hur de där smulorna hjärtat lämnar efter sig ska plockas upp den här gången då.

Jag är inte säker på hur länge till jag är ledig, men jag börjar i alla fall inse att ledigheten snart är slut. Jag har i alla fall insett att än så länge så har jag, om jag bortser från min familj, inte träffat någon människa alls, inte ens genom något måste eller så (eller ja, det vore väl det naturliga, att någon vore tvungen men..), men det gör mig lite ledsen emellanåt… och ledsen blir jag sällan, de känslor som drabbar mig är oftast starkare än så… Men av just den anledningen tycker jag inte riktigt om det, jag kan ofta hantera de där tyngre sakerna, men ledsamheten är svårare. Jag blir i alla fall ledsen för nu har det gått ungefär en och en halv månad och, den enda som jag har/har haft kontakt med är hon jag varit inne på någon gång förut, som bor ungefär 100 mil bort. Det sällskap jag haft nu i 45-50 dagar är en sådan där klocka som tickar så jag hör det även nu när tangenterna smattrar.. En tystnad som förtydligas av det där ständiga tickandet.

… och precis nu insåg jag att genom att skriva det här inlägget så spräckte jag precis alla bubblor mina drömmar blåst upp, kvar är den verklighet jag lever i… det är ingen vidare verklighet.

Jag skulle vilja skriva något annat men inlägget är redan så långt och, det är tankar som följt mig några år så det är inget jag direkt behöver skriva av mig på samma sätt som mer ”färska” (behöver inte betyda nya) tankar. Men med den här lilla noteringen påminner jag i alla fall mig själv om det.

Trevlig midsommar!

För någon dag sedan märkte jag hur skör, hur bräcklig jag är. Hade bara en sak gått fel så vet jag inte vad som hänt, vad jag gjort. Det var inte det mest sannolika utfallet som var tvunget att ske för att jag skulle falla över kanten, men inte heller ett osannolikt. Jag insåg i alla fall då vilken otroligt tunn lina jag balanserar på, och det är klart, inget har gjort linan större, starkare, så varför skulle den vara det?

Snart är det midsommar har jag förstått. Jag vet inte vilken dag det är i ärlighetens namn, det finns liksom inte så stor anledning att hålla reda på det, kanske är det nu i helgen? Kanske brukar midsommar alltid vara på en helg? Hmm… högtider i form av sådana här strödagar har aldrig varit min starka sida. Den här midsommaren blir i alla fall ”firad” helt och hållet med mig själv. Jag hade möjligheten att fira med mina föräldrar, men i ärlighetens namn hade jag ingen lust att fira på det sätt de tänkt göra. Nåväl.

Jag tror i ärlighetens namn att den här helgen kommer bli rejält dålig. Jag känner det redan nu, när tomheten och ensamheten sköljer över mig. Det finns helt enkelt ingenting, annat än slumpen, som kan sätta stopp för det just under de här dagarna. Ensamheten kommer inte försvinna, den har faktiskt precis blivit än mer påtaglig, och än är det bara torsdag. Jag såg precis en bild i mit huvud, hur mina dagar troligtvis kommer se ut i jämförelse med andras… Ibland känner jag mig själv alldeles för bra.

Så otroligt deprimerande.

Cause I’m the boy only the mirror sees

Syns jag? Finns jag? Är något av det jag gör verkligt?

Om jag försvann idag, oavsett vad försvann innebär, skulle någon bry sig? Eller mer precist, skulle någon ens märka något? Det känns som jag lever ett skuggliv, allt jag gör, alla handlingar, inklusive småsaker, syns inte, märks inte, noteras inte. Finns det någon mening att göra något för ingen nytta? Är en snäll handling, oavsett omfattning, snäll om den aldrig ens märks?

Jag är så less på att vara osynlig… så less på att försöka synas när ingen ändå försöker se mig. Tänk om någon tog initiativet och försökte se mig istället.

Jag är så less på att försöka, det suger energi ur mig att misslyckas, och så himla mycket energi har jag inte att gå miste om. Det krävs inte mycket för att jag ska falla, inte nödvändigtvis falla så långt alla gånger, men när jag inte har energi att ta mig upp så spelar det inte så stor roll, för jag kommer bara falla åter igen. Det krävs inte mycket för att jag ska falla, men inte heller mycket för att ge mig den där energin, jag behöver bara ett någorlunda konstant flöde av den… men jag är uppenbarligen inte värd det.

Det är kanske inte så konstigt egentligen, när jag tänker efter.

Jag känner en dödslängtan krypa närmre, jag orkar inte kämpa emot den. Nu inatt hinner den nog inte gå så långt, men jag hoppas att slumpen löser det åt mig imorgon. Det är den vän jag får försöka lita på i sådana här situationer, när jag inte kan eller orkar klara av det själv så får jag sätta mitt hopp till att slumpen finner en väg att hålla undan tankarna åt mig.

Det slog mig precis att less är ett ord jag använt mycket senaste dagarna… det sammanfattar nog min sinnesstämning ganska bra… less och lite ledsen.

Bara less

Ibland ser jag personer som kallar sig ”hopplös singel” eller ”evig singel” där den gemensamma nämnaren i alla fall är sökandet efter en kärlek som verkar alltför långt borta. Ofta när jag dykerin på sådana bloggar så får jag en känsla där jag känner igen mig, det känns bra att läsa på något sätt, veta att det finns fler i liknande situation… ända tills jag inser att de är långt ifrån lika patetiska som mig. De bara får det att låta som det.

Jag inser där och då att jag inte skulle tveka en sekund att byta liv med dig. Byta det liv som du ändå beklagar dig så väldigt över, jag skulle ge mycket, mycket för att ha såväl ditt förflutna som din nutid. Tänk att bara få ha gått på en dejt någon gång, bara ha fått en blick som säger något annat än det vanliga artiga… tråkiga, tänk att ha fått uppleva en kyss, tänk att ha fått gått en promenad och fått hålla någons hand eller att bara legat riktigt nära någon, någongång.

Men jag inser ganska snabbt att det är få människor som är lika jävla sorgliga som mig, däremot vill vissa människor få det att låta som det ibland.

En tung (?) dag med bättre avslut

Ibland är det svårt att hitta orden riktigt… den här dagen hade teoretiskt sett kunnat vara bra från början till slut, problemet med det teoretiska är dock att det är… teoretiskt. Var dagen tung? Nja, jo på sitt sätt men snarare kanske, obekväm? Blir fel det med.

Dagen gav mig mänsklig kontakt vilket jag tycker om, tyvärr blev det mer eller mindre pannkaka av det. Den enda att beskylla för det är väl mig själv, saksamma egentligen, poängen är att det inte blev särskilt lyckat av det hela, att få vara bland lite folk fick mig bara att känna mig än mer ensam och än mer osynlig. Ibland kan det kännas som jag är den där som inte bör vara där. Som om allt skulle bli mycket bättre bara jag gick därifrån, min blotta existens, eller närvaro kanske, dödar vad som annars skulle vara betydligt trevligare. Egentligen är jag väl snarare frånvarande än närvarande, att vara osynlig, obekväm, malplacerad gör att det enda som är närvarande är min kropp. Jag sitter där rent fysiskt, men mitt sinne sliter mig millimeter för millimeter därifrån.
Jag hatar att känna mig oönskad, för jag vill inget hellre själv än att just få umgås lite.

Bättre avslutning på dagen i alla fall, människor jag aldrig träffat, en del spontant roliga människor lockade även fram min spontana humor, jag gillade det. Såg en film som pendlade mellan bra och dåligt men hade det ganska så bra oavsett. Så jag skiter i hur dagen var innan dess, för stunden mår jag rätt så bra, och även om det handlar om den flyktiga sortens lycka så tänker jag stanna kvar i den känslan så gott det går… eller kanske just därför, för jag vet att morgondagen kan vara helt annorlunda. Nu njuter jag lite av att åtminstone må okej den stund det varar.

Läs inte, det är bara blaj

Jag borde ha ätit något. Jag känner ingen aptit, ingen hunger, men rent logiskt så borde ju kroppen behöva någon form av näring. Jag får se till att peta i mig lite extra middag helt enkelt, eller försöka åtminstone.

Just nu känns det som det finns väldigt lite som ens går min väg.. livet är ganska så tomt och fattigt för tillfället och det som har varit mest som en form av rutin har mer eller mindre fallit samman. Klockan skulle behöva ticka baklänges för att det skulle kännas bra, varje sekund som går gör mig en liten aning mer… antingen stressad eller uppgiven.. det beror lite på min sinnesstämning. I just det här fallet är det förvisso inte helt och hållet mitt fel, det känns som en ganska stor del kan jag lägga över på annat håll. Men samtidigt är också (som alltid) en väldigt stor del mitt eget fel. Jag får skylla mig själv. Och vem är det som drabbas? Oavsett vems ”fel” det är så finns det bara en det drabbar, mig.

Jag skulle kunna förklara hur jag tänker, känner, resonerar men jag varken orkar eller vill inte. Dels är det någon detalj för mycket att berätta och dels varken orkar eller har jag någon lust att tala för döva öron.

Våren har förresten börjat kika fram, det fyller mig med en halvkonstig känsla.. För någonstans minns jag att våren och sommaren kunde vara ganska så härliga tidpunkter på ett år. Nu känns det mest som tidpunkter då jag inte har någon att avnjuta dem med.
En sommardag i en god väns sällskap… jag har för mig att det brukade vara härligt.

Vänner… eller vad, egentligen?

Jag har varit inne på det förut, jag har väl egentligen aldrig sett vänner som något problem, jag har sett vänskap som något som ändå funnits där för mig. Kanske är det dags att omvärdera.

Jag är inte någon som behöver ha massor med vänner, det skulle säkert vara trevligt på sitt sätt, men egentligen trivs jag nog bäst med lite färre, men väldigt bra vänner istället. Tittar jag lite bakåt, eller långt bakåt rättare sagt, så har det nog gått från att ha lite fler vänner till färre och färre, men istället närmare och bättre vänner.  Som det känns så har jag fyra riktigt nära vänner men… frågan är om de känner lika om mig? Jag har inte träffat någon av dem på ungefär ett år, och går man längre tillbaka så dröjer det till nästa möte. Kanske två gånger på två år i bästa fall? Hmm, ja det känns som det stämmer. Är det en rimlig känsla att de känns som mina vänner? Framförallt två av dem bor ju långt härifrån nu, det förklarar… åtminstone lite.

Den enda person jag känner att jag kan räkna som min vän idag är en person jag lärt känna via nätet. Den enda vän jag känner att jag har idag är en person som bor kanske 100 mil från mig, den enda vän jag känner att jag har, har jag aldrig träffat. Men hennes sms, telefonsamtal, hennes chatruta som plingar till på msn, det betyder så mycket för mig. Någon som bryr sig, trots att jag inte är särskilt öppen med hur jag mår för henne. Men hon vill ha mig som vän ändå av någon anledning, det värmer så oerhört. Det finns någon på den här planeten som ser mig.

Drömmar

Jag satt häromdagen i en lägenhet och tittade ut genom ett fönster och såg flera par bege sig ut på promenad någonstans. Det såg mysigt ut. En sådan där sak som jag ofta drömmer om, funderar över hur det är. Hur det är att gå på en vinterpromenad med snön knastrandes under fötterna på en tillsammans med någon man tycker mycket om. Gå på en promenad hand i hand som kanske egentligen inte leder någonstans annat än tillbaka till dörren hem, stjäla en kyss mitt under promenaden och titta in i ett par ögon och bara känna sig tillfreds med livet.

Jag vet egentligen inte om det är mysigt eller inte. Men det ser mysigt ut i alla fall.