Drömmar, ett sätt att fly, ett sätt att vara lycklig och ett sätt att förgöra sig själv

Ibland hatar jag verkligen att dagdrömma, eller egentligen tycker jag om det men det är väl just det som är problemet. Jag drömmer så orealistiska drömmar, om det mesta, trycker bort den verklighet som är alltför nära och som jag inte vill vara del av. Jag finns i nuet så länge nuet handlar om något annat än mitt liv, däremellan flyr jag in i min drömvärld, jag drömmer om hon jag inte kan få (hon måste i det här fallet inte vara någon specifik tjej egentligen även om det oftast är det… läs meningen igen och se hur dum den låter, men jag vet vad jag menar), jag kan drömma om en stor summa pengar som skulle kunna vända helt uppochned på mitt liv, drömma om svunna tider när saker var så mycket enklare jag kan drömma om…

Eller, drömmer jag någonsin om vänskap? Vänskap är så svårdefinierat när man ska drömma om det. Eller när jag ska drömma om det. Jag kan drömma om vad jag minns, en sådan där härligt stöttande kram, fina ord… ja alltså i textform, jag vet precis hur det känns att läsa ”kram”… Sedan får jag föreställa mig hur det egentligen skulle vara, och med tanke på vem jag själv är så skulle nog situationen i verkligheten bli sådär osäker och….. konstig…

Men inte i min drömvärld, där kan jag försöka föreställa mig hur det skulle vara.

Också mina drömmar om kärleken. I de stunder förnuftet får tag i mig går mitt hjärta sönder, visserligen bara i små små bitar, men det handlar om en tidsfråga innan det smulas sönder totalt. Mitt förnuft vet att hjärtat drömmer om något som aldrig kommer hända (det gör alltid hjärtat i sådana här fall, det har förnuftet lärt sig), när det väl går upp för hjärtat (ännu en gång) så gör det så ont. Helt sanslöst, mitt hjärta insåg det en kort stund men lyckades sedan förtränga det och låtsas nu som ingenting, det bara drömmer vidare, alltmedan förnuftet bara himlar med ögonen och funderar hur de där smulorna hjärtat lämnar efter sig ska plockas upp den här gången då.

Jag är inte säker på hur länge till jag är ledig, men jag börjar i alla fall inse att ledigheten snart är slut. Jag har i alla fall insett att än så länge så har jag, om jag bortser från min familj, inte träffat någon människa alls, inte ens genom något måste eller så (eller ja, det vore väl det naturliga, att någon vore tvungen men..), men det gör mig lite ledsen emellanåt… och ledsen blir jag sällan, de känslor som drabbar mig är oftast starkare än så… Men av just den anledningen tycker jag inte riktigt om det, jag kan ofta hantera de där tyngre sakerna, men ledsamheten är svårare. Jag blir i alla fall ledsen för nu har det gått ungefär en och en halv månad och, den enda som jag har/har haft kontakt med är hon jag varit inne på någon gång förut, som bor ungefär 100 mil bort. Det sällskap jag haft nu i 45-50 dagar är en sådan där klocka som tickar så jag hör det även nu när tangenterna smattrar.. En tystnad som förtydligas av det där ständiga tickandet.

… och precis nu insåg jag att genom att skriva det här inlägget så spräckte jag precis alla bubblor mina drömmar blåst upp, kvar är den verklighet jag lever i… det är ingen vidare verklighet.

Jag skulle vilja skriva något annat men inlägget är redan så långt och, det är tankar som följt mig några år så det är inget jag direkt behöver skriva av mig på samma sätt som mer ”färska” (behöver inte betyda nya) tankar. Men med den här lilla noteringen påminner jag i alla fall mig själv om det.

En tung (?) dag med bättre avslut

Ibland är det svårt att hitta orden riktigt… den här dagen hade teoretiskt sett kunnat vara bra från början till slut, problemet med det teoretiska är dock att det är… teoretiskt. Var dagen tung? Nja, jo på sitt sätt men snarare kanske, obekväm? Blir fel det med.

Dagen gav mig mänsklig kontakt vilket jag tycker om, tyvärr blev det mer eller mindre pannkaka av det. Den enda att beskylla för det är väl mig själv, saksamma egentligen, poängen är att det inte blev särskilt lyckat av det hela, att få vara bland lite folk fick mig bara att känna mig än mer ensam och än mer osynlig. Ibland kan det kännas som jag är den där som inte bör vara där. Som om allt skulle bli mycket bättre bara jag gick därifrån, min blotta existens, eller närvaro kanske, dödar vad som annars skulle vara betydligt trevligare. Egentligen är jag väl snarare frånvarande än närvarande, att vara osynlig, obekväm, malplacerad gör att det enda som är närvarande är min kropp. Jag sitter där rent fysiskt, men mitt sinne sliter mig millimeter för millimeter därifrån.
Jag hatar att känna mig oönskad, för jag vill inget hellre själv än att just få umgås lite.

Bättre avslutning på dagen i alla fall, människor jag aldrig träffat, en del spontant roliga människor lockade även fram min spontana humor, jag gillade det. Såg en film som pendlade mellan bra och dåligt men hade det ganska så bra oavsett. Så jag skiter i hur dagen var innan dess, för stunden mår jag rätt så bra, och även om det handlar om den flyktiga sortens lycka så tänker jag stanna kvar i den känslan så gott det går… eller kanske just därför, för jag vet att morgondagen kan vara helt annorlunda. Nu njuter jag lite av att åtminstone må okej den stund det varar.

Ibland blir det så tydligt…

… hur ”annorlunda” man kan vara… En diskussion kretsar in på förhållanden, dejter, sex, hur knäppa tjejer eller killar är, det där spelet… ja massor med saker och jag känner totalt hur jag bara vill försvinna på en gång.. inte försvinna från situationen, eller försvinna från diskussionen, bara försvinna. Ofta kommer en liten gnutta ytlighet in i de här diskussionerna och det känns bara sämre.
Jag kan faktiskt förstå ytlighet.. till en viss grad. Men många gånger när diskussionerna kommer in på det så känner jag bara hur malplacerad jag är. Inte av den anledningen att jag inte hör hemma i diskussionen, för jag kan ju välja att argumentera emot istället. Nej, malplaceringen har inte att göra med diskussionen, den har att göra med sällskapet.

Tänk dig en person du verkligen tycker om, någon du respekterar, någon du verkligen vill ha som vän. På ett ögonblick känner du bara hur du inte är god nog åt den där vännen… eller dra det ett steg längre, tänk att du råkar ha känslor för personen i fråga. Pang säger det så har du fått en riktigt fet smäll i ansiktet,  hur mycket positivt som helst tar ett par sekunder att få att inse att det aldrig kommer hända.

Ibland kan jag verkligen önska att en ytlig tjej föll för mig (eftersom det är orealistiskt att ens tro att någon tjej ska kunna falla för mig så kan jag ju lika gärna begränsa det ytterligare lite). Varför? Jo för skulle hon falla för mig så kan jag inte tänka mig att det skulle ha någonting alls med yta att göra. En underlig tanke kanske men sånt kan man ju roa sig med om det ändå aldrig inträffar att någon faller för en, då kan man alltid leka lite med tankarna vad som skulle hända om x eller y inträffade.