Att vara ett monster

Efter att ha suttit en lång stund på golvet i någon form av sittande fosterställning med en kudde tryckt hårt mot mitt bröst har jag nu börjat samla mig lite.

Ibland, i vissa fall slår det bara fel. I 49 fall av 50 blir jag glad för en annan människas lycka, men så finns det där enskilda tillfället då jag istället blir helt sänkt av en annan människas lycka. Känslan går till viss del att jämföra med att vara kär i en person och samtidigt se den personen bli kär i någon annan. En person man önskar lycka finner det, men den känsla man själv känner är inte lycka, ofta väldigt långt därifrån.
Ofta när det här enskilda fallet dyker upp som istället gör mig ledsen så har det också här att göra med att personen i fråga har funnit kärlek, men det slår bara fel. Det blir på något sätt istället ett bevis på hur misslyckad jag är, hur jag aldrig upplever eller någonsin fått uppleva kärleken. På något sätt kan jag ibland känna ett samband med en människa som har det svårt och som kanske inte har kärleken i sitt liv för en period, jag kan känna någon form av samhörighet som i ett ögonblick bara kan ryckas undan.

Det är ju förbannat j-a hemskt egentligen, jag kan känna en samhörighet med en människa i den ena situationen, men kan ha svårt att känna lycka med honom/henne när situationen förbättrats, när kärleken dykt upp i deras liv. Men för mig blir det mer av en bild kring mitt eget misslyckande, min oförmåga som människa, hur jag inte klarar av något som varenda övrig människa på den här planeten verkar klara av…. gång på gång på gång.

En annan lustig detalj är att, egentligen har jag ju bara en vän (hon som jag aldrig träffat som bor många många många mil bort), ändå kan jag påverkas på det här viset av människor jag bara har eller har haft sporadisk kontakt med. en jag vet inte, på något sätt finns de ofta väldigt djupt i mitt hjärta, jag antar att något utbytt mail, någon bloggkommentar eller vad det nu än kan vara inte betyder egentligen någonting för en annan människa som har massor med vänner och ett liv fullt av aktivitet.

För min del är det snarare så att den där enstaka kommentaren, det där enstaka mailet… det är hela mitt liv. Snudd på åtminstone. När man inte har så många andra människor att hålla i sitt hjärta så är det nog betydligt enklare att göra just det. Det gör mig på många sätt till en sorglig ursäkt till en människa, men det är en roll jag haft så pass länge nu att jag lärt mig att det är såhär.

Däremot har jag inte lärt mig att hantera det, att hantera ensamheten och besvikelserna… Eller jo, jag har en lösning, en dålig lösning som ofta får en rekyl som gör det värre, men just idag är det ju på sitt sätt ursäktat. Det är fredag. Klockan är ungefär halv fyra på eftermiddagen. Vad jag vill just nu är att hälla upp ett stort glas alkohol med lite högre procenthalt, men jag tror att jag ska försöka hålla mig med det en liten stund i alla fall. Men det hjälper, åtminstone en liten stund innan det blir värre, men kanske är det värt det.

Singel, en evig singel

Singelskapet börjar bli alltmer påtagligt igen. Jag har lyckats förtränga det förvånansvärt länge nu ett tag. Det känns som alla människor omkring mig lever sina liv i ett tempo jag inte hinner med i, så många som träffar någon, så många som rusar iväg och tar sina liv till nya platåer. Jag kan stå kvar på marken och titta uppåt… jag kommer aldrig hinna ifatt.

Rent mentalt är jag redo för i princip allt med, jag skulle kunna skippa några platåer, för mentalt har jag inget problem med att bo/leva tillsammans med någon, mentalt känner jag mig redo att bli pappa, jag skulle kunna ha delad ekonomi… det finns…. Det finns självklart andra saker som gör många sådana saker mer komplicerade, men rent mentalt har jag inget problem med något av det. Men…. men det är inte riktigt vad jag vill, inte än.

Jag har aldrig haft ett förhållande… det har aldrig funnits någon tjej som ens varit intresserad av mig… jag vill få uppleva ett mer naivt, ungt förhållande innan jag kastar mig in i det där mogna förhållandet. Än en gång, rent mentalt passar säkerligen det mogna förhållandet mig bättre, men allt jag inte upplevt smärtar mig. Jag skulle vilja få uppleva allt det där som jag inte upplevt än… och kanske behöver jag inte ens så mycket tid på mig för det, men, jag vill först ha den typen av lite naivromatiska förhållande som fokuserar på nuet, inte på framtiden. Jag vill kunna insupa allt, jag vill kunna ha en form av enkelhet, en självklarhet… en sorts ologiskhet men som framstår totalt logisk.

Jag ser på omgivningen där allt går så fort, där alla tar vidare steg, men där alla också upplevt precis allt som jag inte fått uppleva… jag känner hur jag än mer bara alieneras, hur jag liksom trycks ifrån det jag försöker sträcka mig emot.

För varje dag som går känns det som omgivningen och jag i allt större utsträckning befinner oss på olika plan, jag blir alltmer ensam och det där med att finna kärleken tycks vara alltmer osannolikt. Jag saknar att ens kunna drömma om kärleken på ett sådant vis att jag åtminstone kunde lura mig själv…