Självförakt… vad härligt det är med helger

Några av mina senaste inlägg har handlat om känslor för någon specifik som jag hållit inom mig alltför länge. Sedan jag fick känslor för henne har jag inte haft lika starka känslor för någon annan, jag vet inte om jag haft lika starka känslor för någon annan överhuvudtaget. Men då det var ganska länge sedan så har det faktiskt funnits ett fåtal som lyckats fånga mitt intresse, dock endast en som inte bara fångat mitt intresse utan även etsat sig fast i mina tankar.

Det gör ont. Det gör alltid ont, för intresset är alltid obesvarat. Just när jag får känslor för någon så tycker jag om det, hur korkat som helst. Jag tycker om att gå och drömma om någon, tycker om att tänka på en person och bara bli alldeles varm av den tankar som fyller mig. Att ha någon i mina tankar när jag somnar, ha någon som i princip är kvar där innan jag ens hunnit slå upp ögonen…

Hur korkat som helst, för det kommer aldrig hända att någon jag tänker så om kommer tänka samma sak om mig. Mig veterligen har det aldrig funnits någon som tänkt så om mig, hur liten är då inte chansen att någon jag tyckte om skulle tänka så… äh..
Tänk dig att se någon lycklig, som du vill ska vara lycklig, och bara känna hur du brister inuti. Du vet att det alltid var menat att det skulle bli såhär. Jag tror att jag har beskrivit känslan några gånger förut.. jag orkar inte försöka göra det igen..

Jag framstår säkert som patetisk oavsett vem som läser den här bloggen, men jag tror ärligt talat inte det framgår hur patetisk jag är… Kanske är det tur, för då kan även jag låtsas som det regnar.

Inlägget börjar redan spreta åt alla möjliga håll, så jag låter det spreta vidare, jag orkar inte bry mig i hur det ser ut.

Jag är så less på att se på, på att se hela alltet utifrån. På att se alla singlar träffa någon… Eller än jobbigare, på att se förhållanden spricka, se veckor av beklagan, bli veckor av dejtande eller liknande, bli veckor av nyfikenhet… och till slut har det gått några månader och vips har du träffat någon ny, och jag sitter här och undrar om jag kommer dö utan att ha fått uppleva min första kyss… min sista kyss. 99 % träffar någon, förr eller senare. Det kanske spricker, men då träffar du snart någon ny igen.

Jag tycker inte om när den olyckliga kärleken slår mig i huvudet, den blir alltför påtaglig just då. Eftersom jag inte klarar av att kväva mina känslor helt och hållet (även om det vore väldigt smidigt att aldrig behöva vara kär/förälskad/intresserad av/i någon), så är det betydligt enklare när jag kan drömma mig iväg. Jag är så förbannat less på att mina känslor aldrig blir besvarade, på att det aldrig finns någon som har ett intresse för mig… okej om det kanske är omöjligt att bli kär i mig eller älska mig, men ett litet litet intresse?

Jag har faktiskt till och med försökt att bli sedd, och med tanke på mina erfarenheter av att vara en skugga av ingenting så känner jag igen det… Det blir så jäkla misslyckat. Jag kanske försöker lite hårdare, misslyckas än mer, syns aldrig, jag märker att det inte uppskattas att jag försöker, så jag försöker så sakta att lägga ned.

Jag vill inte gå igenomprocessen att få känslor för någon igen. Aldrig mer. Det slutar alltid med mig på den olyckliga sidan av kärleken när jag biter ihop och försöker vara glad då den där lyckliga kärleken slagit till för dig jag är intresserad av… och vem fan försöker jag lura egentligen? Vem skulle någonsin vilja ha mig?

Jag kände nyss en dödslängtan, men nu fylldes jag bara av en känsla att jag äcklar mig själv. Så jävla misslyckad. Jag skulle vilja skriva att jag har lust att göra ”något dumt”, men fan vet om det inte handlar ”något smart” egentligen, den enda som drabbas är jag och skulle någon ens märka det? Svar: Nej.

Gå och lägg dig och gråt dig till sömns nu din loser, det blir inte bättre hur många ord du än skriver.

Inlägget som inte hör hemma

Jag funderar ibland vad som gör ondast, även fast jag inte tycker att man ska rangordna känslor. Jag kan likväl inte låta bli att försöka analysera det. En dag som denna blir allt dock väldigt sekundärt. Avsaknaden av vänskap, den mer generella avsaknaden av kärlek.

Det som gör ondast är att tänka på dig. Det har alltid varit på den nivån, något mellan oss har bara existerat i mina tankar. Det som gör så ont som det är idag är dock att jag måste backa bandet väldigt väldigt långt för att komma till en tid då jag kunde drömma om dig och se lyckliga bilder i mitt huvud. En tid då jag kunde bortse från allt det orimliga och leva i mina illusioner, bara drunkna i hur underbar du var och i hur fantastiska framtidsvisioner jag kunde måla upp. Idag kan jag inte ens försöka drömma om något sådant, verkligheten tillåter mig inte det, jag har sett verkligheten i vitögat, om så bara för ett ögonblick. Det räckte trots allt gott och väl för att få mig porta mig från mitt drömrikes allra ljuvligaste domäner.

När jag fylls av de här känslorna, dessa tankar, då gör även avsaknaden av en vän så väldigt ont. Någon att prata med, någons famn att få vara svag i. Det skulle mildra den kortsiktiga smärtan, men frågan är om jag ens kan komma över dig utan att få prata med dig om allt. Jag kan säkerligen förtränga en del, lite halvt få dig att ramla ur minnet (även om det verkat omöjligt de senaste månaderna), men det är inte samma sak som att komma över dig. Det är bara att fly mina känslor. För lyckas jag med det så krävs det bara någon liten grej som påminner mig om dig så sätts allt igång igen.

Ibland är jag till och med så jävla korkad så att jag sätter igång allt på egen hand.

 

 

jag saknar dig

Det gör ont, jag vet varför, men jag kan inte ens förklara det för mig själv

Det känns som jag behöver få ur mig något, jag känner mig fylld av en obehagskänsla jag bara vill släppa ut, men jag vet inte vad det är. Jag tror jag vet vad det rör sig om, men jag kan inte klä känslan i ord.

Ensamheten växlar fram och tillbaka. I helgen var det omväxlande ganska skönt med lugnet och tystnaden och jobbigt med ensamheten och mer eller mindre samma tystnad. Den olyckliga kärlek som alltid följt mig, som bara maskerat sig i olika skepnader, trycker hårt över mitt bröst. Emellanåt gör det fysiskt ont. På sitt sätt är det bättre, när en del av allt det som gör ont inuti också ter sig utanpå. Men samtidigt känns det bara som en väntan, ett steg i ledet på väg mot det som gör än mer ont, när hjärtat brister, när mitt sällskap blir mina tårar.

Det känns som jag gör mer och mer fel, som jag är mer och mer fel. Varje försök att närma sig en annan människa möts allt oftare av ett ignorerande. Det blir allt lättare att övertyga sig själv om att mitt varande eller ickevarande på den här planeten är ganska så irrelevant. Det gör en ganska så liten skillnad. Även för mig själv.

När tystnaden ekar

Det gör så ont att se det med egna ögon.

Man måste våga för att förlora… om jag bara kunde låta bli att våga med jämna mellanrum så skulle jag kunna slippa så mycket besvikelse. I jämförelse så är ensamheten the lesser of two evils.

Ensamhetens färgskala klädd i grått

Varför blir det bara fel? Varför är jag så ointressant? Så fruktansvärt ointressant. Jag försöker att vara mig själv, men det räcker inte. Jag försöker att vara mig själv men allt jag lyckas bli är en lite lätt grå, lite försiktigt suddig massa i bakgrunden. Försöker jag sätta färg på mig själv så inser jag bara hur otroligt grå jag måste vara. Jag kan anstränga mig för att försöka synas lite lite, om så bara av en enda människa. Men det enda som blir synligt är mitt gråa dunkel, och det är bara jag som ser. I reflektioner från andra människors ögon ser jag vad de ser. När de vandrar genom den skugga jag är funderar jag ibland på om jag existerar på riktigt.

Jag vill tro att jag ser mig själv en aning åtminstone. Jag kanske inte lyser av de starkaste neonljusa färgerna, jag kanske inte ens besitter hela regnbågens register, men jag tycker mig ana vissa färger, jag vill tro att jag inte är sådär grå, sådär osynlig. Ibland är det dock inte utan att jag börjar undra. Spelar min existens verkligen någon roll? Skulle någonting förändras på något sätt om den lilla gråa klicken jag ska föreställa försvann?

Sluta drömma. Nöj dig inte med det minsta du kan få, sikta lägre… det kommer ändå aldrig lyckas.

Sluta drömma. Du drömmer om personer vars färger får regnbågen att framstå som blek och tråkig.

Sluta drömma, snälla jag ber… mig. Sluta drömma om det du aldrig kan få.

Innerst inne, i mina allra djupaste vrår inser jag det ju själv. Där inne ser jag den där gråa människan även jag, jag vill inte tro det själv men… om jag vågade se mig själv i spegeln, se mig själv i ögonen och se vad som reflekterades i dem, så skulle jag inse precis varför jag aldrig någonsin kommer ha en chans. Herregud, hur skulle jag någosnin kunna ens mäta mig med en annan människa? Hur skulle jag någonsin kunna vara intressant i jämförelse med de jag ser dig umgås med?

”Dig” skulle kunna syfta till vemsomhelst egentligen, framförallt om jag ser i backspegeln. Men det gör det inte.

Snälla. Försök inte mer nu, ge bara upp det där nu och isolera dig själv. Du vet precis vad som kommer hända, inget gott kan komma ur det hur gärna du än vill. En vilja löser inte en situation med två viljor, du kommer bara bli besviken, så väldigt väldigt besviken.

Jag kommer bli så besviken.

När verkligheten (nästan) hinner ifatt

Jag fortsätter att fly in i mina drömmar, jag vill inte se verkligheten, jag försöker klamra mig fast i drömmarna så hårt det går, jag klarar inte av verkligheten. Drömmar om en nystart på olika sätt, långt ifrån troliga drömmar men jag sjunker allt djupare i framförallt just de drömamrna. Däremellan drömmer jag om kärleken, om at någon kanske helt plötsligt bryr sig, kanske om att få ett slut på allting…

En enda sekund som påminner mig om vilket liv jag lever, eller kanske snarare bör leva istället för att dagdrömma som jag gör, räcker för att få mig att må illa, riktigt illa. Man kan fly in i sina drömmar under så lång tid som man kan ta paus från verkligheten. Min paus borde ha tagit slut för 1-2 veckor sedan, men jag klamrar mig fortfarande fast i drömmarnas värld. Ju längre jag stannar där… här, desto hårdare blir smällen när verkligheten slår mig i ansiktet.

Jag vill inte leva det här livet. Om jag bortser från saker som skulle följa med mig oavsett vilket liv jag levde så vet jag inte om det finns någonting bra kvar. Finns det något bra med det liv jag lever idag? Jag kan inte komma på något. Samtidigt känns det som jag inte har kontroll över det jag önskade vore annorlunda, och det jag eventuellt skulle ha kontroll över, det känns som det inte spelar någon roll eller som det inte finns några bättre alternativ.

Jag börjar återigen inse mitt misslyckande. Mitt jag.

Varför varför varför… Det känns så meningslöst, så futilt. Det finns inget att kämpa för, det skulle vara hoppet isåfall, ett hopp om att det någon gång skulle bli bättre. Jag känner mig inte särskilt hoppfull, men någon form av hopp måste det finnas inom mig, annars skulle jag nog inte sitta här. Men det känns som att kämpa för bestraffningar. Jag mår fysiskt dåligt bara vid tanken på det, jag har ingen lust att återigen kämpa och kämpa för att få vad som känns som bestraffningar. Livet leker med mig, och jag hatar den här j-a leken.

Just nu när jag sitter här känner jag mig så ynklig, och när jag inser det kan jag inte låta bli att se ned på mig. Det känns ärligt talat så jävla jobbigt att vara såhär ensam och jag hatar mig själv för att jag känner så. Att jag skulle vilja ha en nära vän, att jag skulle vilja få uppleva kärleken någon gång, kanske bara en kort romans, några månader… vad jag hatar mig själv ibland.

Så förbannat ynklig, så patetisk. När jag ser mina egna tankar får jag mer eller mindre lust att slå mig själv på käften. (så som man säger alltså, jag har aldrig slagit någon förut så… skulle bli konstigt på mer än ett sätt att börja med det nu)

Verkligheten har snart kopplat greppet om mig igen, snart har jag återigen insett vad det är för liv jag lever, då kommer det gå åt h-e åt alla möjliga håll och på alla möjliga vis. Den här hösten kan mycket väl bli min sämsta någonsin.

Min lott, så länge jag står ut med den… eller mig själv

Jag kan hantera att må riktigt dåligt, kan hantera en natt fylld av tårar och den smärta som följer med det, och jag kan hantera att jag aldrig har någon att prata med om det. Jag kanske inte kan hantera det så jättebra, och oavsett hur jag hanterar det så är det alltid jobbigt, väldigt väldigt jobbigt.

Men det här… det gör så direkt ont. Det får mig att känna mig så maktlös, så hjälplös… och framförallt får jag en känsla av inte en gång till.

Det går alltid fel, aldrig att det lyckas på något sätt, inte ens så jag någon gång kan få tro att det lyckas. Jag kan inte låta bli att hoppas, det är det ena jag vill, jag kan inte låta bli att önska… trots att jag innerst inne hela tiden vetat att jag drömt om en omöjlighet, som alltid.

 

Det blir bara fel jämt. Jag hatar mitt hjärta, jag hatar det, och jag hatar att jag måste vara den jag är, så förbannat misslyckad, jag drömmer drömmar som blir så orealistiska på grund av den jag är…

 

Får jag känslor för någon så slutar det alltid med att jag måste vara glad för dig när du träffar någon ny (alltid, det finns inga undantag, inte ens för korta perioder och inte ens så jag kan lura mig själv på något vis). Innerst inne vill jag att den jag får känslor för ska vara lycklig… men innerst inne vill jag vara lycklig jag med… och i ärlighetens namn… den lycka jag drömmer om får ni uppleva i omgångar de flesta av er ändå… Det är inte lätt att gå omkring och drömma om någon, om att vara tillsammans med någon, och sedan på en gång bara slå om och vara lycklig för hennes skull när hon väl träffar någon. En gång kanske det fungerar lite hjälpligt… men när det händer en andra gång.. en tredje…. helt enkelt när det är den enda sidan av kärleken jag får uppleva, den olyckliga.

Jag hatar det här, och jag hatar att alltid vara ensammen med det.

Jag blir bara mer och mer ensam för varje dag som går, ibland försöker jag vara mig själv men det känns alltid som det blir fel… jag är för mycket, är för lite… allt blir fel och vad jag än gör upskattas inte… Jag försöker hitta en balans, vad som inte är för mycket, inte är för lite… men ju mer ensam jag blir desto svårare blir det där att ta reda på vart gränserna går..

Ibland känns det som jag… äh skitsamma.

Jag har en klump i halsen, den har varit där ett tag nu. Tårarna får söva mig inatt, kanske lika bra så, för sova har jag haft svårt att göra på slutet. (som om någon egentligen brydde sig)

Cause I’m the boy only the mirror sees

Syns jag? Finns jag? Är något av det jag gör verkligt?

Om jag försvann idag, oavsett vad försvann innebär, skulle någon bry sig? Eller mer precist, skulle någon ens märka något? Det känns som jag lever ett skuggliv, allt jag gör, alla handlingar, inklusive småsaker, syns inte, märks inte, noteras inte. Finns det någon mening att göra något för ingen nytta? Är en snäll handling, oavsett omfattning, snäll om den aldrig ens märks?

Jag är så less på att vara osynlig… så less på att försöka synas när ingen ändå försöker se mig. Tänk om någon tog initiativet och försökte se mig istället.

Jag är så less på att försöka, det suger energi ur mig att misslyckas, och så himla mycket energi har jag inte att gå miste om. Det krävs inte mycket för att jag ska falla, inte nödvändigtvis falla så långt alla gånger, men när jag inte har energi att ta mig upp så spelar det inte så stor roll, för jag kommer bara falla åter igen. Det krävs inte mycket för att jag ska falla, men inte heller mycket för att ge mig den där energin, jag behöver bara ett någorlunda konstant flöde av den… men jag är uppenbarligen inte värd det.

Det är kanske inte så konstigt egentligen, när jag tänker efter.

Jag känner en dödslängtan krypa närmre, jag orkar inte kämpa emot den. Nu inatt hinner den nog inte gå så långt, men jag hoppas att slumpen löser det åt mig imorgon. Det är den vän jag får försöka lita på i sådana här situationer, när jag inte kan eller orkar klara av det själv så får jag sätta mitt hopp till att slumpen finner en väg att hålla undan tankarna åt mig.

Det slog mig precis att less är ett ord jag använt mycket senaste dagarna… det sammanfattar nog min sinnesstämning ganska bra… less och lite ledsen.

En tung (?) dag med bättre avslut

Ibland är det svårt att hitta orden riktigt… den här dagen hade teoretiskt sett kunnat vara bra från början till slut, problemet med det teoretiska är dock att det är… teoretiskt. Var dagen tung? Nja, jo på sitt sätt men snarare kanske, obekväm? Blir fel det med.

Dagen gav mig mänsklig kontakt vilket jag tycker om, tyvärr blev det mer eller mindre pannkaka av det. Den enda att beskylla för det är väl mig själv, saksamma egentligen, poängen är att det inte blev särskilt lyckat av det hela, att få vara bland lite folk fick mig bara att känna mig än mer ensam och än mer osynlig. Ibland kan det kännas som jag är den där som inte bör vara där. Som om allt skulle bli mycket bättre bara jag gick därifrån, min blotta existens, eller närvaro kanske, dödar vad som annars skulle vara betydligt trevligare. Egentligen är jag väl snarare frånvarande än närvarande, att vara osynlig, obekväm, malplacerad gör att det enda som är närvarande är min kropp. Jag sitter där rent fysiskt, men mitt sinne sliter mig millimeter för millimeter därifrån.
Jag hatar att känna mig oönskad, för jag vill inget hellre själv än att just få umgås lite.

Bättre avslutning på dagen i alla fall, människor jag aldrig träffat, en del spontant roliga människor lockade även fram min spontana humor, jag gillade det. Såg en film som pendlade mellan bra och dåligt men hade det ganska så bra oavsett. Så jag skiter i hur dagen var innan dess, för stunden mår jag rätt så bra, och även om det handlar om den flyktiga sortens lycka så tänker jag stanna kvar i den känslan så gott det går… eller kanske just därför, för jag vet att morgondagen kan vara helt annorlunda. Nu njuter jag lite av att åtminstone må okej den stund det varar.

Tom… och osynlig… inget nytt när jag tänker efter.

Jag vet inte… jag… jag vet helt enkelt inte…

Glöm det där inledande stycket på förra inlägget. Det är tomt så tomt i mitt liv just nu och jag fylls gång på gång av känslor som jag haft förut, kan minnas saker jag skrivit (inte bara på den här bloggen) som redan förklarar hur jag känner. Har läst bakåt, nickat instämmande och igenkännande med mina egna ord.

Jag minns sällan t.ex. specifika inlägg, om det handlar om bloggen, särskilt bra, däremot kan jag minnas rubriker av någon anledning. En sådan rubrik väcktes till liv i mitt minne idag…

 

Jag är nog ganska så krävande just nu, lite jobbig att ha i sin närhet… skulle allra helst vilja ha någon att prata med någon gång ibland, kanske bara lite kort, eller så lite längre… men någon som offrade lite tid på mig. Tyvärr skulle den någon måsta vara speciell på något sätt och… det kommer inte hända helt enkelt.

Min själ behöver näring, men den sorts näring den behöver kan den inte få.

Mina ord kommer inte till mig inatt… jag känner bara en tomhet… och en evig trängtan efter… någon.

Upp och ned och…

Lite mänsklig kontakt idag, det behövs inte mycket för att hålla borta just ensamhetskänslan när det gäller vänner eller liknande. Någon som offrade lite tid med mig, att det sedan inte handlade om vänskap är en annan sak, det håller åtminstone en del tankar borta.

En sak mindre att fokusera på men… den närmaste månaden kommer bli jobbig, det är bara att jag inser det redan nu, jag får försöka slita mig igenom den. Dels slitsamt med saker att göra, där jag visserligen får skylla mig själv till en viss del, men även om förutsättningarna varit annorlunda så hade det varit jobbigt, men det kan jag leva med.
Då är det jobbigare med tomheten, frustrationen, uppgivenheten, sorgsenheten… ja jag vet inte vad jag ska skriva egentligen, kring den där förbannade drömmen om kärleken. Jag hatar den. För jag kan känna att jag helst bara skulle vilja vara utan den, jag vill inte drömma om något som aldrig kommer slå in. Samtidigt vet jag att min enda riktigt stora dröm här i livet är vad som håller mig kvar i detsamma. Det blir fel hur jag än vrider och vänder på det.

Jag skippar stycket som skulle stå här, som jag nyss skrev och tog bort, det blev lite för personligt ens för en anonym blogg, åtminstone som det känns just nu.

Du är så jävla korkad.

Men sluta hoppas nu ditt j-a dumhuvud. Sedan sekund ett har du vetat att det inte funnits någon chans, varför lyssnar du gång på gång till vad hjärtat önskar istället för vad förnuftet säger till dig? En så underbar tjej, är du allvarlig? Det står sannolikt mängder med killar i kö för en tjej som henne och du hamnar om inte sist så åtminstone mer eller mindre sist i den kön. Ta en titt på dig själv så fattar du, du har inget att komma med, det spelar ingen roll vilka som står i den kön, du har ingenting i jämförelse.
Förr eller senare kommer det här göra riktigt riktigt ont, när hjärtat släpper taget. Håll inte fast för länge, det kommer bara att göra ondare när väl smällen kommer. Du kan själv snudda vid känslan, du kan själv känna hur ont det kommer göra när hjärtat förstår vad hjärnan varit medveten om hela tiden, hur tror du då det kommer att kännas om du fortsätter klamra fast vid en dröm som aldrig kommer slå in? Du kommer att förstöra dig själv till slut.

Jordens underbaraste tjej kontra universums största loser… ser du inte att det inte går att få till en ekvation med en lösning av det? Hjärtat, känslor, kärleken kan göra en blind, men det här är så uppenbart att även blinda ser det. Hon kommer aldrig vilja ha något med dig att göra, förstå det. FÖRSTÅ DET!

 

Ibland bara hatar jag mig själv.

Börjar jag tyna bort trots att jag står mitt framför dina ögon? Det är ingen fara, det är precis som det ska vara

Jo jag vet, jag är misslyckad, jag är inget annat än en börda, en jobbig böld. Jag förstår att du, ni, alla… vem som helst, inte står ut särskilt länge. Mitt trogna sällskap är, och får helt enkelt vara, mina mörkare tankar, tillsammans kan vi nog se till att ni ska slippa mig, få mig att sluta in mig i mig själv så jag inte ska behöva gå ut över en annan människa någon gång igen. Den där förbannade jävla snälla killen. Snäll mot alla utom sig själv, och sig själv blir han inte av med… eller… kanske ändå..

Det är lite komiskt.. två stycken reagerade på de där orden, de där orden om hur markant min osynlighet egentligen är, och skulle vara, i verkliga livet jämfört med såhär, förmedlat via en datorskärm. Båda två målade mig strax därefter med en genomskinlig färg. Jag klandrar dem inte, jag kan förstå dem, men besviken.. eller snarare ledsen, det blir jag ändå. För jag v i l l inte vara osynlig. Och nej, jag gör inte allt jag kan för att inte vara osynlig, men heller ej tvärtom, jag försöker faktiskt vara lite synlig, kanske inte så väldigt bra, men jag försöker.. det går bara rent åt… med det..

Jag har redan börjat se tendenser, just för ögonblicket är jag synlig, men jag kan nästan slå vad, (om pengar.. inte bara säga det..) om att jag inom en inte alltför lång framtid kommer vara målad med samma osynlighetsfärg.

Om du inte vill veta av mig, gör inte det då… fyll mig inte med hopp, det gör bara saken värre.

Glad Påsk

Den här påskhelgen vill jag bara se till att förtränga så snabbt som möjligt. För en gångs skull har det visserligen varit en självvald ensamhet jag befunnit mig i, jag hade möjligheten att fira påsk med familjen men avstod, och det känns som rätt val trots allt. Den jobbiga ensamheten har inte med det att göra, den jobbiga ensamheten har snarare att göra med all frånvaro av kontakt från någon annan. Den där väggklockans tickande jag hör nu när jag slutar skriva är det sällskap jag fått nöja mig med den här helgen.

Det hade inte behövts mycket.. lite elektronisk kontakt med rätt person hade kunnat lysa upp en lite grå och tråkig helg.. men men, det är svårt med sånt om den viljan inte är ömsesidig, då är det bättre att sitta och lyssna på den där klockan istället, inte lägga över min ensamhet på någon annans ansvar, bättre jag håller den för mig själv i så stor utsträckning det går. Hade verkligen velat ha någon att prata med den här helgen.. någon sådär lättsam att prata med..

Jag undrar om problemet är att jag själv inte är lättsam att prata med.. Kanske måste jag falla in i den där rollen där jag är den artiga, trevliga, roliga och lättsamma för att folk ska kunna prata med mig. Men dagar som denna, dagar som de jag spenderat den här helgen med så känns det så dumt att vara sån.. att vara den där trevliga, skämtsamma.. det känns så fejkat.

Normalt sett har jag inget problem att trycka undan mina känslor, jag kan må dåligt men samtidigt vara skämtsam och trevlig utan att det behöver vara fejkat, jag klarar av att tränga undan mina känslor.. normalt sett… men så kommer det perioder, som nu, då det bara känns så fel att vara den där.. lättsamma.. det känns som jag lika gärna skulle kunna säga ”cykelpump”..

Min dödslängtan har börjat smyga sig tillbaka.. inte så farligt än så länge, men den kommer och går.. blir sakta men säkert lite intensivare.

Ibland blir det så tydligt…

… hur ”annorlunda” man kan vara… En diskussion kretsar in på förhållanden, dejter, sex, hur knäppa tjejer eller killar är, det där spelet… ja massor med saker och jag känner totalt hur jag bara vill försvinna på en gång.. inte försvinna från situationen, eller försvinna från diskussionen, bara försvinna. Ofta kommer en liten gnutta ytlighet in i de här diskussionerna och det känns bara sämre.
Jag kan faktiskt förstå ytlighet.. till en viss grad. Men många gånger när diskussionerna kommer in på det så känner jag bara hur malplacerad jag är. Inte av den anledningen att jag inte hör hemma i diskussionen, för jag kan ju välja att argumentera emot istället. Nej, malplaceringen har inte att göra med diskussionen, den har att göra med sällskapet.

Tänk dig en person du verkligen tycker om, någon du respekterar, någon du verkligen vill ha som vän. På ett ögonblick känner du bara hur du inte är god nog åt den där vännen… eller dra det ett steg längre, tänk att du råkar ha känslor för personen i fråga. Pang säger det så har du fått en riktigt fet smäll i ansiktet,  hur mycket positivt som helst tar ett par sekunder att få att inse att det aldrig kommer hända.

Ibland kan jag verkligen önska att en ytlig tjej föll för mig (eftersom det är orealistiskt att ens tro att någon tjej ska kunna falla för mig så kan jag ju lika gärna begränsa det ytterligare lite). Varför? Jo för skulle hon falla för mig så kan jag inte tänka mig att det skulle ha någonting alls med yta att göra. En underlig tanke kanske men sånt kan man ju roa sig med om det ändå aldrig inträffar att någon faller för en, då kan man alltid leka lite med tankarna vad som skulle hända om x eller y inträffade.

Att vara naiv och godtrogen

Hur mycket ska man tro på någons ord? Ska man utgå ifrån att en person menar allt h*n säger? Ska man utgå ifrån att en person kan ljuga om precis allt h*n säger? Ska man känna efter själv och göra en bedömning av sanningsgraden? Tänk om man är dålig på att känna efter?

 Ett ungefärligt citat (vill inte ta det exakta för hennes ánonymitets skull): Från och med nu ska du få en behagligare resa.. dyker det upp eventuella hinder, stora som små så ska jag finnas där och hjälpa dig förbi dem.

Dessa ord följdes av en viss skepticism av mig och ett konstaterande att det kunde krävas en del tålamod för en sådan sak varpå hon svarade ungefär: Många har underskattat mitt tålamod, och det är väl också så att hjälper jag dig idag så kan du hjälpa mig imorgon?

 En person som inte mår så bra är ofta svältfödd på omtanke (ofta.. inte alltid). Ord som de där kan då betyda enormt mycket, hon förmedlade dem med ett sådant eftertryck att jag inte kunde annat än tro henne.. och det var ju inte vilka ord som helst, sådana där ord säger man väl inte bara för att säga dem?

Många som vill ge stöd ger någon liten stöttande kommentar men som egentligen är ganska innehållslös. Om du inte riktigt menar det du säger utan bara vill uttrycka någon lite stödjande sak mest för ditt eget välbefinnande, så du ska känna dig nöjd med dig själv. Låt då bli att säga något överhuvudtaget, för risken är att skadan blir större än du kan ana.

Jag trodde på hennes ord, jag trodde att hon menade att hon skulle finnas där för mig, jag försökte även finnas där för henne men det var tydligen inte särskilt uppskattat.. Sedan hon uttryckte de där orden så.. så tog det inte lång tid innan jag var helt och hållet utanför hennes liv. Delvis är det mitt fel, för jag har svårt ibland att ta kontakt med folk, något jag berättade för henne.. jag försökte, försökte verkligen ta kontakt med henne på olika sätt, men jag tror att hon är en sådan människa som mäter prestationer. När jag gjorde en ganska liten sak, så krävde det väldigt mycket av mig, jag samlade mod till mig och försökte, men i hennes ögon var det fortfarande bara en väldigt liten sak.. jag gick ut hårt men i slutändan var min satsning ändå något betydelselöst.

De där orden, så fina de var, så mycket de kunnat betyda i positiv bemärkelse. Nu gav de mig istället flera månader av illamående.

Säg INGET du inte kan stå för själv, även de lenaste av ord kan i slutändan bli som piskrapp mot ryggen.

Att läsa den här bloggen kan vara häslofarligt. Det skulle åtminstone inte förvåna mig.

Somliga påstår att det är en hemsk värld vi lever i, somliga påstår att människor i grund och botten är onda.

Jag tycker personligen att det är en vacker värld vi lever i, den har sina skönhetsfel, precis som allting annat, men i det stora hela är det en vacker värld vi lever i. Jag tycker också att människor generellt sett är goda, det finns nötter men de är i minoritet, visserligen krävs det bara en idiot för att förstöra för väldigt många, men jag tycker generellt sett att människor är goda, både kvinnor och män.

Det är en vacker värld, problemet är bara att jag passar inte in. Det är inte hela världen det är fel på, det är inte alla andra människor det är fel på, det är mig det är fel på, det är jag som är problemet, jag som är misslyckad. Jag ser mängder av underbara människor, jag passar inte in, jag är en pest, en smitta, eller inte ens det, för jag inser inte ens själv att jag är en pest. Jag ger mig in, försöker ta kontakt med de underbara människorna, och vad händer? Jo de kommer i kontakt med en farsot. En farsot som snabbt sprider sig och tar död på vilken relation som helst.. kärleksrelation? Den är död innan den ens är påtänkt. Vänskapsrelation? Den dör sakta men säkert, sakta handlar om en väldigt kort tid, men för att vara en sjukdom så tar den ändå en liten stund på sig. Jag har trott att det eventuellt funnits folk som varit immuna mot den här farsoten, självklart inte när det gäller kärleken, det vore befängt att ens tro det, nästan så jag hånskattar åt mig själv för att jag ens behöver förtydliga det, kärlek? För mig? Haha, löjeväckande. Nej vad jag menar är att jag trott att det funnits vissa vänskaper som varit immuna mot den pest jag är, kanske är det också så, men jag har lärt mig att det är absolut inte något jag kan ta för givet.

Chansen är nog ganska stor att det inte handlar om en immunitet utan om en väldigt hög resistens. Det tar bara lite tid, men oroa dig inte, du kommer bli kvitt den där snälla, ärliga, trevliga killen, usch, hemska ord, men som sagt, oroa dig inte, det var inte ditt fel att du blev sjuk, man väljer inte att få en sjukdom. Men sjukdomen kommer att döda den här relationen, och på sitt sätt kan man säga att den då botar dig med.

Kanske är det så att pesten inte dödar det där.. kanske är det så att pesten räddar alla andra, men sakta men säkert dödar mig. Kanske kommer pesten att döda mig med mina egna händer till slut, det förefaller inte omöjligt.

Jag är svag. Kanske är jag det för att jag är ensam, men jag tror även jag är det för att… för att jag tycker om dig.

Jag var svag. Jag misstänkte faktiskt det. Jag skrev till henne, precis vad jag lovat att jag inte skulle göra, jag skulle ju bryta kontakten med henne. Hur svarade hon? Perfekt förstås, om nu syftet är att få mig än djupare ned i gropen. Hon svarade nästan glatt, nästan så hon fyllde mig med någon sorts hopp. Hon svarade på det viset, men kort, kort som om hon bara var artig, en kort trevlig ton. Ju förr jag inser att jag inte är någon alls i hennes värld desto bättre, jag måste verkligen banka in det i huvudet på mig själv eftersom hon inte uttrycker det själv. Men jag måste verkligen banka in det, annars kommer jag att börja hoppas och bli besviken och väldigt ledsen. Det är ju jobbigt redan nu, när jag får mina farhågor besannade.. Hur mycket värre blir det inte då om jag har en massa förhoppningar som man kan slå ned?

För en tid sedan hade jag nog skrivit ”hon är så underbar..” … nu känns det mer som ”hon verkar så underbar..”. Att försöka få en diskussion med en människa som svarar medvetet kort, aldrig själv tar något eget initiativ och direkt försöker avsluta diskussionerna så fort jag påbörjar dem är svårt, det säger sig självt. Men om du verkligen tycker att jag är jobbig, om du verkligen hatar mig, säg det då. Det vore kanske dumt att tro att det skulle inträffa, isåfall skulle ju livet göra det enkelt för mig, långa plågsamma saker är nog något för mig snarare än snabbt med en mer direkt kortvarig smärta. Å andra sidan kan det där snabba göra väldigt ont ganska länge det med.. men det är ändå en viss skillnad. Det här jävla hoppet, den där förbannade ovissheten.

Jag skulle så väldigt gärna vilja prata med dig när det känns jobbigt.. men eftersom jag tror att du inte alls vill prata med mig så törs jag inte ens fråga om det vore okej att prata en liten stund.. Risken är att jag kommer måsta skriva ett jobbigt mail eller något i den stilen, vräka ur mig alla tankar, säga farväl. Först då kommer mina tankar få ro..

Eller, det finns ju å andra sidan ett annat alternativ.

Din tystnad ekar i mitt huvud

Jag har nog skrivit mina sista ord till dig. Om du skulle ta kontakt med mig så skulle jag svara, och jag skulle göra det väldigt gärna, men jag är tämligen säker på att du inte kommer ta den kontakten. Jag orkar helt enkelt inte skriva till dig för att antingen mötas av inget svar alls eller så mötas av lite lätt artiga svar som snabbt utvecklas till något undanflyende, något du plötsligt måste göra.

Jag har nog skrivit mina sista ord till dig för.. för jag tycker så mycket om dig.. därför klarar jag inte av hur du behandlar mig.. Jag hatar att vara en börda för någon, att vara en vagel i någons öga, vara ett irritationsmoment. Jag vill bara väl och jag försöker att bara vara snäll och trevlig.. blir det fel så blir jag ledsen, jag hatar verkligen att vara den där bördan, speciellt när det gäller någon jag faktiskt tycker om.

Jag skriver att jag ”nog” skrivit mina sista ord till dig för jag vill inte fatta något överilat beslut. Detta kan visserligen inte kallas överilat.. en smärtsamt långsam process känns det som.. men jag vill vara säker, vill veta helt säkert när jag bryter med någon, någon jag tycker om så mycket. Någon som tycker om mig så lite.

Det är verkligen déjà vu, på så många sätt.. Jag slår vad om att jag skulle kunna få till mer eller mindre samma utgång den här gången.. jag slår vad med mig själv men jag antar inte vadet. Det skulle bara innebära att du vore tvungen att offra några minuter till på mig, och det vet jag att du inte vill, jag förstår det, du behöver inte säga något.. och jag tänker respektera det. Jag vill så gärna prata med dig, men jag vill framförallt att du själv ska vilja det, vilket du inte gör, då ska du självklart också slippa det.

Tack för…. hmm…. tack för, en liten stunds hopp.. eller något i den stilen. Tack, och farväl.

Se mig i ögonen och säg mig: Ser du personen som står bakom mig? .. Jag är en skugga.

Jag tyckte tycker så jäkla mycket om dig… varför? Det borde ju inte ens vara möjligt.. Men redan från första korta stunden vi utbytte ord med varandra så insåg jag att jag tyckte om dig mycket. I ärlighetens namn har det inte blivit så mycket mer än det.. Några gånger bara… Inte så mycket, men så enormt mycket för mig ändå.. Det har betytt så väldigt mycket. Du är en så fantastiskt härlig människa det jag fått lära känna av dig, bara att höra från dig har gjort mig glad. Fan också, varför ska mitt hjärta ha svängdörrar.. du behövde bara knacka på dörren så var du redan inne, djupt i mitt hjärta. Men svängdörrar har ju den egenheten att de funkar åt två håll, du försvann lika snabbt som du dök upp.

Jag tycker om dig så mycket, jag skulle så otroligt gärna vilja ha dig som vän. Som en nära vän. Jag tror inte du ens känner i närheten samma för mig. Jag tror ärligt talat du knappt ens kommer ihåg mig. Jag har försökt nu, flera gånger.. med tanke på hur mycket mod jag behöver samla på mig för att ens försöka en gång så är det massvis med gånger för mig. Jag har försökt men du har bara tittat igenom mig. Har jag hejat så har du tittat rakt igenom mig och hejat på någon annan, gått rakt igenom den skugga jag är. Så känns det.

Jag känner igen det här för väl. Du uttrycker inga elaka ord, du heller.. ni låter tystnaden tala och den säger så mycket värre saker än man kan finna i ens den hårdaste av ordböcker.
Du är tyst.. jag fyller i luckorna själv, jag gör det och jag hatar mig själv. Jag hatar mig för du visar vilken bild du har av mig. Jag hatar mig för det, och jag hatar mig för att jag när jag fortfarande sitter här ändå tycker om dig.

Så jäkla mycket.