Ibland har jag inte förmågan att släppa taget, men oftast är det viljan att göra det jag saknar

För lite mer än ett år sedan skickade jag ett mail, ett mail som i sin tur tog… ja jag vet inte. Var det ett halvår? Eller var det ett och ett halvt år att skicka? Det är i ärlighetens namn mer än tretton månader sedan jag skickade det. Än i idag kan jag känna en väntan på ett svar, trots att jag redan efter någon vecka förstod, eller åtminstone anade, vartåt det lutade. Det känns verkligen som igår.

Mitt liv är inte uppbyggt kring sådär jättemånga saker, jag antar att det spelar in till viss del. Jag har varit ledig en tid nu. Alla vardagar ser ut på samma sätt, båda helgdagarna ser ut på lika sätt. Det där mailet existerar däremot i mitt liv, och vad det betydde antar jag gör att när det inte finns så mycket annat mitt fokus kan kretsa kring så återkommer tankarna kring mailet, kring dess innehåll, kring alla känslor inblandade i det, oftare än vad som är normalt. Ingen normal människa hade haft det kvar på samma sätt som jag efter såhär lång tid. Å andra sidan är det nog väldigt få som överhuvudtaget skickar iväg det i det skede då jag gjorde det. Redan då minst ett år för sent, minst ett år för långt grubblande.
Jag öppnade mailet för ett par dagar sedan. Jag läste inte något av orden, det vet jag inte om/hur jag skulle klara, jag bara scrollade igenom det och förstod precis varför jag valde att sätta ”ämnet” till: Många ord blev det…

Jag ångrar inte att jag skickade iväg det där mailet, inte för en sekund faktiskt. Det är ett av det bättre jag gjort i mitt liv. Det är bara det att, precis som med mycket annat i mitt liv så blev det inte som jag ville ändå…

Du finns i mina drömmar jag aldrig drömmer

Inatt drömde jag om dig igen, jag som aldrig drömmer. Det var annorlunda inatt, framförallt av tre anledningar. Först och främt var drömmen så mycket längre än de andra, till det så var den så mycket mer detaljerad, så mycket mer verklig än någon av de andra varit. Jag vaknade 05:05, gick på toa och gick och lade mig, trodde att ett sådant avbrott skulle hålla en del tankar borta, så blev inte fallet. Istället lade jag mig ned igen och tänkte stenhårt på jobbet, jag gjorde alla möjliga sysslor, sökte upp problem och löste dem i huvudet, allt för att fokusera på annat, allt för att glömma. Helt plötsligt vaknade jag igen, och insåg att jag somnat om ungefär lika snabbt som jag brukar, och att drömmen bara tagit vid där den slutade, bara fortsatt som efter ett reklamavbrott. En så lång och en så påtaglig dröm om något så rätt fel, det bådade inte gott för fortsättningen av dagen.

Men det jobbigaste av alltihop med den där drömmen var att den snuddade vid det hoppfulla, vid det positiva, drömmen satte ingenting i brand, men den tände en låga av hopp och lämnade mig sedan i spillror när det var dags att kliva upp igen. Efter den natten och morgonen har den här dagen varit riktigt jobbig, då och då blir tankarna så starka och så intensiva att jag inte förmår att hålla bort dem, jag kan inte få dig ur mitt huvud. Det är mycket jag inte kan få därur, men det mesta har ett och samma ursprung.

Om inte alltför lång tid är det dags att sova. Troligtvis kommer jag inte drömma något inatt precis som jag inte drömmer något 98 av 100 andra nätter… ändå vill jag inte riktigt lägga mig, ändå vill jag inte somna..

Skönt med sommaren, skönt att slippa vara ledig

Jag skrev i det förra inlägget att det har gått helt ok en tid nu i mitt liv, det har inte så mycket att göra med det som brukar vara sämre här i livet, ensamheten, men det har ändå hållit mig sysselsatt och hållit tankarna borta en hel del därifrån. Problemet med min ensamhet har väl inte direkt blivit mindre, det har bara handlat om att fler timmar på dygnet gått åt till att hålla mig sysselsatt och hålla allt det där borta stora delar av dagen. Men helgerna är sisådär… ingen kärlek (förstås), ingen vänskap (förstås), det går ganska bra under stora delar av året, då kan jag spendera helgerna med att göra väldigt lite men ändå göra någonting. Jag kan nästan intala för mig själv hur det är ganska skönt att vara hemma 40 veckor i rad bara för att kunna hinna med saker som inte ens tar upp särskilt stor del av dygnet.

Men under sommaren är det annorlunda. Jag älskar sommaren, nästan oavsett väder. Men jag kan inte minnas den senaste sommaren jag gjorde något med någon ens för en dag (bortsett från familjen). Jag kan drömma om dagar och kvällar i vänners sällskap, dagar där man gör allt sånt där som alla andra pratar om under sommaren. Det finns många saker jag älskar att göra under sommaren, jag har alltid älskat att bada för att ta ett exempel… men jag kan inte minnas senast jag badade utomhus… 3 år sedan? 4? 5? … Med allt det här i åtanke har det varit ganska bra att jag haft något att göra under vardagarna, att jag inte haft någon semester, för under 4-5 dagar varje vecka så behöver jag inte fundera över det. Helgerna är som sagt jobbigare.

Jag inser att det mesta jag drömmer om att göra handlar om vänskap. 365 dagar om året drömmer jag om den kärlek jag aldrig fått uppleva, men nu under sommaren blir drömmandet om vänskap desto starkare, att ha någon att umgås med, någon att göra saker med, att spendera tid med någon där man mår bra… jag har nästan svårt att finna orden men.. det är väl så enkelt som att det kallas att…. ha kul? Roligt? … För någon sekund känner jag nästan den känsla jag tror att jag söker… men jag minns inte… jag minns helt ärligt inte…. jag vet inte  om det är tillfälligt eller vad det är men… det känns väldigt konstigt.

Du

Jag kan verkligen inte få dig ur mina tankar, det är helt jäkla sanslöst.

Det måste ha varit över ett år sedan jag ens hörde något från dig, ändå dyker du upp i mina tankar nästan dagligen. Men lyckas jag så komma in i en period där jag klarar av att fokusera på annat, att få ett litet break från dig i mitt huvud, då inträffar alltid något som ändrar på det. Klockan när jag nu skriver det här är 04:52, jag vaknade alldeles nyss klockan 04:42. Jag drömmer i princip aldrig, det händer någon gång ibland… jag drömde nyss. Det där mailet jag skickade till dig för… ja det måste vara sisådär 9-10 månader sedan, det du aldrig svarade på, nu hade du gjort det, två gånger. Jag läste klart dina svar och när jag så läst dina sista ord så var mina ögon alldeles klaröppna.

Det har gått bra en tid nu i mitt liv, det har inte så mycket att göra med det jag bloggar om här och att det blivit någon förändring i det utan det har med annat att göra. Men något säger mig att när jag vaknar igen (om jag somnar om) så kommer den här helgen spenderas med väldigt välbekanta tankar, och som det har slumpat sig så är jag just den här helgen än mer ensam än jag brukar vara. Jag hade egentligen tänkt att just det skulle vara ganska så skönt, men nu tvivlar jag.

Men du försvinner verkligen aldrig ur mina tankar, det spelar ingen roll om jag försöker få dig att försvinna, om jag bara ignorerar det och försöker leva  vidare som ingenting eller…. Egentligen vill jag kanske inte att du ska försvinna heller, men det är ju så mycket annat jag vill, framförallt i det här fallet, som aldrig kommer hända.

Det känns som jag kan ha en lång dag framför mig när jag vaknar igen.

Jag ä….

Jag drömmer ofta om att vara tillsammans med någon, herregud vad ofta jag drömmer om det. I stunder som denna, när jag skulle vilja ha någons axel att luta mig mot brukar tankarna vandra väldigt mycket av sig själv, då är de väldigt svåra att kontrollera. Jag drömmer ofta om att få vara tillsammans med någon, så starkt och så innerligt, men hur jag än drömmer så blir det aldrig ens i närheten av lika starka känslor som när jag drömmer om dig.

Det kan bli så tydligt en eftermiddag som denna när tankarna vandrar iväg och går från att drömma om någon till att drömma om dig. Jag har inget försvar mot det, jag slukas levande av min längtan, av min trängtan. Jag vill så gärna.
Jag vill.
Så gärna.

Under en period när tankarna gått åt till att fokusera på en enda sak, ett enda mål, så dyker du upp. Jag måste klara av att fortsätta fokusera på rätt sak, åtminstone till och med imorgon kväll, sedan är det över, sedan får jag falla ihop och vara en slav för mitt eget sinne. Jag måste klara av det på något sätt.

Jag vet hur jag håller det mesta borta under en relativt kort period, vet hur jag ska fokusera… Jag vet hur jag håller det mesta borta, men för att få just dig ur mitt sinne vet jag inte hur jag ska göra, det har jag aldrig gjort.

The memory remains

Jag minns mycket för tillfället. Sådant jag kanske borde minnas, sådant som kanske borde göra sig påmint dyker upp i mina tankar i korta stunder, men främst är det ändå det som jag nog egentligen borde glömma som mina tankar ständigt återkommer till. Ibland kan jag inte låta bli att varva minnen med drömmar, ändra på det förflutna och för en stund befinna mig i en så vacker värld av overkliga verkligheter. Jag minns och jag drömmer och väldigt lite verkar handla om nuet. Verkligheten är grå och tråkig, men i mina tankar är allt så mycket bättre, där kan jag förlora mig och tänka på hur saker kunnat vara, någonstans i ett annat universum, någonstans där reglerna är definierade på ett annat sätt.

Jag minns, sedan gör jag mitt bästa för att återvända till något helt annat. Jag fokuserar på allt som inte påminner mig om hur tomma mina minnen är idag. De saknar en form av betydelse för det finns ingen gemensamhet, jag delar minnena enbart med mig själv.
De saknar en form av betydelse, men har en annan. När jag befinner mig i mina minnens eller i mina drömmars landskap kan jag värdesätta dem, där och då kan jag känna hur starkt jag älskar, jag kan känna den positiva sidan av det, i viss mån kan jag känna den positiva sidan även av olycklig kärlek, för det handlar fortfarande om att älska någon. Väl där tror jag minnena börjar blandas med drömmar, när jag själv kan sätta gränserna för kärlek, när jag själv kan tillåta mig att få uppleva kärleken på ett sätt som annars aldrig är möjligt. Jag kan föreställa mig närhet till någon jag tycker om, någon jag älskar. Jag kan föreställa mig värmen av att få höra, eller att få säga, de där orden.

På något sätt fastnar jag i det för stunden, på något sätt förtränger jag verkligheten, hur livet egentligen är. Jag minns istället, och eftersom minnena egentligen knappt innehåller någonting så övergår de snabbt i ett drömmande, men jag trivs där, jag trivs där i brist på annat.

En dålig dag

Jag skrev det förra inlägget, viftade bort eventuella tankar och körde på som vanligt. Det höll i ungefär två timmar, sedan snubblade jag över något, då kändes det som att springa in i en vägg, men det är nog snarare att springa utför ett stup. Jag har inte slagit i någonting, än, men det går utför, oj vad fort det går utför. Det finns många känslor jag inte tycker om, men det här är en av de mest obehagliga. Det är en variant på en känsla jag beskrivit här i bloggen (kommer inte ihåg hur jag beskrivit den exakt, men när det känns som kroppen töms på alt blod etc.), men den här känlsan är något snällare, en något mildare variant på den känslan.

Mitt liv står still, tiden tickar framåt långsamt långsamt men ändå går den på tok för fort, samtidigt lever människor sina liv så fort så fort. Jag funderar fortfarande på hur om jag kommer få uppleva min första kyss, hur det isåfall kommer kännas, andra flyttar fram och tillbaka, träffar någon speciell, bryter upp med honom/henne, träffar någon ny, flyttar till hus, förlovar sig, skaffar barn, bil(ar?), husdjur och åker utomlands. Fortfarande när något år tickat förbi sitter jag på samma stol och skriver och funderar på hur det är att vara i ett förhållande.

Mentalt sett har jag varit redo för allt det där jag beskrev ovan en tid nu, men samtidigt vill jag få uppleva ett helt vanligt förhållande, allt det där underbara som görs mellan två människor genom deras kärlek, oberoende av framtid eller dåtid. Men allt det, ska man inte ha upplevt det i tidig ålder? Borde jag inte ha upplevt det redan? Klart det inte kommer att handla om att bilda familj på en gång om jag träffar någon, det är inte så jag menar.

Trots allt kolliderar det ju i mitt huvud med, för jag vill ha både och jag med… men jag vet inte om tiden tillåter det.

Det är nästan ett halvår sedan jag skickade ett mail, efter att ha räknat lite så är det ganska exakt ett halvår sedan jag skickade ett mail. För mig känns det som igår. För personen jag skickade mailet till är det nog mer eller mindre bortglömt redan, det har sannolikt hänt rätt så mycket under den tiden.
Jag sitter och drömmer om samma sak, i det här fallet må det ha gått ett halvår, men det känns som det bara var förra veckan. I hennes fall har sannolikt livet tickat på som vanligt, precis som jag var inne på i stycke två.

 

… mitt liv är verkligen ingenting.

Att minnas men inte vara ihågkommen

Tårarna gör mig sällskap inatt, det känns som det var ett tag sedan sist.

Jag skulle vilja spola tillbaka tiden. Jag skulle vilja åka tillbaka till en tid då jag hade hopp. Jag antar att det finns någon form av hopp i mig än idag, men jag skulle vilja åka tillbaka till en tid då det fanns ett hopp som var mer konkret, något att ta på. Den här dagen, och kanske även vissa andra dagar den senaste tiden, har i alltför stor utsträckning gått åt till att blicka tillbaka och minnas. Det jag kan blicka tillbaka på är egentligen ingenting konkret, det är bara ett hopp… men oj vad jag skulle behöva lite av den varan nu. Vad jag skulle behöva en sådan vän jag trodde jag kunde få under den tiden… det var nästan så jag kände att jag kunde få flera sådana vänner. Jag tänker tillbaka på människor, så vackra själar.

Jag är en sån som inte ska bli sedd av dem, men för en period trodde jag att det var möjligt… under den här perioden mådde jag också väldigt dåligt emellanåt av andra anledningar, men det gjorde inte lika mycket, det fanns någon form av ljus i tunneln. Ljuset var tydligen bara tomt hopp, men ovetskapen under tiden gjorde det snarare lättare att leva.

Jag tänker tillbaka… drömmer… saknar…. längtar…. allt på en gång… jag saknar något jag nog egentligen aldrig haft. Däremot skapade jag mig illusionen att jag hade det. Jag vill verkligen ha en sådan vän, jag kan sakna så många… tänka på så många, och veta att de inte tänker på mig. För nej, det är ingenting jag tror, jag vet att de inte gör det. Tro mig.

… nu har tårarna torkat… sedär.

Att förlora en vän?

Igår natt fällde jag tårar över en kärlek som aldrig kommer bli, nu inatt skulle jag vilja fälla tårar över en vänskap som verkar sina. Jag skulle vilja, men jag förmår inte, jag känner mig bara sorgsen över själva faktumet och även en aning besviken. Inte besviken på min vän, absolut inte, snarare bara besviken på det faktum att det blivit som det blivit, det gör mig lite ledsen.

Jag har skrivit om henne förut någon gång, om hur jag egentligen bara har en person i mitt liv som jag kan kalla vän. Hon jag aldrig träffat, hon som bor sisådär 100 mil härifrån. Men hon var i alla fall någon att prata med, någon att få komma nära och att släppa nära inpå, någon att skämta och skratta med, någon att vara löjlig, seriös eller bara vardaglig med.

De senaste månaderna har det förändrats. Tonen har varit densamma, varm, snäll, hjärtlig, skämtsam… men de senaste månaderna har vår kontakt blivit alltmer sällsynt, och när vi väl hör av varandra så stannar kommunikationen mer eller mindre av på en gång. Skickar hon ett sms som jag svarar på så kan det vara slut precis där (oavsett vad jag skriver i sms:et, oavsett om jag frågar någonting eller så..).

Hon har inga skyldigheter gentemot mig, och vänner väljer man med omsorg. Att jag tycker det är väldigt tråkigt att vi inte är lika nära längre, eller nära överhuvudtaget, det spelar ganska liten roll om det är den här nivån hon vill ha det på. Lika lite som jag kan tvinga henne att vara min vän kan hon tvinga sig själv till det. Men förut kändes det som jag visste mer eller mindre allt som skedde i hennes liv, oavsett om det handlade om väldigt ospektakulära saker eller desto roligare saker, men det kändes som hon litade på mig och delade med sig och vågade öppna sig.

Idag får jag alltför ofta en känsla av att jag inte vet vad hon lever för liv. För någon vecka sedan skrev hon till mig och bad om råd inför ett beslut hon skulle måsta ta så småningom, det här är något som borde ha funnits med i hennes liv nu i några månader… jag hade ingen aning om det. Samma sak nu när jag såg att hon återupptagit sin blogg igen, det känns som att läsa en blogg från en person man känner, men som lever ett liv man inte har någon som helst aning om. De hon delat med sig av de senaste månaderna har dessutom varit väldigt sparsamma, väldigt lite detaljer om saker och ting.

Jag skriver inte det här för att jag känner en frustration gentemot henne, jag är inte sårad, besviken eller någonting liknande på henne. Hon är fortfarande en underbar tjej, det enda jag är ledsen eller besviken över är att det blivit som det blivit.

 

Den enda riktiga vän det känns som jag har, henne känner jag inte. Jag saknar vår vänskap så väldigt mycket, och kanske har det bara blivit som det blivit, jag är faktiskt inte så pessimistisk inför det hela som man kanske skulle kunna tro (om man utgår ifrån hur jag brukar resonera via den här bloggen så att säga). Jag tror att mycket skulle lösas om jag bara berättade hur jag kände, jag tror faktiskt inte att hon skulle kunna såra mig ens om det är på den här nivån hon vill ha det. Jag skulle bli ledsen över att ha förlorat en så fin vänskap, men just gentemot henne tror jag inte jag skulle kunna känna någon besvikelse.

Självförakt… vad härligt det är med helger

Några av mina senaste inlägg har handlat om känslor för någon specifik som jag hållit inom mig alltför länge. Sedan jag fick känslor för henne har jag inte haft lika starka känslor för någon annan, jag vet inte om jag haft lika starka känslor för någon annan överhuvudtaget. Men då det var ganska länge sedan så har det faktiskt funnits ett fåtal som lyckats fånga mitt intresse, dock endast en som inte bara fångat mitt intresse utan även etsat sig fast i mina tankar.

Det gör ont. Det gör alltid ont, för intresset är alltid obesvarat. Just när jag får känslor för någon så tycker jag om det, hur korkat som helst. Jag tycker om att gå och drömma om någon, tycker om att tänka på en person och bara bli alldeles varm av den tankar som fyller mig. Att ha någon i mina tankar när jag somnar, ha någon som i princip är kvar där innan jag ens hunnit slå upp ögonen…

Hur korkat som helst, för det kommer aldrig hända att någon jag tänker så om kommer tänka samma sak om mig. Mig veterligen har det aldrig funnits någon som tänkt så om mig, hur liten är då inte chansen att någon jag tyckte om skulle tänka så… äh..
Tänk dig att se någon lycklig, som du vill ska vara lycklig, och bara känna hur du brister inuti. Du vet att det alltid var menat att det skulle bli såhär. Jag tror att jag har beskrivit känslan några gånger förut.. jag orkar inte försöka göra det igen..

Jag framstår säkert som patetisk oavsett vem som läser den här bloggen, men jag tror ärligt talat inte det framgår hur patetisk jag är… Kanske är det tur, för då kan även jag låtsas som det regnar.

Inlägget börjar redan spreta åt alla möjliga håll, så jag låter det spreta vidare, jag orkar inte bry mig i hur det ser ut.

Jag är så less på att se på, på att se hela alltet utifrån. På att se alla singlar träffa någon… Eller än jobbigare, på att se förhållanden spricka, se veckor av beklagan, bli veckor av dejtande eller liknande, bli veckor av nyfikenhet… och till slut har det gått några månader och vips har du träffat någon ny, och jag sitter här och undrar om jag kommer dö utan att ha fått uppleva min första kyss… min sista kyss. 99 % träffar någon, förr eller senare. Det kanske spricker, men då träffar du snart någon ny igen.

Jag tycker inte om när den olyckliga kärleken slår mig i huvudet, den blir alltför påtaglig just då. Eftersom jag inte klarar av att kväva mina känslor helt och hållet (även om det vore väldigt smidigt att aldrig behöva vara kär/förälskad/intresserad av/i någon), så är det betydligt enklare när jag kan drömma mig iväg. Jag är så förbannat less på att mina känslor aldrig blir besvarade, på att det aldrig finns någon som har ett intresse för mig… okej om det kanske är omöjligt att bli kär i mig eller älska mig, men ett litet litet intresse?

Jag har faktiskt till och med försökt att bli sedd, och med tanke på mina erfarenheter av att vara en skugga av ingenting så känner jag igen det… Det blir så jäkla misslyckat. Jag kanske försöker lite hårdare, misslyckas än mer, syns aldrig, jag märker att det inte uppskattas att jag försöker, så jag försöker så sakta att lägga ned.

Jag vill inte gå igenomprocessen att få känslor för någon igen. Aldrig mer. Det slutar alltid med mig på den olyckliga sidan av kärleken när jag biter ihop och försöker vara glad då den där lyckliga kärleken slagit till för dig jag är intresserad av… och vem fan försöker jag lura egentligen? Vem skulle någonsin vilja ha mig?

Jag kände nyss en dödslängtan, men nu fylldes jag bara av en känsla att jag äcklar mig själv. Så jävla misslyckad. Jag skulle vilja skriva att jag har lust att göra ”något dumt”, men fan vet om det inte handlar ”något smart” egentligen, den enda som drabbas är jag och skulle någon ens märka det? Svar: Nej.

Gå och lägg dig och gråt dig till sömns nu din loser, det blir inte bättre hur många ord du än skriver.

Inlägget som inte hör hemma

Jag funderar ibland vad som gör ondast, även fast jag inte tycker att man ska rangordna känslor. Jag kan likväl inte låta bli att försöka analysera det. En dag som denna blir allt dock väldigt sekundärt. Avsaknaden av vänskap, den mer generella avsaknaden av kärlek.

Det som gör ondast är att tänka på dig. Det har alltid varit på den nivån, något mellan oss har bara existerat i mina tankar. Det som gör så ont som det är idag är dock att jag måste backa bandet väldigt väldigt långt för att komma till en tid då jag kunde drömma om dig och se lyckliga bilder i mitt huvud. En tid då jag kunde bortse från allt det orimliga och leva i mina illusioner, bara drunkna i hur underbar du var och i hur fantastiska framtidsvisioner jag kunde måla upp. Idag kan jag inte ens försöka drömma om något sådant, verkligheten tillåter mig inte det, jag har sett verkligheten i vitögat, om så bara för ett ögonblick. Det räckte trots allt gott och väl för att få mig porta mig från mitt drömrikes allra ljuvligaste domäner.

När jag fylls av de här känslorna, dessa tankar, då gör även avsaknaden av en vän så väldigt ont. Någon att prata med, någons famn att få vara svag i. Det skulle mildra den kortsiktiga smärtan, men frågan är om jag ens kan komma över dig utan att få prata med dig om allt. Jag kan säkerligen förtränga en del, lite halvt få dig att ramla ur minnet (även om det verkat omöjligt de senaste månaderna), men det är inte samma sak som att komma över dig. Det är bara att fly mina känslor. För lyckas jag med det så krävs det bara någon liten grej som påminner mig om dig så sätts allt igång igen.

Ibland är jag till och med så jävla korkad så att jag sätter igång allt på egen hand.

 

 

jag saknar dig

Ett inlägg som nästan känns för naket även för den här bloggen

Det tog tid för mig att skicka ett mail till dig där jag berättade.

Jag ville inte förlora dig som vän, så jag höll mina känslor inom mig. Det var år sedan du var min vän nu, och det tog år innan jag klarade av att skicka det där mailet. Jag vet inte hur du reagerade, hur du tänkte, om du svor över mig eller bara suckade och himlade med ögonen åt mig. Jag vet inte för sedan jag tömde mitt hjärta har jag inte hört ett ord från dig. Det har varit betydligt lättare att andas sedan jag gjorde det, men av alla möjliga bemötanden jag kunnat få så var det att bli ignorerad jag var mest rädd för. Jag hade förstått ens de jobbigaste reaktionerna, jag hade förstått om du reagerat negativt på det… och kanske var det just det du gjorde, kanske förstod du att genom att ignorera mig skulle du åsamka mig mer smärta än många ord kan göra.

Men nej, det där sista tror jag inte ens på själv. Det är inte du. Jag kommer nog aldrig få veta, för jag kommer nog aldrig mer få höra från dig. Det gör så ont. Mina tårar faller just nu, men du kommer aldrig få veta.

Jag vågade inte berätta, för jag var rädd att förlora dig som vän, men på grund av mina känslor gled jag ändå ifrån dig, vänskapen rann ut i sanden och när jag skrev mitt mail gjorde jag det för att jag inte trodde att jag hade något att förlora. En chans till kärlek har där aldrig funnits, så den förlorade jag inte, vänskapen började sina för några år sedan, så när jag skickade mailet kändes det inte som jag riskerade den heller.

Men jag inser nu vad jag har förlorat. Hoppet. Finns det något hopp för ens en vänskap mellan oss? Jag tror inte det. Jag ältar en diskussion i mitt huvud som är mellan 2-3 år gammal… kanske hade jag genom att vara ärlig då kunnat förstöra alla mina drömmar om kärlek, men istället räddat en av de vänskaper jag värdesatt högst i mit liv. Den var förhållandevis kort, men ack så vacker.

Om jag känner dig rätt, och det tror jag att jag gör, så tror jag att jag skulle kunna tvinga fram en reaktion hos dig genom att konfrontera dig på något sätt, om jag verkligen vill ha svar. Men det skulle jag aldrig kunna göra. Du har gjort ditt val, du har valt tystnaden, och oavsett hur ont det gör i mig så kan jag inte bryta den… är det det här du vill så är det såhär det får förbli.

Jag saknar att prata med dig så oerhört mycket. Kanske blir känslan än starkare så som jag lever idag när jag i princip inte har någon alls, men jag är tämligen säker på att jag saknat dig oavsett.

Mitt hjärta går sönder, men de delar av det som finns kvar kan fortfarande inte sluta älska dig. Det är en konstig känsla… eller fel, det känns konstigt att uttrycka den när den inte är besvarad. Men den olyckliga delen av kärleken (eller kanske även vänskap) den börjar jag förstå mer och mer.

Det har som sagt blivit lättare att andas sedan jag skickade det där mailet, men det som gör ondast idag är att du fortfarande ockuperar mina tankar dagligen men att alla mina drömmar är slagna i småbitar. Förut kunde jag dagdrömma, precis innan jag skickade mailet fanns du då i mina tankar i princip varje vaken sekund… nu kan jag inte dagdrömma längre. Då finns du bara där i mina tankar som ännu ett misslyckande. Som ännu ett bevis på att min vilja här i livet är ganska ointressant, för den sammanfaller aldrig med andras viljor.

Jag kan slita ut mitt hjärta på egen hand så kan du få göra det enkla jobbet istället

Jag tänkte ta itu med det i torsdags, då kom saker emellan. Jag hade tid att ta itu med det i fredags, men då ville jag inte störa din helg. Jag tänkte ta itu med det igår, men då kom det åter saker emellan.

Jag måste snart ta och skjuta mig själv i foten. Jag måste snart våga. Det kan bara leda till tårar, smärta och sorg… det kan även bli värre än så.

Men jag har snart inget val om jag inte vill begrava mig själv i dunklet bara för att ge dig en aning aning mer ljus.

Jag har målat upp de flesta scenarion, det ena jobbigare än det andra, men det finns egentligen bara två saker jag är rädd för.

Det kommer att göra så ont, jag känner det redan nu, men jag tar mig inte runt det här, jag måste ta mig igenom det.

När tystnaden ekar

Det gör så ont att se det med egna ögon.

Man måste våga för att förlora… om jag bara kunde låta bli att våga med jämna mellanrum så skulle jag kunna slippa så mycket besvikelse. I jämförelse så är ensamheten the lesser of two evils.

Just one of those days

Det är i stunder som denna som jag skulle vilja ha en nära… vän? Jo så är det väl det heter…

Jag kan inte ens börja förklara hur ont det gör när min dröm gått i kras på grund av att din dröm slagit in. Samtidigt älskar jag dig för mycket för att missunna dig något av det, du förtjänar bara det bästa, och jag är inte det bästa. Bara det lilla jag fått ta del av det säger mig att det är så äkta, det har du indirekt berättat för mig.

Men vetskapen av att du är lycklig, och vetskapen av att jag trots allt verkligen unnar dig allt det där, torkar inte bort de tårar som rinner nedför mina kinder. Den här dagen känns tom redan innan den egentligen börjat.

Välkänd mark

Jag har tänkt på dig de senaste dagarna… alldeles för mycket… drömt, önskat, hoppats. Jag förstår inte varför, hur kan de här tankarna komma nu?
Så idag, än konstigare, började jag tänka på dig, du som startade allt. I det första fallet handlar det väl om olycklig kärlek, i det andra vet jag inte… bara olycka antar jag. Oavsett så borde ni inte finnas i mitt huvud, åtminstone inte så mycket.

Delvis får jag skylla mig själv, för jag gjorde ingenting vid något av tillfällena för att ens försöka hålla tillbaka eller sätta stopp för dem. Men varför dök de upp just nu? Varför var de tvungna att dyka upp överhuvudtaget?

Jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ska förhålla mig till dem… suck…

Läs inte, det är bara blaj

Jag borde ha ätit något. Jag känner ingen aptit, ingen hunger, men rent logiskt så borde ju kroppen behöva någon form av näring. Jag får se till att peta i mig lite extra middag helt enkelt, eller försöka åtminstone.

Just nu känns det som det finns väldigt lite som ens går min väg.. livet är ganska så tomt och fattigt för tillfället och det som har varit mest som en form av rutin har mer eller mindre fallit samman. Klockan skulle behöva ticka baklänges för att det skulle kännas bra, varje sekund som går gör mig en liten aning mer… antingen stressad eller uppgiven.. det beror lite på min sinnesstämning. I just det här fallet är det förvisso inte helt och hållet mitt fel, det känns som en ganska stor del kan jag lägga över på annat håll. Men samtidigt är också (som alltid) en väldigt stor del mitt eget fel. Jag får skylla mig själv. Och vem är det som drabbas? Oavsett vems ”fel” det är så finns det bara en det drabbar, mig.

Jag skulle kunna förklara hur jag tänker, känner, resonerar men jag varken orkar eller vill inte. Dels är det någon detalj för mycket att berätta och dels varken orkar eller har jag någon lust att tala för döva öron.

Våren har förresten börjat kika fram, det fyller mig med en halvkonstig känsla.. För någonstans minns jag att våren och sommaren kunde vara ganska så härliga tidpunkter på ett år. Nu känns det mest som tidpunkter då jag inte har någon att avnjuta dem med.
En sommardag i en god väns sällskap… jag har för mig att det brukade vara härligt.

Ett mail för dina ögon, som du inte fått se

Jag skrev ett mail.. faktiskt förra lördagen. Men jag skickade det aldrig, skrev ett ganska långt mail som jag sedan sparade som utkast.

Jag vill så gärna skicka det mailet, för min egen skull, vill så gärna förmedla de orden, vill så gärna få det ur mig, jag känner att jagbehöver få berätta, oavsett hur du reagerar.. för hur du än reagerar så är det ett steg i någon riktning för mig, istället för att jag ska stå på ett och samma ställe och trampa mig djupare ned i gyttjan. För mig skulle det vara bra att skicka iväg det, för mig skulle det vara nyttigt att få höra dina ord, oavsett vad det är för ord, även en brutal sanning vore skön att få, att få veta. Men hur skulle du reagera? Den enda anledningen till att jag inte skickat det där mailet är att jag inte velat vara en börda för dig, störa din härliga vardag, vara ett irritationsmoment. Det kommer troligtvis att rinna av dig likt vatten på en gås ganska snabbt… men, troligtvis är det här inte alls vad du behöver just nu.

För min egen skull så vill jag verkligen skicka det där mailet, jag tänker på dig nästan varje vaken sekund, det börjar gå ut över lite väl mycket. Saker under vardagarna som skulle kräva min koncentration, mitt fokus får bara en del av det, kan inte sluta t’nka på dig.. Nu i veckan drömde jag till och med om dig.. jag som aldrig brukar drömma, och att jag dessutom drömde om dig.. hur gick det till?

Jag vill så gärna skicka det där mailet för min skull men.. Men jag vill så gärna låta dig vara där i din lycka med, låta dig få må bra och vara bekymmersfri, inte rubba din vardag när den är så fin.. även om det skulle vara så att det skulle rinna av dig ganska snabbt. För tillfället känns det som priset för det är min egen lycka, jag går sönder lite lite dag för dag, misshandlad av mina egna tankar.

Jag skulle bara vilja berätta, få berättat för mig, skulle behöva tankar och svar för att ens ta ett steg vidare åt något håll, jag tror verkligen jag behöver det här.

Men det tror vet jag att du inte gör.

..

..

Jag lyssnar.. minns..

.. ledsen.

En gång för länge längesedan..

Ja.. tänk vad man kan lura sig själv ibland.. jag…. Det hade jag aldrig trott… eller… Chockad är jag inte, men jag trodde ärligt talat jag tagit mig förbi det.

Finns det människor man aldrig kommer över? Även om man bara svischat förbi dem… eller om det i det här fallet var så att hon svischade förbi mig.. Det låter mer troligt. Men det gör ont, och ont på ett konstigt sätt.

Jag hatar dig… eller mig… vilket som..