En vecka då ensamheten gjort sig påmind..

Den senaste veckan, eller något i den stilen, har saknaden efter någon varit starkare än på ett bra tag nu. Jag har lyckats få livet och tiden att flyta på rätt så bra nu ett tag så att den där saknaden i alla fall inte varit allt för stor. Men den senaste veckan har det varit varje dag, och inte bara det, det har varit även när jag hållt mig sysselsatt. Normalt sett brukar det hjälpa att hålla mig sysselsatt, då brukar mina tankar i princip bara vara fokuserade på det (åtminstone för en liten stund). Men den här veckan har det inte varit så, varenda liten sekund jag slappnat av (och det blir rätt så många tillfällen under en dag) så har det börjat dyka upp tankar kring att jag inte har någon, hur gärna jag skulle vilja ha någon, hur det verkar som att alla i omgivningen har någon och hur mycket i deras liv som egentligen kretsar kring den personen.

Oftast gör bara själva närvaron av en tjej jag tycker verkar härlig mig glad, lite naivt på något sätt kanske men jag brukar oftast bli lite smådrömmande om man kan säga så (på ett positivt sätt… om man nu behöver definiera det). Men ibland, som ett par gånger den gångna veckan, så får sådana tjejer mig bara att må dåligt, för de får mig att inse att ”hon skulle aldrig falla för mig, hon skulle aldrig välja mig”. Det slår på något sätt hål på den där underbara känslan, på det där lite drömmande stadiet och gör mig istället mer eller mindre totalt uppgiven.

Nu är det helg och på något sätt kanske man skulle kunna se det som något bra, en chans att ladda batterierna om man säger så. Men jag tror faktiskt det finns en risk att det blir tvärtom. Att nu är jag ledig och har bara ännu mer tid över för mina tankar som i det här skedet inte är så väldigt positiva. Nåväl, framtiden får väl utvisa det..

Singel, en evig singel

Singelskapet börjar bli alltmer påtagligt igen. Jag har lyckats förtränga det förvånansvärt länge nu ett tag. Det känns som alla människor omkring mig lever sina liv i ett tempo jag inte hinner med i, så många som träffar någon, så många som rusar iväg och tar sina liv till nya platåer. Jag kan stå kvar på marken och titta uppåt… jag kommer aldrig hinna ifatt.

Rent mentalt är jag redo för i princip allt med, jag skulle kunna skippa några platåer, för mentalt har jag inget problem med att bo/leva tillsammans med någon, mentalt känner jag mig redo att bli pappa, jag skulle kunna ha delad ekonomi… det finns…. Det finns självklart andra saker som gör många sådana saker mer komplicerade, men rent mentalt har jag inget problem med något av det. Men…. men det är inte riktigt vad jag vill, inte än.

Jag har aldrig haft ett förhållande… det har aldrig funnits någon tjej som ens varit intresserad av mig… jag vill få uppleva ett mer naivt, ungt förhållande innan jag kastar mig in i det där mogna förhållandet. Än en gång, rent mentalt passar säkerligen det mogna förhållandet mig bättre, men allt jag inte upplevt smärtar mig. Jag skulle vilja få uppleva allt det där som jag inte upplevt än… och kanske behöver jag inte ens så mycket tid på mig för det, men, jag vill först ha den typen av lite naivromatiska förhållande som fokuserar på nuet, inte på framtiden. Jag vill kunna insupa allt, jag vill kunna ha en form av enkelhet, en självklarhet… en sorts ologiskhet men som framstår totalt logisk.

Jag ser på omgivningen där allt går så fort, där alla tar vidare steg, men där alla också upplevt precis allt som jag inte fått uppleva… jag känner hur jag än mer bara alieneras, hur jag liksom trycks ifrån det jag försöker sträcka mig emot.

För varje dag som går känns det som omgivningen och jag i allt större utsträckning befinner oss på olika plan, jag blir alltmer ensam och det där med att finna kärleken tycks vara alltmer osannolikt. Jag saknar att ens kunna drömma om kärleken på ett sådant vis att jag åtminstone kunde lura mig själv…