Att vara ett monster

Efter att ha suttit en lång stund på golvet i någon form av sittande fosterställning med en kudde tryckt hårt mot mitt bröst har jag nu börjat samla mig lite.

Ibland, i vissa fall slår det bara fel. I 49 fall av 50 blir jag glad för en annan människas lycka, men så finns det där enskilda tillfället då jag istället blir helt sänkt av en annan människas lycka. Känslan går till viss del att jämföra med att vara kär i en person och samtidigt se den personen bli kär i någon annan. En person man önskar lycka finner det, men den känsla man själv känner är inte lycka, ofta väldigt långt därifrån.
Ofta när det här enskilda fallet dyker upp som istället gör mig ledsen så har det också här att göra med att personen i fråga har funnit kärlek, men det slår bara fel. Det blir på något sätt istället ett bevis på hur misslyckad jag är, hur jag aldrig upplever eller någonsin fått uppleva kärleken. På något sätt kan jag ibland känna ett samband med en människa som har det svårt och som kanske inte har kärleken i sitt liv för en period, jag kan känna någon form av samhörighet som i ett ögonblick bara kan ryckas undan.

Det är ju förbannat j-a hemskt egentligen, jag kan känna en samhörighet med en människa i den ena situationen, men kan ha svårt att känna lycka med honom/henne när situationen förbättrats, när kärleken dykt upp i deras liv. Men för mig blir det mer av en bild kring mitt eget misslyckande, min oförmåga som människa, hur jag inte klarar av något som varenda övrig människa på den här planeten verkar klara av…. gång på gång på gång.

En annan lustig detalj är att, egentligen har jag ju bara en vän (hon som jag aldrig träffat som bor många många många mil bort), ändå kan jag påverkas på det här viset av människor jag bara har eller har haft sporadisk kontakt med. en jag vet inte, på något sätt finns de ofta väldigt djupt i mitt hjärta, jag antar att något utbytt mail, någon bloggkommentar eller vad det nu än kan vara inte betyder egentligen någonting för en annan människa som har massor med vänner och ett liv fullt av aktivitet.

För min del är det snarare så att den där enstaka kommentaren, det där enstaka mailet… det är hela mitt liv. Snudd på åtminstone. När man inte har så många andra människor att hålla i sitt hjärta så är det nog betydligt enklare att göra just det. Det gör mig på många sätt till en sorglig ursäkt till en människa, men det är en roll jag haft så pass länge nu att jag lärt mig att det är såhär.

Däremot har jag inte lärt mig att hantera det, att hantera ensamheten och besvikelserna… Eller jo, jag har en lösning, en dålig lösning som ofta får en rekyl som gör det värre, men just idag är det ju på sitt sätt ursäktat. Det är fredag. Klockan är ungefär halv fyra på eftermiddagen. Vad jag vill just nu är att hälla upp ett stort glas alkohol med lite högre procenthalt, men jag tror att jag ska försöka hålla mig med det en liten stund i alla fall. Men det hjälper, åtminstone en liten stund innan det blir värre, men kanske är det värt det.

Självförakt… vad härligt det är med helger

Några av mina senaste inlägg har handlat om känslor för någon specifik som jag hållit inom mig alltför länge. Sedan jag fick känslor för henne har jag inte haft lika starka känslor för någon annan, jag vet inte om jag haft lika starka känslor för någon annan överhuvudtaget. Men då det var ganska länge sedan så har det faktiskt funnits ett fåtal som lyckats fånga mitt intresse, dock endast en som inte bara fångat mitt intresse utan även etsat sig fast i mina tankar.

Det gör ont. Det gör alltid ont, för intresset är alltid obesvarat. Just när jag får känslor för någon så tycker jag om det, hur korkat som helst. Jag tycker om att gå och drömma om någon, tycker om att tänka på en person och bara bli alldeles varm av den tankar som fyller mig. Att ha någon i mina tankar när jag somnar, ha någon som i princip är kvar där innan jag ens hunnit slå upp ögonen…

Hur korkat som helst, för det kommer aldrig hända att någon jag tänker så om kommer tänka samma sak om mig. Mig veterligen har det aldrig funnits någon som tänkt så om mig, hur liten är då inte chansen att någon jag tyckte om skulle tänka så… äh..
Tänk dig att se någon lycklig, som du vill ska vara lycklig, och bara känna hur du brister inuti. Du vet att det alltid var menat att det skulle bli såhär. Jag tror att jag har beskrivit känslan några gånger förut.. jag orkar inte försöka göra det igen..

Jag framstår säkert som patetisk oavsett vem som läser den här bloggen, men jag tror ärligt talat inte det framgår hur patetisk jag är… Kanske är det tur, för då kan även jag låtsas som det regnar.

Inlägget börjar redan spreta åt alla möjliga håll, så jag låter det spreta vidare, jag orkar inte bry mig i hur det ser ut.

Jag är så less på att se på, på att se hela alltet utifrån. På att se alla singlar träffa någon… Eller än jobbigare, på att se förhållanden spricka, se veckor av beklagan, bli veckor av dejtande eller liknande, bli veckor av nyfikenhet… och till slut har det gått några månader och vips har du träffat någon ny, och jag sitter här och undrar om jag kommer dö utan att ha fått uppleva min första kyss… min sista kyss. 99 % träffar någon, förr eller senare. Det kanske spricker, men då träffar du snart någon ny igen.

Jag tycker inte om när den olyckliga kärleken slår mig i huvudet, den blir alltför påtaglig just då. Eftersom jag inte klarar av att kväva mina känslor helt och hållet (även om det vore väldigt smidigt att aldrig behöva vara kär/förälskad/intresserad av/i någon), så är det betydligt enklare när jag kan drömma mig iväg. Jag är så förbannat less på att mina känslor aldrig blir besvarade, på att det aldrig finns någon som har ett intresse för mig… okej om det kanske är omöjligt att bli kär i mig eller älska mig, men ett litet litet intresse?

Jag har faktiskt till och med försökt att bli sedd, och med tanke på mina erfarenheter av att vara en skugga av ingenting så känner jag igen det… Det blir så jäkla misslyckat. Jag kanske försöker lite hårdare, misslyckas än mer, syns aldrig, jag märker att det inte uppskattas att jag försöker, så jag försöker så sakta att lägga ned.

Jag vill inte gå igenomprocessen att få känslor för någon igen. Aldrig mer. Det slutar alltid med mig på den olyckliga sidan av kärleken när jag biter ihop och försöker vara glad då den där lyckliga kärleken slagit till för dig jag är intresserad av… och vem fan försöker jag lura egentligen? Vem skulle någonsin vilja ha mig?

Jag kände nyss en dödslängtan, men nu fylldes jag bara av en känsla att jag äcklar mig själv. Så jävla misslyckad. Jag skulle vilja skriva att jag har lust att göra ”något dumt”, men fan vet om det inte handlar ”något smart” egentligen, den enda som drabbas är jag och skulle någon ens märka det? Svar: Nej.

Gå och lägg dig och gråt dig till sömns nu din loser, det blir inte bättre hur många ord du än skriver.

Inlägget som inte hör hemma

Jag funderar ibland vad som gör ondast, även fast jag inte tycker att man ska rangordna känslor. Jag kan likväl inte låta bli att försöka analysera det. En dag som denna blir allt dock väldigt sekundärt. Avsaknaden av vänskap, den mer generella avsaknaden av kärlek.

Det som gör ondast är att tänka på dig. Det har alltid varit på den nivån, något mellan oss har bara existerat i mina tankar. Det som gör så ont som det är idag är dock att jag måste backa bandet väldigt väldigt långt för att komma till en tid då jag kunde drömma om dig och se lyckliga bilder i mitt huvud. En tid då jag kunde bortse från allt det orimliga och leva i mina illusioner, bara drunkna i hur underbar du var och i hur fantastiska framtidsvisioner jag kunde måla upp. Idag kan jag inte ens försöka drömma om något sådant, verkligheten tillåter mig inte det, jag har sett verkligheten i vitögat, om så bara för ett ögonblick. Det räckte trots allt gott och väl för att få mig porta mig från mitt drömrikes allra ljuvligaste domäner.

När jag fylls av de här känslorna, dessa tankar, då gör även avsaknaden av en vän så väldigt ont. Någon att prata med, någons famn att få vara svag i. Det skulle mildra den kortsiktiga smärtan, men frågan är om jag ens kan komma över dig utan att få prata med dig om allt. Jag kan säkerligen förtränga en del, lite halvt få dig att ramla ur minnet (även om det verkat omöjligt de senaste månaderna), men det är inte samma sak som att komma över dig. Det är bara att fly mina känslor. För lyckas jag med det så krävs det bara någon liten grej som påminner mig om dig så sätts allt igång igen.

Ibland är jag till och med så jävla korkad så att jag sätter igång allt på egen hand.

 

 

jag saknar dig

Jag håller emot tårarna så länge det går

Jag vill minnas att jag har försökt beskriva känslan förut, det är en av de värsta jag vet. Det kan visserligen vara svårt att jämföra olika känslor med varandra, de kan vara jobbiga på så olika sätt. Men den här blir så påtaglig.

Jag vill minnas att jag beskrev känslan som väldigt snarlik när jag fått dödsbud eller andra typer av väldigt jobbiga, alltför verkliga meddelanden. När det känns som kroppen på en gång töms på allt sitt blod, man blir kall, tom och väldigt väldigt svag. Jag tror att somliga skulle beskriva det som att frysa till is, kroppsligt blir man paralyserad, men i huvudet rasar allt samman.

Jag kände så en kort tid efter jag klivit upp, sedan dess har jag gjort allt för att förtränga vad som var anledningen till känslan. Jag har gått omkring och mått dåligt men jag har inte vågat konfrontera den verklighet som blev alltför verklig imorse. Förrän alldeles nyss, samma känsla fyllde mig återigen, dock något mindre kortvarig denna gången, nu följdes den istället av en form av missmod, en hopplöshet, en uppgivenhet…

En känsla av ”inte igen, inte en gång till”.

Trots att jag vetat om det i princip hela tiden så har jag samtidigt insett att jag ändå skulle förtränga det in i det sista. Känslan av att vilja dö har varit väldigt påtaglig idag på ett sätt som det var ett tag sedan jag kände.

Ensamhetens färgskala klädd i grått

Varför blir det bara fel? Varför är jag så ointressant? Så fruktansvärt ointressant. Jag försöker att vara mig själv, men det räcker inte. Jag försöker att vara mig själv men allt jag lyckas bli är en lite lätt grå, lite försiktigt suddig massa i bakgrunden. Försöker jag sätta färg på mig själv så inser jag bara hur otroligt grå jag måste vara. Jag kan anstränga mig för att försöka synas lite lite, om så bara av en enda människa. Men det enda som blir synligt är mitt gråa dunkel, och det är bara jag som ser. I reflektioner från andra människors ögon ser jag vad de ser. När de vandrar genom den skugga jag är funderar jag ibland på om jag existerar på riktigt.

Jag vill tro att jag ser mig själv en aning åtminstone. Jag kanske inte lyser av de starkaste neonljusa färgerna, jag kanske inte ens besitter hela regnbågens register, men jag tycker mig ana vissa färger, jag vill tro att jag inte är sådär grå, sådär osynlig. Ibland är det dock inte utan att jag börjar undra. Spelar min existens verkligen någon roll? Skulle någonting förändras på något sätt om den lilla gråa klicken jag ska föreställa försvann?

Sluta drömma. Nöj dig inte med det minsta du kan få, sikta lägre… det kommer ändå aldrig lyckas.

Sluta drömma. Du drömmer om personer vars färger får regnbågen att framstå som blek och tråkig.

Sluta drömma, snälla jag ber… mig. Sluta drömma om det du aldrig kan få.

Innerst inne, i mina allra djupaste vrår inser jag det ju själv. Där inne ser jag den där gråa människan även jag, jag vill inte tro det själv men… om jag vågade se mig själv i spegeln, se mig själv i ögonen och se vad som reflekterades i dem, så skulle jag inse precis varför jag aldrig någonsin kommer ha en chans. Herregud, hur skulle jag någosnin kunna ens mäta mig med en annan människa? Hur skulle jag någonsin kunna vara intressant i jämförelse med de jag ser dig umgås med?

”Dig” skulle kunna syfta till vemsomhelst egentligen, framförallt om jag ser i backspegeln. Men det gör det inte.

Snälla. Försök inte mer nu, ge bara upp det där nu och isolera dig själv. Du vet precis vad som kommer hända, inget gott kan komma ur det hur gärna du än vill. En vilja löser inte en situation med två viljor, du kommer bara bli besviken, så väldigt väldigt besviken.

Jag kommer bli så besviken.

När verkligheten (nästan) hinner ifatt

Jag fortsätter att fly in i mina drömmar, jag vill inte se verkligheten, jag försöker klamra mig fast i drömmarna så hårt det går, jag klarar inte av verkligheten. Drömmar om en nystart på olika sätt, långt ifrån troliga drömmar men jag sjunker allt djupare i framförallt just de drömamrna. Däremellan drömmer jag om kärleken, om at någon kanske helt plötsligt bryr sig, kanske om att få ett slut på allting…

En enda sekund som påminner mig om vilket liv jag lever, eller kanske snarare bör leva istället för att dagdrömma som jag gör, räcker för att få mig att må illa, riktigt illa. Man kan fly in i sina drömmar under så lång tid som man kan ta paus från verkligheten. Min paus borde ha tagit slut för 1-2 veckor sedan, men jag klamrar mig fortfarande fast i drömmarnas värld. Ju längre jag stannar där… här, desto hårdare blir smällen när verkligheten slår mig i ansiktet.

Jag vill inte leva det här livet. Om jag bortser från saker som skulle följa med mig oavsett vilket liv jag levde så vet jag inte om det finns någonting bra kvar. Finns det något bra med det liv jag lever idag? Jag kan inte komma på något. Samtidigt känns det som jag inte har kontroll över det jag önskade vore annorlunda, och det jag eventuellt skulle ha kontroll över, det känns som det inte spelar någon roll eller som det inte finns några bättre alternativ.

Jag börjar återigen inse mitt misslyckande. Mitt jag.

Varför varför varför… Det känns så meningslöst, så futilt. Det finns inget att kämpa för, det skulle vara hoppet isåfall, ett hopp om att det någon gång skulle bli bättre. Jag känner mig inte särskilt hoppfull, men någon form av hopp måste det finnas inom mig, annars skulle jag nog inte sitta här. Men det känns som att kämpa för bestraffningar. Jag mår fysiskt dåligt bara vid tanken på det, jag har ingen lust att återigen kämpa och kämpa för att få vad som känns som bestraffningar. Livet leker med mig, och jag hatar den här j-a leken.

Just nu när jag sitter här känner jag mig så ynklig, och när jag inser det kan jag inte låta bli att se ned på mig. Det känns ärligt talat så jävla jobbigt att vara såhär ensam och jag hatar mig själv för att jag känner så. Att jag skulle vilja ha en nära vän, att jag skulle vilja få uppleva kärleken någon gång, kanske bara en kort romans, några månader… vad jag hatar mig själv ibland.

Så förbannat ynklig, så patetisk. När jag ser mina egna tankar får jag mer eller mindre lust att slå mig själv på käften. (så som man säger alltså, jag har aldrig slagit någon förut så… skulle bli konstigt på mer än ett sätt att börja med det nu)

Verkligheten har snart kopplat greppet om mig igen, snart har jag återigen insett vad det är för liv jag lever, då kommer det gå åt h-e åt alla möjliga håll och på alla möjliga vis. Den här hösten kan mycket väl bli min sämsta någonsin.

Min lott, så länge jag står ut med den… eller mig själv

Jag kan hantera att må riktigt dåligt, kan hantera en natt fylld av tårar och den smärta som följer med det, och jag kan hantera att jag aldrig har någon att prata med om det. Jag kanske inte kan hantera det så jättebra, och oavsett hur jag hanterar det så är det alltid jobbigt, väldigt väldigt jobbigt.

Men det här… det gör så direkt ont. Det får mig att känna mig så maktlös, så hjälplös… och framförallt får jag en känsla av inte en gång till.

Det går alltid fel, aldrig att det lyckas på något sätt, inte ens så jag någon gång kan få tro att det lyckas. Jag kan inte låta bli att hoppas, det är det ena jag vill, jag kan inte låta bli att önska… trots att jag innerst inne hela tiden vetat att jag drömt om en omöjlighet, som alltid.

 

Det blir bara fel jämt. Jag hatar mitt hjärta, jag hatar det, och jag hatar att jag måste vara den jag är, så förbannat misslyckad, jag drömmer drömmar som blir så orealistiska på grund av den jag är…

 

Får jag känslor för någon så slutar det alltid med att jag måste vara glad för dig när du träffar någon ny (alltid, det finns inga undantag, inte ens för korta perioder och inte ens så jag kan lura mig själv på något vis). Innerst inne vill jag att den jag får känslor för ska vara lycklig… men innerst inne vill jag vara lycklig jag med… och i ärlighetens namn… den lycka jag drömmer om får ni uppleva i omgångar de flesta av er ändå… Det är inte lätt att gå omkring och drömma om någon, om att vara tillsammans med någon, och sedan på en gång bara slå om och vara lycklig för hennes skull när hon väl träffar någon. En gång kanske det fungerar lite hjälpligt… men när det händer en andra gång.. en tredje…. helt enkelt när det är den enda sidan av kärleken jag får uppleva, den olyckliga.

Jag hatar det här, och jag hatar att alltid vara ensammen med det.

Jag blir bara mer och mer ensam för varje dag som går, ibland försöker jag vara mig själv men det känns alltid som det blir fel… jag är för mycket, är för lite… allt blir fel och vad jag än gör upskattas inte… Jag försöker hitta en balans, vad som inte är för mycket, inte är för lite… men ju mer ensam jag blir desto svårare blir det där att ta reda på vart gränserna går..

Ibland känns det som jag… äh skitsamma.

Jag har en klump i halsen, den har varit där ett tag nu. Tårarna får söva mig inatt, kanske lika bra så, för sova har jag haft svårt att göra på slutet. (som om någon egentligen brydde sig)

Tom… och osynlig… inget nytt när jag tänker efter.

Jag vet inte… jag… jag vet helt enkelt inte…

Glöm det där inledande stycket på förra inlägget. Det är tomt så tomt i mitt liv just nu och jag fylls gång på gång av känslor som jag haft förut, kan minnas saker jag skrivit (inte bara på den här bloggen) som redan förklarar hur jag känner. Har läst bakåt, nickat instämmande och igenkännande med mina egna ord.

Jag minns sällan t.ex. specifika inlägg, om det handlar om bloggen, särskilt bra, däremot kan jag minnas rubriker av någon anledning. En sådan rubrik väcktes till liv i mitt minne idag…

 

Jag är nog ganska så krävande just nu, lite jobbig att ha i sin närhet… skulle allra helst vilja ha någon att prata med någon gång ibland, kanske bara lite kort, eller så lite längre… men någon som offrade lite tid på mig. Tyvärr skulle den någon måsta vara speciell på något sätt och… det kommer inte hända helt enkelt.

Min själ behöver näring, men den sorts näring den behöver kan den inte få.

Mina ord kommer inte till mig inatt… jag känner bara en tomhet… och en evig trängtan efter… någon.

Du är så jävla korkad.

Men sluta hoppas nu ditt j-a dumhuvud. Sedan sekund ett har du vetat att det inte funnits någon chans, varför lyssnar du gång på gång till vad hjärtat önskar istället för vad förnuftet säger till dig? En så underbar tjej, är du allvarlig? Det står sannolikt mängder med killar i kö för en tjej som henne och du hamnar om inte sist så åtminstone mer eller mindre sist i den kön. Ta en titt på dig själv så fattar du, du har inget att komma med, det spelar ingen roll vilka som står i den kön, du har ingenting i jämförelse.
Förr eller senare kommer det här göra riktigt riktigt ont, när hjärtat släpper taget. Håll inte fast för länge, det kommer bara att göra ondare när väl smällen kommer. Du kan själv snudda vid känslan, du kan själv känna hur ont det kommer göra när hjärtat förstår vad hjärnan varit medveten om hela tiden, hur tror du då det kommer att kännas om du fortsätter klamra fast vid en dröm som aldrig kommer slå in? Du kommer att förstöra dig själv till slut.

Jordens underbaraste tjej kontra universums största loser… ser du inte att det inte går att få till en ekvation med en lösning av det? Hjärtat, känslor, kärleken kan göra en blind, men det här är så uppenbart att även blinda ser det. Hon kommer aldrig vilja ha något med dig att göra, förstå det. FÖRSTÅ DET!

 

Ibland bara hatar jag mig själv.