Inatt drömde jag en dröm. Som jag konstaterat några gånger tidigare här i bloggen så händer det ganska så sällan att jag drömmer något som jag kommer ihåg. I drömmen var jag i en väldigt stor byggnad som nog närmast skulle kunna liknas vid ett köpcentrum, men det var inte riktigt en köpcentrum. Som så ofta i mina drömmar så var det lite underligare än så. Efter en stund därinne hamnade jag nere i ena hörnet av byggnaden där det fanns en dörr snarlik en utrymningsdörr där jag hamnade bakom en tjej och fick gå uppför väldigt, väldigt många trappsteg. Till slut kom vi ut på taket på byggnaden till en härlig utsikt.

Stunden på taket var väldigt romantisk och väldigt mysig och vi ville båda ses igen. Dagen efter kom jag tillbaka till det där stället för att få träffa henn igen, men hon var inte där, jag gick fram och tillbaka och letade och letade men fann henne inte. Dagen efter det gjorde jag samma sak, och efter det, och efter det… Rätt som det var hade det gått två månader och jag gjorde fortfarande samma sak. En stund efter det vaknade jag men var fortfarande i någon form av förvirrat nyvaket tillstånd så det enda jag kunde tänka på var att somna om så jag kunde få träffa henne igen…

Jag somnade om, men jag drömde inte något mer efter det…

Efter att ha suttit en lång stund på golvet i någon form av sittande fosterställning med en kudde tryckt hårt mot mitt bröst har jag nu börjat samla mig lite.

Ibland, i vissa fall slår det bara fel. I 49 fall av 50 blir jag glad för en annan människas lycka, men så finns det där enskilda tillfället då jag istället blir helt sänkt av en annan människas lycka. Känslan går till viss del att jämföra med att vara kär i en person och samtidigt se den personen bli kär i någon annan. En person man önskar lycka finner det, men den känsla man själv känner är inte lycka, ofta väldigt långt därifrån.
Ofta när det här enskilda fallet dyker upp som istället gör mig ledsen så har det också här att göra med att personen i fråga har funnit kärlek, men det slår bara fel. Det blir på något sätt istället ett bevis på hur misslyckad jag är, hur jag aldrig upplever eller någonsin fått uppleva kärleken. På något sätt kan jag ibland känna ett samband med en människa som har det svårt och som kanske inte har kärleken i sitt liv för en period, jag kan känna någon form av samhörighet som i ett ögonblick bara kan ryckas undan.

Det är ju förbannat j-a hemskt egentligen, jag kan känna en samhörighet med en människa i den ena situationen, men kan ha svårt att känna lycka med honom/henne när situationen förbättrats, när kärleken dykt upp i deras liv. Men för mig blir det mer av en bild kring mitt eget misslyckande, min oförmåga som människa, hur jag inte klarar av något som varenda övrig människa på den här planeten verkar klara av…. gång på gång på gång.

En annan lustig detalj är att, egentligen har jag ju bara en vän (hon som jag aldrig träffat som bor många många många mil bort), ändå kan jag påverkas på det här viset av människor jag bara har eller har haft sporadisk kontakt med. en jag vet inte, på något sätt finns de ofta väldigt djupt i mitt hjärta, jag antar att något utbytt mail, någon bloggkommentar eller vad det nu än kan vara inte betyder egentligen någonting för en annan människa som har massor med vänner och ett liv fullt av aktivitet.

För min del är det snarare så att den där enstaka kommentaren, det där enstaka mailet… det är hela mitt liv. Snudd på åtminstone. När man inte har så många andra människor att hålla i sitt hjärta så är det nog betydligt enklare att göra just det. Det gör mig på många sätt till en sorglig ursäkt till en människa, men det är en roll jag haft så pass länge nu att jag lärt mig att det är såhär.

Däremot har jag inte lärt mig att hantera det, att hantera ensamheten och besvikelserna… Eller jo, jag har en lösning, en dålig lösning som ofta får en rekyl som gör det värre, men just idag är det ju på sitt sätt ursäktat. Det är fredag. Klockan är ungefär halv fyra på eftermiddagen. Vad jag vill just nu är att hälla upp ett stort glas alkohol med lite högre procenthalt, men jag tror att jag ska försöka hålla mig med det en liten stund i alla fall. Men det hjälper, åtminstone en liten stund innan det blir värre, men kanske är det värt det.

För lite mer än ett år sedan skickade jag ett mail, ett mail som i sin tur tog… ja jag vet inte. Var det ett halvår? Eller var det ett och ett halvt år att skicka? Det är i ärlighetens namn mer än tretton månader sedan jag skickade det. Än i idag kan jag känna en väntan på ett svar, trots att jag redan efter någon vecka förstod, eller åtminstone anade, vartåt det lutade. Det känns verkligen som igår.

Mitt liv är inte uppbyggt kring sådär jättemånga saker, jag antar att det spelar in till viss del. Jag har varit ledig en tid nu. Alla vardagar ser ut på samma sätt, båda helgdagarna ser ut på lika sätt. Det där mailet existerar däremot i mitt liv, och vad det betydde antar jag gör att när det inte finns så mycket annat mitt fokus kan kretsa kring så återkommer tankarna kring mailet, kring dess innehåll, kring alla känslor inblandade i det, oftare än vad som är normalt. Ingen normal människa hade haft det kvar på samma sätt som jag efter såhär lång tid. Å andra sidan är det nog väldigt få som överhuvudtaget skickar iväg det i det skede då jag gjorde det. Redan då minst ett år för sent, minst ett år för långt grubblande.
Jag öppnade mailet för ett par dagar sedan. Jag läste inte något av orden, det vet jag inte om/hur jag skulle klara, jag bara scrollade igenom det och förstod precis varför jag valde att sätta ”ämnet” till: Många ord blev det…

Jag ångrar inte att jag skickade iväg det där mailet, inte för en sekund faktiskt. Det är ett av det bättre jag gjort i mitt liv. Det är bara det att, precis som med mycket annat i mitt liv så blev det inte som jag ville ändå…

Återigen har jag drömt något, och återigen är det du som av någon anledning måste göra dig påmind. Jag har drömt två nätter i rad, bara en sådan sak, och båda gångerna har det dessutom varit dig jag drömt om. Min själ får ingen ro, och en stor del av den, en stor del av mig vill inte ens få den ron, den vill bara ha dig. Det är lustigt, ockuperar du mina tankar i princip dagligen så sover jag mer eller mindre utan att drömma. Men går det en lite för lång tid utan att jag tänkt på dig så dyker du upp sådär i mina drömmar. Hjärtat slår alltför fort och alltför hårt när jag vaknar, jag gillar inte känslan av besvikelse som därefter fyller mig.

Det har gått ganska bra de senaste månaderna, dalarna har varit färre och topparna (eller ja, vad man nu ska kalla det) har varit fler, kanske just därför har även de där dalarna varit ganska så smidiga att ta sig igenom. Men idag, delvis även igår, känns det träligt att leva. Jag är less på så mycket, less på det mesta kring mitt liv. Allra mest är det än en gång kärleken och avsaknaden av den som gör mig ledsen. Imorse innan drömmen hade försvunnit någorlunda ur mina tankar var tårarna nära… det var ganska längesedan jag grät nu. Det är nästan så jag är precis som jag var förut, att jag aldrig gråter. Å andra sidan kanske det hänger ihop med att de djupaste dalarna fortfarande är bakom mig, med ganska så god marginal. Inte för att jag vet om det betyder något egentligen…

Jag svamlar…

Inatt drömde jag om dig igen, jag som aldrig drömmer. Det var annorlunda inatt, framförallt av tre anledningar. Först och främt var drömmen så mycket längre än de andra, till det så var den så mycket mer detaljerad, så mycket mer verklig än någon av de andra varit. Jag vaknade 05:05, gick på toa och gick och lade mig, trodde att ett sådant avbrott skulle hålla en del tankar borta, så blev inte fallet. Istället lade jag mig ned igen och tänkte stenhårt på jobbet, jag gjorde alla möjliga sysslor, sökte upp problem och löste dem i huvudet, allt för att fokusera på annat, allt för att glömma. Helt plötsligt vaknade jag igen, och insåg att jag somnat om ungefär lika snabbt som jag brukar, och att drömmen bara tagit vid där den slutade, bara fortsatt som efter ett reklamavbrott. En så lång och en så påtaglig dröm om något så rätt fel, det bådade inte gott för fortsättningen av dagen.

Men det jobbigaste av alltihop med den där drömmen var att den snuddade vid det hoppfulla, vid det positiva, drömmen satte ingenting i brand, men den tände en låga av hopp och lämnade mig sedan i spillror när det var dags att kliva upp igen. Efter den natten och morgonen har den här dagen varit riktigt jobbig, då och då blir tankarna så starka och så intensiva att jag inte förmår att hålla bort dem, jag kan inte få dig ur mitt huvud. Det är mycket jag inte kan få därur, men det mesta har ett och samma ursprung.

Om inte alltför lång tid är det dags att sova. Troligtvis kommer jag inte drömma något inatt precis som jag inte drömmer något 98 av 100 andra nätter… ändå vill jag inte riktigt lägga mig, ändå vill jag inte somna..

Jag kan verkligen inte få dig ur mina tankar, det är helt jäkla sanslöst.

Det måste ha varit över ett år sedan jag ens hörde något från dig, ändå dyker du upp i mina tankar nästan dagligen. Men lyckas jag så komma in i en period där jag klarar av att fokusera på annat, att få ett litet break från dig i mitt huvud, då inträffar alltid något som ändrar på det. Klockan när jag nu skriver det här är 04:52, jag vaknade alldeles nyss klockan 04:42. Jag drömmer i princip aldrig, det händer någon gång ibland… jag drömde nyss. Det där mailet jag skickade till dig för… ja det måste vara sisådär 9-10 månader sedan, det du aldrig svarade på, nu hade du gjort det, två gånger. Jag läste klart dina svar och när jag så läst dina sista ord så var mina ögon alldeles klaröppna.

Det har gått bra en tid nu i mitt liv, det har inte så mycket att göra med det jag bloggar om här och att det blivit någon förändring i det utan det har med annat att göra. Men något säger mig att när jag vaknar igen (om jag somnar om) så kommer den här helgen spenderas med väldigt välbekanta tankar, och som det har slumpat sig så är jag just den här helgen än mer ensam än jag brukar vara. Jag hade egentligen tänkt att just det skulle vara ganska så skönt, men nu tvivlar jag.

Men du försvinner verkligen aldrig ur mina tankar, det spelar ingen roll om jag försöker få dig att försvinna, om jag bara ignorerar det och försöker leva  vidare som ingenting eller…. Egentligen vill jag kanske inte att du ska försvinna heller, men det är ju så mycket annat jag vill, framförallt i det här fallet, som aldrig kommer hända.

Det känns som jag kan ha en lång dag framför mig när jag vaknar igen.

Jag drömmer ofta om att vara tillsammans med någon, herregud vad ofta jag drömmer om det. I stunder som denna, när jag skulle vilja ha någons axel att luta mig mot brukar tankarna vandra väldigt mycket av sig själv, då är de väldigt svåra att kontrollera. Jag drömmer ofta om att få vara tillsammans med någon, så starkt och så innerligt, men hur jag än drömmer så blir det aldrig ens i närheten av lika starka känslor som när jag drömmer om dig.

Det kan bli så tydligt en eftermiddag som denna när tankarna vandrar iväg och går från att drömma om någon till att drömma om dig. Jag har inget försvar mot det, jag slukas levande av min längtan, av min trängtan. Jag vill så gärna.
Jag vill.
Så gärna.

Under en period när tankarna gått åt till att fokusera på en enda sak, ett enda mål, så dyker du upp. Jag måste klara av att fortsätta fokusera på rätt sak, åtminstone till och med imorgon kväll, sedan är det över, sedan får jag falla ihop och vara en slav för mitt eget sinne. Jag måste klara av det på något sätt.

Jag vet hur jag håller det mesta borta under en relativt kort period, vet hur jag ska fokusera… Jag vet hur jag håller det mesta borta, men för att få just dig ur mitt sinne vet jag inte hur jag ska göra, det har jag aldrig gjort.

Ensamheten gjorde lite ont igen helgen som var… hmm, var det valborg helgen som var? Jo det måste det ha varit…
Att förtränga hur verkligheten ser ut har jag varit så duktig på i flera månader nu, det har blivit något litet djupdyk här och där men jag har kunnat hålla tankarna borta ganska så bra. Men nu i helgen kunde jag inte hålla emot, så många tankar på att få spendera tid tillsammans med någon. Så många tankar på dig. Bland det jobbigaste jag vet är att akna upp på en ledig dag. Att gå och lägga sig är på något sätt enklare, då kan jag lägga mig och se på tv och hålla hjänan sysselsatt och tankarna borta, men att vakna i tomhet och tystnad och att bara drömma om närhet och värme… det är svårt, på morgnarna har jag ingen riktig energi för att hålla tankarna borta.

Jordens vackraste tankar. De gör mig bara ledsen, för det är bara tankar, har alltid varit.

Jag minns mycket för tillfället. Sådant jag kanske borde minnas, sådant som kanske borde göra sig påmint dyker upp i mina tankar i korta stunder, men främst är det ändå det som jag nog egentligen borde glömma som mina tankar ständigt återkommer till. Ibland kan jag inte låta bli att varva minnen med drömmar, ändra på det förflutna och för en stund befinna mig i en så vacker värld av overkliga verkligheter. Jag minns och jag drömmer och väldigt lite verkar handla om nuet. Verkligheten är grå och tråkig, men i mina tankar är allt så mycket bättre, där kan jag förlora mig och tänka på hur saker kunnat vara, någonstans i ett annat universum, någonstans där reglerna är definierade på ett annat sätt.

Jag minns, sedan gör jag mitt bästa för att återvända till något helt annat. Jag fokuserar på allt som inte påminner mig om hur tomma mina minnen är idag. De saknar en form av betydelse för det finns ingen gemensamhet, jag delar minnena enbart med mig själv.
De saknar en form av betydelse, men har en annan. När jag befinner mig i mina minnens eller i mina drömmars landskap kan jag värdesätta dem, där och då kan jag känna hur starkt jag älskar, jag kan känna den positiva sidan av det, i viss mån kan jag känna den positiva sidan även av olycklig kärlek, för det handlar fortfarande om att älska någon. Väl där tror jag minnena börjar blandas med drömmar, när jag själv kan sätta gränserna för kärlek, när jag själv kan tillåta mig att få uppleva kärleken på ett sätt som annars aldrig är möjligt. Jag kan föreställa mig närhet till någon jag tycker om, någon jag älskar. Jag kan föreställa mig värmen av att få höra, eller att få säga, de där orden.

På något sätt fastnar jag i det för stunden, på något sätt förtränger jag verkligheten, hur livet egentligen är. Jag minns istället, och eftersom minnena egentligen knappt innehåller någonting så övergår de snabbt i ett drömmande, men jag trivs där, jag trivs där i brist på annat.

Jag skrev det förra inlägget, viftade bort eventuella tankar och körde på som vanligt. Det höll i ungefär två timmar, sedan snubblade jag över något, då kändes det som att springa in i en vägg, men det är nog snarare att springa utför ett stup. Jag har inte slagit i någonting, än, men det går utför, oj vad fort det går utför. Det finns många känslor jag inte tycker om, men det här är en av de mest obehagliga. Det är en variant på en känsla jag beskrivit här i bloggen (kommer inte ihåg hur jag beskrivit den exakt, men när det känns som kroppen töms på alt blod etc.), men den här känlsan är något snällare, en något mildare variant på den känslan.

Mitt liv står still, tiden tickar framåt långsamt långsamt men ändå går den på tok för fort, samtidigt lever människor sina liv så fort så fort. Jag funderar fortfarande på hur om jag kommer få uppleva min första kyss, hur det isåfall kommer kännas, andra flyttar fram och tillbaka, träffar någon speciell, bryter upp med honom/henne, träffar någon ny, flyttar till hus, förlovar sig, skaffar barn, bil(ar?), husdjur och åker utomlands. Fortfarande när något år tickat förbi sitter jag på samma stol och skriver och funderar på hur det är att vara i ett förhållande.

Mentalt sett har jag varit redo för allt det där jag beskrev ovan en tid nu, men samtidigt vill jag få uppleva ett helt vanligt förhållande, allt det där underbara som görs mellan två människor genom deras kärlek, oberoende av framtid eller dåtid. Men allt det, ska man inte ha upplevt det i tidig ålder? Borde jag inte ha upplevt det redan? Klart det inte kommer att handla om att bilda familj på en gång om jag träffar någon, det är inte så jag menar.

Trots allt kolliderar det ju i mitt huvud med, för jag vill ha både och jag med… men jag vet inte om tiden tillåter det.

Det är nästan ett halvår sedan jag skickade ett mail, efter att ha räknat lite så är det ganska exakt ett halvår sedan jag skickade ett mail. För mig känns det som igår. För personen jag skickade mailet till är det nog mer eller mindre bortglömt redan, det har sannolikt hänt rätt så mycket under den tiden.
Jag sitter och drömmer om samma sak, i det här fallet må det ha gått ett halvår, men det känns som det bara var förra veckan. I hennes fall har sannolikt livet tickat på som vanligt, precis som jag var inne på i stycke två.

… mitt liv är verkligen ingenting.

It hurts… it really does…

Jag kan låtsas som det regnar, förtränga allt och försöka sysselsätta mig med meningslösheter, but only for so long. Det gör verkligen ont emellanåt när jag inte längre kan trycka mina tankar och mina känslor åt sidan, det gör ont att alltid vara ensam.

Fel ansikte, fel historia… eller fel…. det kan vara väl så rätt men ändå vara som något vasst rakt in i ett skrumpet hjärta. Varje dag kan ses som ett misslyckande från föregående dag. Jag skulle vilja känna på hud, lukta på hår, lyssna till andetag… jag kan intala mig att jag bara skulle vilja få en chans… men det är inte sant, jag kan inte stanna där, en chans känns bara som ett förstadium till ett nytt misslyckande. Dessutom känns det lite för realistiskt, lite för nära… det blir lite för verkligt, lite för påtagligt att jag aldrig får någon chans. Då är det bättre att drömma om allt det där underbara (eller ja, som jag föreställer mig är underbart… som folk brukar beskriva som underbart…), det som jag kan tro på i mina drömmars världar åtminstone.

Jag läser, jag lyssnar, jag ser, och du anar inte vad jag skulle vilja ha dina problem. Självklart finns det problem även i förhållanden, självklart finns det problem i mer eller mindre alla situationer, men du anar inte hur gärna jag skulle vilja ha de problemen.

Det kan göra så ont, det kan göra mig så ledsen, att aldrig få uppleva hur det är att bli sedd på och mötas av ett spontant leende, att inte få uppleva mysiga stunder… det kan göra ont att tänka på allt det här, önska att någon fanns och samtidigt bara känna en mjuk osynliggörande slöja täcka mig.

Ska vi leka kurragömma?

… vem pratar du med egentligen?

Singelskapet börjar bli alltmer påtagligt igen. Jag har lyckats förtränga det förvånansvärt länge nu ett tag. Det känns som alla människor omkring mig lever sina liv i ett tempo jag inte hinner med i, så många som träffar någon, så många som rusar iväg och tar sina liv till nya platåer. Jag kan stå kvar på marken och titta uppåt… jag kommer aldrig hinna ifatt.

Rent mentalt är jag redo för i princip allt med, jag skulle kunna skippa några platåer, för mentalt har jag inget problem med att bo/leva tillsammans med någon, mentalt känner jag mig redo att bli pappa, jag skulle kunna ha delad ekonomi… det finns…. Det finns självklart andra saker som gör många sådana saker mer komplicerade, men rent mentalt har jag inget problem med något av det. Men…. men det är inte riktigt vad jag vill, inte än.

Jag har aldrig haft ett förhållande… det har aldrig funnits någon tjej som ens varit intresserad av mig… jag vill få uppleva ett mer naivt, ungt förhållande innan jag kastar mig in i det där mogna förhållandet. Än en gång, rent mentalt passar säkerligen det mogna förhållandet mig bättre, men allt jag inte upplevt smärtar mig. Jag skulle vilja få uppleva allt det där som jag inte upplevt än… och kanske behöver jag inte ens så mycket tid på mig för det, men, jag vill först ha den typen av lite naivromatiska förhållande som fokuserar på nuet, inte på framtiden. Jag vill kunna insupa allt, jag vill kunna ha en form av enkelhet, en självklarhet… en sorts ologiskhet men som framstår totalt logisk.

Jag ser på omgivningen där allt går så fort, där alla tar vidare steg, men där alla också upplevt precis allt som jag inte fått uppleva… jag känner hur jag än mer bara alieneras, hur jag liksom trycks ifrån det jag försöker sträcka mig emot.

För varje dag som går känns det som omgivningen och jag i allt större utsträckning befinner oss på olika plan, jag blir alltmer ensam och det där med att finna kärleken tycks vara alltmer osannolikt. Jag saknar att ens kunna drömma om kärleken på ett sådant vis att jag åtminstone kunde lura mig själv…

Det är sent när jag kikar ut genom fönstret, månljuset har lyst upp det mjuka snötäcket med en sådan skönhet de senaste nätterna, just inatt ser snön emellertid ganska så dyster ut. En bit bort skänker en lyktstolpe ljus mitt i allt det mörka, även det har ett vackert skimmer kring sig. Julgransbelysningar står i sin ensamhet lite här och där och försöker finna en sorts samklang med den dystra snön, de lyckas.

Mina känslor dräneras. Jag blickar ut och jag uppskattar det som tilltalar mina ögon på ett väldigt milt, lite avslaget sätt, men jag uppskattar det. Jag låter mina sinnen sväva åt olika håll och jag ser kärlek på en råkall vinterdag, solen sätter eld på snökristaller som knastrar högt under fötterna. Marken lyser så att det gör ont i ögonen, det sprakar, ljudet av snön under fötterna är på ett behagligt sätt obehagligt högt. En frusen sjö, jag har varit här förut, jag känner igen mig. Det är öde, allt lyser så vackert.

Hur jag än drömmer, hur jag än försöker klä mina tankar till så sköna bilder jag kan så är det alltid en faktor som är densamma. Jag ser ditt ansikte varje gång, du är alltid med, och hur vackra omgivningar jag än målar upp så falnar de i jämförelse. Naturen kan inte matcha din skönhet hur den än försöker.

Jag ser ditt ansikte varje gång, det är den mest orealistiska av orealistiska drömmar. Jag försöker inte att ändra på det, jag skulle inte vilja ha det på något annat vis.

Det sticker lite i mina ögon när jag ser vissa människor beklaga sig över att de aldrig får uppleva kärleken. Självklart kan precis alla sakna kärleken och alla kan längta efter den, det är inget konstigt i det alls, vare sig man har varit singel i en vecka eller 10 år så kan det vara väldigt jobbigt att vara singel, det har jag full förståelse för.

Men då och då snubblar jag över människor som beskriver hur de aldrig funnit kärleken, hur de alltid haft otur med sina ex (jag pratar inte om extremfallen här med t.ex. fysisk eller psykisk misshandel, utan bara när förhållandet av olika anledningar inte funkar), hur de går på dejter som aldrig leder till något mer, hur deras känslor inte blir besvarade, eller tvärtom, hur de inte kan besvara andra personers känslor.

Allt detta sker samtidigt som den här personen ser så många i sin omgivning som finner kärleken och verkar leva så lyckliga förhållanden.

1. Du har högst sannolikt upplevt kärleken, väldigt sannolikt om du haft ett förhållande och än mer sannolikt om du någon gång blivit dumpad.

2. Om du inte köper tesen i #1 så kan du inte påstå att andra människor som dyker in i förhållanden heller finner kärleken… (om man applicerar samma resonemang som du verkar använda på dina egna före detta förhållanden).

Jag kan många gånger bli ledsen när jag ser det där och jag förstår att människor inte värdesätter sina erfarenheter, sina upplevelser. Jag såg en tjej skriva ett inlägg på en blogg för en ganska bra tid sedan där hon frågade sig hur så väldigt många kunde gå från att älska en människa till att helt plötsligt hata densamma?

Hon hade precis brutit med den pojkvän hon var tillsammans med, och i mitt tycke hade hon goda anledningar att känna ett visst agg mot honom, och visst var hon irriterad/ledsen kring vissa saker. Men hon menade att alla fina stunder de upplevt tillsammans, alla roliga stunder de haft, de värdesatte hon fortfarande, och de känslor hon haft för honom hade varit äkta. Då när hon nyligen brutit upp med honom fanns där inte samma känslor längre, men det betydde inte att hon förkastade deras tid tillsammans eller de känslor hon haft tidigare.

Från min sida av singelskapet sticker det som sagt i ögonen när folk går igenom några förhållanden, går på mängder av dejter, har spännande kvällar och nätter tillsammans med desamma och sedan klagar så väldigt på att h*n aldrig finner kärleken. Motsatsen, som jag beskrev i stycket ovan, det gör mig desto gladare.

Ibland när folk skriver om hur de aldrig upplever kärleken och verkligen lyckas skriva det som om de är ensammast på den här planeten så skulle jag bara vilja skriva att jag inte vet hur mycket jag skulle ge bara för att ha fått uppleva hälften av det h*n har upplevt.

Jag skulle kunna göra en lång  lång lista här med massor med mysiga saker som jag aldrig upplevt. Aldrig. Men ni förstår säkert poängen ändå.

Jag svarar förresten på kommentarerna till förra inlägget lite senare, ikväll har jag ingen ork till det. Ber om ursäkt för det.

Jag funderar ibland vad som gör ondast, även fast jag inte tycker att man ska rangordna känslor. Jag kan likväl inte låta bli att försöka analysera det. En dag som denna blir allt dock väldigt sekundärt. Avsaknaden av vänskap, den mer generella avsaknaden av kärlek.

Det som gör ondast är att tänka på dig. Det har alltid varit på den nivån, något mellan oss har bara existerat i mina tankar. Det som gör så ont som det är idag är dock att jag måste backa bandet väldigt väldigt långt för att komma till en tid då jag kunde drömma om dig och se lyckliga bilder i mitt huvud. En tid då jag kunde bortse från allt det orimliga och leva i mina illusioner, bara drunkna i hur underbar du var och i hur fantastiska framtidsvisioner jag kunde måla upp. Idag kan jag inte ens försöka drömma om något sådant, verkligheten tillåter mig inte det, jag har sett verkligheten i vitögat, om så bara för ett ögonblick. Det räckte trots allt gott och väl för att få mig porta mig från mitt drömrikes allra ljuvligaste domäner.

När jag fylls av de här känslorna, dessa tankar, då gör även avsaknaden av en vän så väldigt ont. Någon att prata med, någons famn att få vara svag i. Det skulle mildra den kortsiktiga smärtan, men frågan är om jag ens kan komma över dig utan att få prata med dig om allt. Jag kan säkerligen förtränga en del, lite halvt få dig att ramla ur minnet (även om det verkat omöjligt de senaste månaderna), men det är inte samma sak som att komma över dig. Det är bara att fly mina känslor. För lyckas jag med det så krävs det bara någon liten grej som påminner mig om dig så sätts allt igång igen.

Ibland är jag till och med så jävla korkad så att jag sätter igång allt på egen hand.

jag saknar dig

Det känns som jag behöver få ur mig något, jag känner mig fylld av en obehagskänsla jag bara vill släppa ut, men jag vet inte vad det är. Jag tror jag vet vad det rör sig om, men jag kan inte klä känslan i ord.

Ensamheten växlar fram och tillbaka. I helgen var det omväxlande ganska skönt med lugnet och tystnaden och jobbigt med ensamheten och mer eller mindre samma tystnad. Den olyckliga kärlek som alltid följt mig, som bara maskerat sig i olika skepnader, trycker hårt över mitt bröst. Emellanåt gör det fysiskt ont. På sitt sätt är det bättre, när en del av allt det som gör ont inuti också ter sig utanpå. Men samtidigt känns det bara som en väntan, ett steg i ledet på väg mot det som gör än mer ont, när hjärtat brister, när mitt sällskap blir mina tårar.

Det känns som jag gör mer och mer fel, som jag är mer och mer fel. Varje försök att närma sig en annan människa möts allt oftare av ett ignorerande. Det blir allt lättare att övertyga sig själv om att mitt varande eller ickevarande på den här planeten är ganska så irrelevant. Det gör en ganska så liten skillnad. Även för mig själv.

Det tog tid för mig att skicka ett mail till dig där jag berättade.

Jag ville inte förlora dig som vän, så jag höll mina känslor inom mig. Det var år sedan du var min vän nu, och det tog år innan jag klarade av att skicka det där mailet. Jag vet inte hur du reagerade, hur du tänkte, om du svor över mig eller bara suckade och himlade med ögonen åt mig. Jag vet inte för sedan jag tömde mitt hjärta har jag inte hört ett ord från dig. Det har varit betydligt lättare att andas sedan jag gjorde det, men av alla möjliga bemötanden jag kunnat få så var det att bli ignorerad jag var mest rädd för. Jag hade förstått ens de jobbigaste reaktionerna, jag hade förstått om du reagerat negativt på det… och kanske var det just det du gjorde, kanske förstod du att genom att ignorera mig skulle du åsamka mig mer smärta än många ord kan göra.

Men nej, det där sista tror jag inte ens på själv. Det är inte du. Jag kommer nog aldrig få veta, för jag kommer nog aldrig mer få höra från dig. Det gör så ont. Mina tårar faller just nu, men du kommer aldrig få veta.

Jag vågade inte berätta, för jag var rädd att förlora dig som vän, men på grund av mina känslor gled jag ändå ifrån dig, vänskapen rann ut i sanden och när jag skrev mitt mail gjorde jag det för att jag inte trodde att jag hade något att förlora. En chans till kärlek har där aldrig funnits, så den förlorade jag inte, vänskapen började sina för några år sedan, så när jag skickade mailet kändes det inte som jag riskerade den heller.

Men jag inser nu vad jag har förlorat. Hoppet. Finns det något hopp för ens en vänskap mellan oss? Jag tror inte det. Jag ältar en diskussion i mitt huvud som är mellan 2-3 år gammal… kanske hade jag genom att vara ärlig då kunnat förstöra alla mina drömmar om kärlek, men istället räddat en av de vänskaper jag värdesatt högst i mit liv. Den var förhållandevis kort, men ack så vacker.

Om jag känner dig rätt, och det tror jag att jag gör, så tror jag att jag skulle kunna tvinga fram en reaktion hos dig genom att konfrontera dig på något sätt, om jag verkligen vill ha svar. Men det skulle jag aldrig kunna göra. Du har gjort ditt val, du har valt tystnaden, och oavsett hur ont det gör i mig så kan jag inte bryta den… är det det här du vill så är det såhär det får förbli.

Jag saknar att prata med dig så oerhört mycket. Kanske blir känslan än starkare så som jag lever idag när jag i princip inte har någon alls, men jag är tämligen säker på att jag saknat dig oavsett.

Mitt hjärta går sönder, men de delar av det som finns kvar kan fortfarande inte sluta älska dig. Det är en konstig känsla… eller fel, det känns konstigt att uttrycka den när den inte är besvarad. Men den olyckliga delen av kärleken (eller kanske även vänskap) den börjar jag förstå mer och mer.

Det har som sagt blivit lättare att andas sedan jag skickade det där mailet, men det som gör ondast idag är att du fortfarande ockuperar mina tankar dagligen men att alla mina drömmar är slagna i småbitar. Förut kunde jag dagdrömma, precis innan jag skickade mailet fanns du då i mina tankar i princip varje vaken sekund… nu kan jag inte dagdrömma längre. Då finns du bara där i mina tankar som ännu ett misslyckande. Som ännu ett bevis på att min vilja här i livet är ganska ointressant, för den sammanfaller aldrig med andras viljor.

Jag skrev ett inlägg för en tid sedan och jag har faktiskt funderat på just det inlägget en del de senaste dagarna. Mina tankar har kretsat jobbigt mycket kring denna ständiga olyckliga kärlek. Det måste inte alltid handla om kärlek förstås, om jag ens blir intresserad av en tjej så innebär det automatiskt ett obesvarat intresse, en form av olyckligt intresse. Jag vet det. Ändå kan jag inte låta bli att drömma sådär onödigt korkat till en början, ända tills intresset växt sig lite väl starkt och helt plötsligt sitter jag där och inser helt plötsligt vad som aldrig kommer hända.

Det kanske låter som jag får känslor för tjejer både till höger och vänster, men så är det inte riktigt. Eller inte alls. Det är nästan tvärtom, däremot är det så att om jag väl faller så faller jag hårt, därför kan känslorna sitta i länge länge, och jag hatar att månad efter månad efter månad vara olyckligt kär… för att sedan följas av den där perioden då hon träffar någon annan istället, då jag ska vara glad för hennes skull (vilket en del av mig är) samtidigt som jag går sönder inuti.

Lycklig kärlek för mig är när jag ligger i sängen, stirrar i taket och drömmer om det som aldrig kommer kunna bli.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag hade målat upp flera scenarion, men att endast två av dessa skrämde mig. Vad som hände är inte särskilt svårt att räkna ut.

Så många scenarion hade jag målat upp, det hade ockuperat mina tankar i timmar och åter timmar i dagar efter dagar, och egentligen började väl de tankarna redan för knappt ett halvår sedan. Jag trodde att jag genom att göra som jag gjorde skulle väcka en stor ångest hos mig själv, ändå kände jag mig tvungen att agera på just det viset. Ingen ångest väcktes. Däremot lyftes en väldig tungd från mina axlar, det kändes väldigt märkligt när mitt agerande gav ett lugn istället för den planerade ångesten. Men redan efter en dag väcktes mina misstankar att ett av de två scenarion jag fruktat skulle inträffa, och för varje dag som gått har misstanken bara bekräftats.

Det blev nästan så fel det kunde bli, ändock blev det när man summerar det hela lite lite plus, lite lite positivt. Men av alla scenarion som kunde inträffa så känns det här som ett väldigt dåligt.

Under de senaste dagarna har jag önskat att jag hade någon sådär nära vän… ofta kan jag önska att jag hade någon att prata med ltie då och då, vare sig det gäller skitsnack eller djupare saker om livet så kan jag känna en lust efter att ha någon som det funkar att prata med. Men just den senaste knappa veckan har det varit lite annorlunda… nu har det handlat om att jag dessutom haft något jag velat delge till någon. Som de flesta kanske känner igen sig i, om något positivt händer eller om något jobbigt inträffar så kan man vilja ha någon att prata med om det, få berätta.

Jag hade velat haft någon sådan att få prata med den senaste veckan… men nu när det snart har gått en vecka så har jag vant mig vid tystnaden återigen.

———————————————————————————————————————-

Idag var det tänkt att jag skulle jag varva ned efter att ha varit den snälla och hjälpsamma killen i princip varje vaken sekund under gårdagen. Just idag kände jag att jag hade ett behov av att få slappna av och få njuta lite… så blev det förstås inte, och omständigheterna gjorde att jag sjönk långt ned. Just i den stunden kände jag mig irriterad på just de där omständigheterna som inte tillät mig att få den lördag jag ville, men nu många timmar senare kan jag utan problem erkänna att så enkelt är det inte. Jag kan inte bara skylla på de där ”omständigheterna”.

Tyvärr sänkte det mig djupt, och jag minns precis när jag var på samma djup senast… det gör mig bara så ledsen när jag befinner mig där, när jag inser vilken verklighet jag befinner mig i… när jag inte ens kan komma åt mina drömmar längre.

Nu inatt har alkoholen fått döva mitt sinne en aning istället… och att döma av de problem jag haft att skriva det här inlägget, även min stavningsförmåga.

Jag vet inte vad mer jag kan/ska skriva egentligen… jag bara önskar att någon fanns där.

Jag tänkte ta itu med det i torsdags, då kom saker emellan. Jag hade tid att ta itu med det i fredags, men då ville jag inte störa din helg. Jag tänkte ta itu med det igår, men då kom det åter saker emellan.

Jag måste snart ta och skjuta mig själv i foten. Jag måste snart våga. Det kan bara leda till tårar, smärta och sorg… det kan även bli värre än så.

Men jag har snart inget val om jag inte vill begrava mig själv i dunklet bara för att ge dig en aning aning mer ljus.

Jag har målat upp de flesta scenarion, det ena jobbigare än det andra, men det finns egentligen bara två saker jag är rädd för.

Det kommer att göra så ont, jag känner det redan nu, men jag tar mig inte runt det här, jag måste ta mig igenom det.