Inlägget som inte hör hemma

Jag funderar ibland vad som gör ondast, även fast jag inte tycker att man ska rangordna känslor. Jag kan likväl inte låta bli att försöka analysera det. En dag som denna blir allt dock väldigt sekundärt. Avsaknaden av vänskap, den mer generella avsaknaden av kärlek.

Det som gör ondast är att tänka på dig. Det har alltid varit på den nivån, något mellan oss har bara existerat i mina tankar. Det som gör så ont som det är idag är dock att jag måste backa bandet väldigt väldigt långt för att komma till en tid då jag kunde drömma om dig och se lyckliga bilder i mitt huvud. En tid då jag kunde bortse från allt det orimliga och leva i mina illusioner, bara drunkna i hur underbar du var och i hur fantastiska framtidsvisioner jag kunde måla upp. Idag kan jag inte ens försöka drömma om något sådant, verkligheten tillåter mig inte det, jag har sett verkligheten i vitögat, om så bara för ett ögonblick. Det räckte trots allt gott och väl för att få mig porta mig från mitt drömrikes allra ljuvligaste domäner.

När jag fylls av de här känslorna, dessa tankar, då gör även avsaknaden av en vän så väldigt ont. Någon att prata med, någons famn att få vara svag i. Det skulle mildra den kortsiktiga smärtan, men frågan är om jag ens kan komma över dig utan att få prata med dig om allt. Jag kan säkerligen förtränga en del, lite halvt få dig att ramla ur minnet (även om det verkat omöjligt de senaste månaderna), men det är inte samma sak som att komma över dig. Det är bara att fly mina känslor. För lyckas jag med det så krävs det bara någon liten grej som påminner mig om dig så sätts allt igång igen.

Ibland är jag till och med så jävla korkad så att jag sätter igång allt på egen hand.

 

 

jag saknar dig

Ett inlägg som nästan känns för naket även för den här bloggen

Det tog tid för mig att skicka ett mail till dig där jag berättade.

Jag ville inte förlora dig som vän, så jag höll mina känslor inom mig. Det var år sedan du var min vän nu, och det tog år innan jag klarade av att skicka det där mailet. Jag vet inte hur du reagerade, hur du tänkte, om du svor över mig eller bara suckade och himlade med ögonen åt mig. Jag vet inte för sedan jag tömde mitt hjärta har jag inte hört ett ord från dig. Det har varit betydligt lättare att andas sedan jag gjorde det, men av alla möjliga bemötanden jag kunnat få så var det att bli ignorerad jag var mest rädd för. Jag hade förstått ens de jobbigaste reaktionerna, jag hade förstått om du reagerat negativt på det… och kanske var det just det du gjorde, kanske förstod du att genom att ignorera mig skulle du åsamka mig mer smärta än många ord kan göra.

Men nej, det där sista tror jag inte ens på själv. Det är inte du. Jag kommer nog aldrig få veta, för jag kommer nog aldrig mer få höra från dig. Det gör så ont. Mina tårar faller just nu, men du kommer aldrig få veta.

Jag vågade inte berätta, för jag var rädd att förlora dig som vän, men på grund av mina känslor gled jag ändå ifrån dig, vänskapen rann ut i sanden och när jag skrev mitt mail gjorde jag det för att jag inte trodde att jag hade något att förlora. En chans till kärlek har där aldrig funnits, så den förlorade jag inte, vänskapen började sina för några år sedan, så när jag skickade mailet kändes det inte som jag riskerade den heller.

Men jag inser nu vad jag har förlorat. Hoppet. Finns det något hopp för ens en vänskap mellan oss? Jag tror inte det. Jag ältar en diskussion i mitt huvud som är mellan 2-3 år gammal… kanske hade jag genom att vara ärlig då kunnat förstöra alla mina drömmar om kärlek, men istället räddat en av de vänskaper jag värdesatt högst i mit liv. Den var förhållandevis kort, men ack så vacker.

Om jag känner dig rätt, och det tror jag att jag gör, så tror jag att jag skulle kunna tvinga fram en reaktion hos dig genom att konfrontera dig på något sätt, om jag verkligen vill ha svar. Men det skulle jag aldrig kunna göra. Du har gjort ditt val, du har valt tystnaden, och oavsett hur ont det gör i mig så kan jag inte bryta den… är det det här du vill så är det såhär det får förbli.

Jag saknar att prata med dig så oerhört mycket. Kanske blir känslan än starkare så som jag lever idag när jag i princip inte har någon alls, men jag är tämligen säker på att jag saknat dig oavsett.

Mitt hjärta går sönder, men de delar av det som finns kvar kan fortfarande inte sluta älska dig. Det är en konstig känsla… eller fel, det känns konstigt att uttrycka den när den inte är besvarad. Men den olyckliga delen av kärleken (eller kanske även vänskap) den börjar jag förstå mer och mer.

Det har som sagt blivit lättare att andas sedan jag skickade det där mailet, men det som gör ondast idag är att du fortfarande ockuperar mina tankar dagligen men att alla mina drömmar är slagna i småbitar. Förut kunde jag dagdrömma, precis innan jag skickade mailet fanns du då i mina tankar i princip varje vaken sekund… nu kan jag inte dagdrömma längre. Då finns du bara där i mina tankar som ännu ett misslyckande. Som ännu ett bevis på att min vilja här i livet är ganska ointressant, för den sammanfaller aldrig med andras viljor.

Jag kan slita ut mitt hjärta på egen hand så kan du få göra det enkla jobbet istället

Jag tänkte ta itu med det i torsdags, då kom saker emellan. Jag hade tid att ta itu med det i fredags, men då ville jag inte störa din helg. Jag tänkte ta itu med det igår, men då kom det åter saker emellan.

Jag måste snart ta och skjuta mig själv i foten. Jag måste snart våga. Det kan bara leda till tårar, smärta och sorg… det kan även bli värre än så.

Men jag har snart inget val om jag inte vill begrava mig själv i dunklet bara för att ge dig en aning aning mer ljus.

Jag har målat upp de flesta scenarion, det ena jobbigare än det andra, men det finns egentligen bara två saker jag är rädd för.

Det kommer att göra så ont, jag känner det redan nu, men jag tar mig inte runt det här, jag måste ta mig igenom det.

När tystnaden ekar

Det gör så ont att se det med egna ögon.

Man måste våga för att förlora… om jag bara kunde låta bli att våga med jämna mellanrum så skulle jag kunna slippa så mycket besvikelse. I jämförelse så är ensamheten the lesser of two evils.

Ensamhetens färgskala klädd i grått

Varför blir det bara fel? Varför är jag så ointressant? Så fruktansvärt ointressant. Jag försöker att vara mig själv, men det räcker inte. Jag försöker att vara mig själv men allt jag lyckas bli är en lite lätt grå, lite försiktigt suddig massa i bakgrunden. Försöker jag sätta färg på mig själv så inser jag bara hur otroligt grå jag måste vara. Jag kan anstränga mig för att försöka synas lite lite, om så bara av en enda människa. Men det enda som blir synligt är mitt gråa dunkel, och det är bara jag som ser. I reflektioner från andra människors ögon ser jag vad de ser. När de vandrar genom den skugga jag är funderar jag ibland på om jag existerar på riktigt.

Jag vill tro att jag ser mig själv en aning åtminstone. Jag kanske inte lyser av de starkaste neonljusa färgerna, jag kanske inte ens besitter hela regnbågens register, men jag tycker mig ana vissa färger, jag vill tro att jag inte är sådär grå, sådär osynlig. Ibland är det dock inte utan att jag börjar undra. Spelar min existens verkligen någon roll? Skulle någonting förändras på något sätt om den lilla gråa klicken jag ska föreställa försvann?

Sluta drömma. Nöj dig inte med det minsta du kan få, sikta lägre… det kommer ändå aldrig lyckas.

Sluta drömma. Du drömmer om personer vars färger får regnbågen att framstå som blek och tråkig.

Sluta drömma, snälla jag ber… mig. Sluta drömma om det du aldrig kan få.

Innerst inne, i mina allra djupaste vrår inser jag det ju själv. Där inne ser jag den där gråa människan även jag, jag vill inte tro det själv men… om jag vågade se mig själv i spegeln, se mig själv i ögonen och se vad som reflekterades i dem, så skulle jag inse precis varför jag aldrig någonsin kommer ha en chans. Herregud, hur skulle jag någosnin kunna ens mäta mig med en annan människa? Hur skulle jag någonsin kunna vara intressant i jämförelse med de jag ser dig umgås med?

”Dig” skulle kunna syfta till vemsomhelst egentligen, framförallt om jag ser i backspegeln. Men det gör det inte.

Snälla. Försök inte mer nu, ge bara upp det där nu och isolera dig själv. Du vet precis vad som kommer hända, inget gott kan komma ur det hur gärna du än vill. En vilja löser inte en situation med två viljor, du kommer bara bli besviken, så väldigt väldigt besviken.

Jag kommer bli så besviken.

När verkligheten (nästan) hinner ifatt

Jag fortsätter att fly in i mina drömmar, jag vill inte se verkligheten, jag försöker klamra mig fast i drömmarna så hårt det går, jag klarar inte av verkligheten. Drömmar om en nystart på olika sätt, långt ifrån troliga drömmar men jag sjunker allt djupare i framförallt just de drömamrna. Däremellan drömmer jag om kärleken, om at någon kanske helt plötsligt bryr sig, kanske om att få ett slut på allting…

En enda sekund som påminner mig om vilket liv jag lever, eller kanske snarare bör leva istället för att dagdrömma som jag gör, räcker för att få mig att må illa, riktigt illa. Man kan fly in i sina drömmar under så lång tid som man kan ta paus från verkligheten. Min paus borde ha tagit slut för 1-2 veckor sedan, men jag klamrar mig fortfarande fast i drömmarnas värld. Ju längre jag stannar där… här, desto hårdare blir smällen när verkligheten slår mig i ansiktet.

Jag vill inte leva det här livet. Om jag bortser från saker som skulle följa med mig oavsett vilket liv jag levde så vet jag inte om det finns någonting bra kvar. Finns det något bra med det liv jag lever idag? Jag kan inte komma på något. Samtidigt känns det som jag inte har kontroll över det jag önskade vore annorlunda, och det jag eventuellt skulle ha kontroll över, det känns som det inte spelar någon roll eller som det inte finns några bättre alternativ.

Jag börjar återigen inse mitt misslyckande. Mitt jag.

Varför varför varför… Det känns så meningslöst, så futilt. Det finns inget att kämpa för, det skulle vara hoppet isåfall, ett hopp om att det någon gång skulle bli bättre. Jag känner mig inte särskilt hoppfull, men någon form av hopp måste det finnas inom mig, annars skulle jag nog inte sitta här. Men det känns som att kämpa för bestraffningar. Jag mår fysiskt dåligt bara vid tanken på det, jag har ingen lust att återigen kämpa och kämpa för att få vad som känns som bestraffningar. Livet leker med mig, och jag hatar den här j-a leken.

Just nu när jag sitter här känner jag mig så ynklig, och när jag inser det kan jag inte låta bli att se ned på mig. Det känns ärligt talat så jävla jobbigt att vara såhär ensam och jag hatar mig själv för att jag känner så. Att jag skulle vilja ha en nära vän, att jag skulle vilja få uppleva kärleken någon gång, kanske bara en kort romans, några månader… vad jag hatar mig själv ibland.

Så förbannat ynklig, så patetisk. När jag ser mina egna tankar får jag mer eller mindre lust att slå mig själv på käften. (så som man säger alltså, jag har aldrig slagit någon förut så… skulle bli konstigt på mer än ett sätt att börja med det nu)

Verkligheten har snart kopplat greppet om mig igen, snart har jag återigen insett vad det är för liv jag lever, då kommer det gå åt h-e åt alla möjliga håll och på alla möjliga vis. Den här hösten kan mycket väl bli min sämsta någonsin.

Min lott, så länge jag står ut med den… eller mig själv

Jag kan hantera att må riktigt dåligt, kan hantera en natt fylld av tårar och den smärta som följer med det, och jag kan hantera att jag aldrig har någon att prata med om det. Jag kanske inte kan hantera det så jättebra, och oavsett hur jag hanterar det så är det alltid jobbigt, väldigt väldigt jobbigt.

Men det här… det gör så direkt ont. Det får mig att känna mig så maktlös, så hjälplös… och framförallt får jag en känsla av inte en gång till.

Det går alltid fel, aldrig att det lyckas på något sätt, inte ens så jag någon gång kan få tro att det lyckas. Jag kan inte låta bli att hoppas, det är det ena jag vill, jag kan inte låta bli att önska… trots att jag innerst inne hela tiden vetat att jag drömt om en omöjlighet, som alltid.

 

Det blir bara fel jämt. Jag hatar mitt hjärta, jag hatar det, och jag hatar att jag måste vara den jag är, så förbannat misslyckad, jag drömmer drömmar som blir så orealistiska på grund av den jag är…

 

Får jag känslor för någon så slutar det alltid med att jag måste vara glad för dig när du träffar någon ny (alltid, det finns inga undantag, inte ens för korta perioder och inte ens så jag kan lura mig själv på något vis). Innerst inne vill jag att den jag får känslor för ska vara lycklig… men innerst inne vill jag vara lycklig jag med… och i ärlighetens namn… den lycka jag drömmer om får ni uppleva i omgångar de flesta av er ändå… Det är inte lätt att gå omkring och drömma om någon, om att vara tillsammans med någon, och sedan på en gång bara slå om och vara lycklig för hennes skull när hon väl träffar någon. En gång kanske det fungerar lite hjälpligt… men när det händer en andra gång.. en tredje…. helt enkelt när det är den enda sidan av kärleken jag får uppleva, den olyckliga.

Jag hatar det här, och jag hatar att alltid vara ensammen med det.

Jag blir bara mer och mer ensam för varje dag som går, ibland försöker jag vara mig själv men det känns alltid som det blir fel… jag är för mycket, är för lite… allt blir fel och vad jag än gör upskattas inte… Jag försöker hitta en balans, vad som inte är för mycket, inte är för lite… men ju mer ensam jag blir desto svårare blir det där att ta reda på vart gränserna går..

Ibland känns det som jag… äh skitsamma.

Jag har en klump i halsen, den har varit där ett tag nu. Tårarna får söva mig inatt, kanske lika bra så, för sova har jag haft svårt att göra på slutet. (som om någon egentligen brydde sig)

Just one of those days

Det är i stunder som denna som jag skulle vilja ha en nära… vän? Jo så är det väl det heter…

Jag kan inte ens börja förklara hur ont det gör när min dröm gått i kras på grund av att din dröm slagit in. Samtidigt älskar jag dig för mycket för att missunna dig något av det, du förtjänar bara det bästa, och jag är inte det bästa. Bara det lilla jag fått ta del av det säger mig att det är så äkta, det har du indirekt berättat för mig.

Men vetskapen av att du är lycklig, och vetskapen av att jag trots allt verkligen unnar dig allt det där, torkar inte bort de tårar som rinner nedför mina kinder. Den här dagen känns tom redan innan den egentligen börjat.

Tom… och osynlig… inget nytt när jag tänker efter.

Jag vet inte… jag… jag vet helt enkelt inte…

Glöm det där inledande stycket på förra inlägget. Det är tomt så tomt i mitt liv just nu och jag fylls gång på gång av känslor som jag haft förut, kan minnas saker jag skrivit (inte bara på den här bloggen) som redan förklarar hur jag känner. Har läst bakåt, nickat instämmande och igenkännande med mina egna ord.

Jag minns sällan t.ex. specifika inlägg, om det handlar om bloggen, särskilt bra, däremot kan jag minnas rubriker av någon anledning. En sådan rubrik väcktes till liv i mitt minne idag…

 

Jag är nog ganska så krävande just nu, lite jobbig att ha i sin närhet… skulle allra helst vilja ha någon att prata med någon gång ibland, kanske bara lite kort, eller så lite längre… men någon som offrade lite tid på mig. Tyvärr skulle den någon måsta vara speciell på något sätt och… det kommer inte hända helt enkelt.

Min själ behöver näring, men den sorts näring den behöver kan den inte få.

Mina ord kommer inte till mig inatt… jag känner bara en tomhet… och en evig trängtan efter… någon.

Börjar jag tyna bort trots att jag står mitt framför dina ögon? Det är ingen fara, det är precis som det ska vara

Jo jag vet, jag är misslyckad, jag är inget annat än en börda, en jobbig böld. Jag förstår att du, ni, alla… vem som helst, inte står ut särskilt länge. Mitt trogna sällskap är, och får helt enkelt vara, mina mörkare tankar, tillsammans kan vi nog se till att ni ska slippa mig, få mig att sluta in mig i mig själv så jag inte ska behöva gå ut över en annan människa någon gång igen. Den där förbannade jävla snälla killen. Snäll mot alla utom sig själv, och sig själv blir han inte av med… eller… kanske ändå..

Det är lite komiskt.. två stycken reagerade på de där orden, de där orden om hur markant min osynlighet egentligen är, och skulle vara, i verkliga livet jämfört med såhär, förmedlat via en datorskärm. Båda två målade mig strax därefter med en genomskinlig färg. Jag klandrar dem inte, jag kan förstå dem, men besviken.. eller snarare ledsen, det blir jag ändå. För jag v i l l inte vara osynlig. Och nej, jag gör inte allt jag kan för att inte vara osynlig, men heller ej tvärtom, jag försöker faktiskt vara lite synlig, kanske inte så väldigt bra, men jag försöker.. det går bara rent åt… med det..

Jag har redan börjat se tendenser, just för ögonblicket är jag synlig, men jag kan nästan slå vad, (om pengar.. inte bara säga det..) om att jag inom en inte alltför lång framtid kommer vara målad med samma osynlighetsfärg.

Om du inte vill veta av mig, gör inte det då… fyll mig inte med hopp, det gör bara saken värre.

Glad Påsk

Den här påskhelgen vill jag bara se till att förtränga så snabbt som möjligt. För en gångs skull har det visserligen varit en självvald ensamhet jag befunnit mig i, jag hade möjligheten att fira påsk med familjen men avstod, och det känns som rätt val trots allt. Den jobbiga ensamheten har inte med det att göra, den jobbiga ensamheten har snarare att göra med all frånvaro av kontakt från någon annan. Den där väggklockans tickande jag hör nu när jag slutar skriva är det sällskap jag fått nöja mig med den här helgen.

Det hade inte behövts mycket.. lite elektronisk kontakt med rätt person hade kunnat lysa upp en lite grå och tråkig helg.. men men, det är svårt med sånt om den viljan inte är ömsesidig, då är det bättre att sitta och lyssna på den där klockan istället, inte lägga över min ensamhet på någon annans ansvar, bättre jag håller den för mig själv i så stor utsträckning det går. Hade verkligen velat ha någon att prata med den här helgen.. någon sådär lättsam att prata med..

Jag undrar om problemet är att jag själv inte är lättsam att prata med.. Kanske måste jag falla in i den där rollen där jag är den artiga, trevliga, roliga och lättsamma för att folk ska kunna prata med mig. Men dagar som denna, dagar som de jag spenderat den här helgen med så känns det så dumt att vara sån.. att vara den där trevliga, skämtsamma.. det känns så fejkat.

Normalt sett har jag inget problem att trycka undan mina känslor, jag kan må dåligt men samtidigt vara skämtsam och trevlig utan att det behöver vara fejkat, jag klarar av att tränga undan mina känslor.. normalt sett… men så kommer det perioder, som nu, då det bara känns så fel att vara den där.. lättsamma.. det känns som jag lika gärna skulle kunna säga ”cykelpump”..

Min dödslängtan har börjat smyga sig tillbaka.. inte så farligt än så länge, men den kommer och går.. blir sakta men säkert lite intensivare.

Ett mail för dina ögon, som du inte fått se

Jag skrev ett mail.. faktiskt förra lördagen. Men jag skickade det aldrig, skrev ett ganska långt mail som jag sedan sparade som utkast.

Jag vill så gärna skicka det mailet, för min egen skull, vill så gärna förmedla de orden, vill så gärna få det ur mig, jag känner att jagbehöver få berätta, oavsett hur du reagerar.. för hur du än reagerar så är det ett steg i någon riktning för mig, istället för att jag ska stå på ett och samma ställe och trampa mig djupare ned i gyttjan. För mig skulle det vara bra att skicka iväg det, för mig skulle det vara nyttigt att få höra dina ord, oavsett vad det är för ord, även en brutal sanning vore skön att få, att få veta. Men hur skulle du reagera? Den enda anledningen till att jag inte skickat det där mailet är att jag inte velat vara en börda för dig, störa din härliga vardag, vara ett irritationsmoment. Det kommer troligtvis att rinna av dig likt vatten på en gås ganska snabbt… men, troligtvis är det här inte alls vad du behöver just nu.

För min egen skull så vill jag verkligen skicka det där mailet, jag tänker på dig nästan varje vaken sekund, det börjar gå ut över lite väl mycket. Saker under vardagarna som skulle kräva min koncentration, mitt fokus får bara en del av det, kan inte sluta t’nka på dig.. Nu i veckan drömde jag till och med om dig.. jag som aldrig brukar drömma, och att jag dessutom drömde om dig.. hur gick det till?

Jag vill så gärna skicka det där mailet för min skull men.. Men jag vill så gärna låta dig vara där i din lycka med, låta dig få må bra och vara bekymmersfri, inte rubba din vardag när den är så fin.. även om det skulle vara så att det skulle rinna av dig ganska snabbt. För tillfället känns det som priset för det är min egen lycka, jag går sönder lite lite dag för dag, misshandlad av mina egna tankar.

Jag skulle bara vilja berätta, få berättat för mig, skulle behöva tankar och svar för att ens ta ett steg vidare åt något håll, jag tror verkligen jag behöver det här.

Men det tror vet jag att du inte gör.

Jag är svag. Kanske är jag det för att jag är ensam, men jag tror även jag är det för att… för att jag tycker om dig.

Jag var svag. Jag misstänkte faktiskt det. Jag skrev till henne, precis vad jag lovat att jag inte skulle göra, jag skulle ju bryta kontakten med henne. Hur svarade hon? Perfekt förstås, om nu syftet är att få mig än djupare ned i gropen. Hon svarade nästan glatt, nästan så hon fyllde mig med någon sorts hopp. Hon svarade på det viset, men kort, kort som om hon bara var artig, en kort trevlig ton. Ju förr jag inser att jag inte är någon alls i hennes värld desto bättre, jag måste verkligen banka in det i huvudet på mig själv eftersom hon inte uttrycker det själv. Men jag måste verkligen banka in det, annars kommer jag att börja hoppas och bli besviken och väldigt ledsen. Det är ju jobbigt redan nu, när jag får mina farhågor besannade.. Hur mycket värre blir det inte då om jag har en massa förhoppningar som man kan slå ned?

För en tid sedan hade jag nog skrivit ”hon är så underbar..” … nu känns det mer som ”hon verkar så underbar..”. Att försöka få en diskussion med en människa som svarar medvetet kort, aldrig själv tar något eget initiativ och direkt försöker avsluta diskussionerna så fort jag påbörjar dem är svårt, det säger sig självt. Men om du verkligen tycker att jag är jobbig, om du verkligen hatar mig, säg det då. Det vore kanske dumt att tro att det skulle inträffa, isåfall skulle ju livet göra det enkelt för mig, långa plågsamma saker är nog något för mig snarare än snabbt med en mer direkt kortvarig smärta. Å andra sidan kan det där snabba göra väldigt ont ganska länge det med.. men det är ändå en viss skillnad. Det här jävla hoppet, den där förbannade ovissheten.

Jag skulle så väldigt gärna vilja prata med dig när det känns jobbigt.. men eftersom jag tror att du inte alls vill prata med mig så törs jag inte ens fråga om det vore okej att prata en liten stund.. Risken är att jag kommer måsta skriva ett jobbigt mail eller något i den stilen, vräka ur mig alla tankar, säga farväl. Först då kommer mina tankar få ro..

Eller, det finns ju å andra sidan ett annat alternativ.

Mina ord i min ensamhet, det är så det varit och det är så det bör vara..

Jag ser det ibland.. eller… jag ser det ofta… personer som beskriver kärleken, kärlekar. Jag ser ibland personer som beskriver den där ungdomskärleken, de kan beskriva den som något fint, något jobbigt, något de såhär i efterhand inte förstår.. eller bara.. något de saknar av en eller annan anledning. Jag ser det här och jag blir nästan alltid lite ledsen.. speciellt när någon uttrycker något jobbigt kring kärleken. Jag kan sällan låta bli att tänka.. ”prova att leva mitt liv istället..”

Jag yttrar aldrig den tanken. Självklart inte.. För det är en ganska (väldigt?) egoistisk tanke.. du beklagar dig över någon kärlek du förlorat och jag bara tänker: Du fick åtminstone ha honom/henne under en period. Du fick åtminstone uppleva kärleken, du fick veta hur det är att vara nära en person du älskade.. även om det kanske bara handlade om en kort tid av kärlek så fick du ändå uppleva det. Jag ser ibland folk som beklagar sig över de svin de haft förhållanden med och jag kan inte låta bli att tänka att.. jag finns här jag med.. jag är inget svin.. skulle inte behandla dig på det viset.. Jag har med 100% säkerhet flera svagheter, vad de kan vara vet jag inte, men de gör säkert att det kanske inte är sådär jättemånga som skulle falla för mig..  kanske även om de t.o.m skulle tycka om mig.

Men ni faller för svinen, klagar sedan.. Allt medan jag bara får se på. Jag skulle inte behandla dig illa. Jag skulle försöka ge uttryck för all den kärlek jag skulle känna, och jag är en känslomänniska så det skulle troligtvis vara mycket. Skulle jag på  något sätt såra dig så skulle det sannolikt göra minst lika ont i mig själv.
Jag skulle inte behandla dig illa.. nu betyder det här självklart inte att jag är varje tjejs drömkille, jag kan falla på väldigt mycket annat, men faktum kvarstår, svinen ni beklagar er över får chans på chans på chans.. jag har aldrig fått ens en chans..

Som sagt, jag skulle säkert kunna vara ett dåligt pojkvänsmaterial av någon annan anledning än de där svinen som sårar er på en massa sätt, men ge mig åtminstone en chans, har jag dåliga sidor som gör att du inte vill vara tillsammans med mig så ge mig åtminstone en chans… eller snarare, ge dig en chans att ta reda på vilka de är. Jag har massvis med kärlek att ge men jag har aldrig fått ge den till någon..

Ibland när jag läser de där texterna jag inledde inlägget med så inser jag hur mycket jag skulle önska att jag hade någon kärlek att se tillbaka på… att jag kanske haft någon sådan där naiv ungdomskärlek från 15-17 års-åldern där endast känslor existerade, inget förnuft. Där det skulle vara ”vi” för evigt, där hjärtat antingen stannade eller slog tre gånger så fort bara vid blotta åtanken på min kärlek. Ett livsfarligt tillstånd då min kärlek var det enda som fanns i mina tankar.

Det finns inget minne.. jag minns inte min första kyss för den har inte inträffat än…

Jag märkte först idag att du skrivit apropå något lite annorlunda. Jag blev glad, och lite ledsen. Jag tycker du verkar vara så underbar, en tämligen fantastisk människa. Jag skulle så gärna vilja att vår kontakt var närmare.. att jag kunde prata med dig.. om allvarliga saker och om rena skitsaker.. Vid enstaka tillfällen har jag lyckats prata lite vardagsliv och även rent strunt med dig, det har jag tyckt om, väldigt väldigt mycket. Du är en fin människa. Det har blivit så att vi kommit in någon gång på lite allvarligare samtal med.. men det har blivit avfärdat innan jag knappt dragit åt mig andan.

Jag tycker du verkar vara en så otroligt härlig människa, men jag tror tyvärr inte det är ens i närheten av en ömsesidig känsla…

It will never be my turn.

Man ska kämpa för att leva och inte ge upp. Men varför? Kämpa för andra? För att inte (eventuellt) göra andra ledsna eller besvärade när man försvinner? Jag köper det inte.

Varför ska jag kämpa för mitt liv?

Jag ska kämpa för att jag vet inte hur morgondagen ser ut.. Ni vet, efter regn kommer solsken, rätt som det är så ler livet mot en och som en blixt från klarblå himmel så har lyckan funnit en. Jag köper inte det heller. Det finns ingen garanti för att jag någonsin kommer få det jag vill från mitt liv, inte ens en bråkdel av det. Jag vet att det kan vända, och jag vet att de flesta mår dåligt under någon period av sitt liv men så plötsligt så vänder det.. Men om det inte vänder då? Hur länge ska man orka kämpa? Om jag om fem år fortfarande inte vet hur det är att vara älskad, fortfarande inte vet hur det känns när mina läppar möter någon annans, ska jag kämpa vidare då? Om tio år? Om jag som gammal pensionär som knappt kan ta mig framåt fortfarande har kämpat förgäves, kommer jag inte då att känna det som att jag har slitit i mitt liv för ingenting? Kommer jag inte känna då att varför i h-e begick jag inte självmord när tanken först slog mig?

Och alla dömande ord.. ingen behöver ens uttala dem, jag hör dem ändå, ständigt ekande… Det är mitt fel, helt och hållet.. har jag inte funnit lyckan eller kärleken så har jag inte försökt hårt nog. Man kan alltid ge mer, försöka hårdare, göra mer. 100% av allt som gått fel är mitt fel, jag är ett misslyckande, en loser, en patetisk nolla som bara kan vara den där snälla killen. Och alla vet vad som gäller för snälla killar, vare sig man erkänner det eller inte. Det enda jag med lite tur skulle kunna duga som är vän.. jag duger dock aldrig som det åt de flesta jag skulle vilja duga åt.. Eller förresten, klart jag gör det, men det är förstås mitt fel på något annat sätt, något jag borde gjort, något jag inte borde ha gjort.

Så kanske är livet rättvist, men inte fan blir det så mycket roligare för det.

Det vore så mycket enklare om jag kunde låta bli att tycka om så många.

Det är bäst på det här viset.. antar jag… jag är menad att vara ensam och jag är för komplicerad.. Väldigt enkel, men ack så komplicerad.

Många människor verkar vara så underbara… men de är lite för populära, jag passar aldrig in, är för liten, syns inte, förstås inte. Det är okej.. antar jag… Vad som gång på gång kväver mig är det där förbannade hoppet, jag vill ju också vara lycklig, vill ju också vara din (syftar inte på någon speciell) vän, vill också få en liten liten liten tårtbit av din uppmärksamhet, jag lovar, att isåfall skulle du få en stor tårtbit tillbaka.. om du ville alltså.. Men det är hoppet inom mig som talar, innerst inne inser jag nog hur omöjligt det är.. det är det som är det jobbiga med livet, det är så verkligt.

Man kan se sina drömmar, till och med vara fysiskt nära sina drömmar, men ändå alltid så långt bort. Man kan se ett liv, eller en del av ett liv, som man aldrig kommer få uppleva. Ibland offras det en sekund på en sådan som mig, jag vet inte varför, kanske är det ett elakt trick av någon gud som jag inte tror på.. För att höja mitt hopp igen och lika snabbt ta det ifrån mig.. få mig att lyfta på fötterna, placera en matta under dem och sedan snabbt rycka undan den.

Måste ni vara så underbara? Måste ni vara så j-a fina så jag trots allt inser att majoriteten av den här planeten är god. Kan jag inte få tro att mänskligheten är ond istället? Det skulle vara så mycket enklare. Ni är så underbara, om och om och om igen, jag vet inte om det är ännu ett hån från någon högre makt men… Jag är ingen alls, en nolla, en loser, en sådan som du inte ens kommer se om du vänder blicken mot mig. Det är en vacker värld, som till och med har plats för fula ankungar, men de osynliga.. de har ingenting här att göra.

I pray someday the sun will shine on me.

I’m sorry

Förlåt för den jag är, jag vill bara jag också.. jag bara försöker… fast jag lärt mig att jag inte borde det.. Jag vill inte stänga mig själv inne, jag vill inte det, men jag antar att jag borde det. Jag gör det redan ganska bra.. och alla taffliga försök att komma ens en millimeter utanför slutar i fiasko. Jag borde låsa in mig i ett litet rum, sitta i ett hörn och göra mig så liten som möjligt med ett täcke över mig. Så det inte finns någon risk att jag förpestar någons liv.

Förlåt för att jag är jag, jag menar det verkligen, förlåt.

Biktbloggen

Idag ljög jag. Jag drog visserligen mitt strå till stacken men jag ljög, gjorde så mycket jag kunde men flydde sedan ansvaret och domen genom att ljuga mig lugn. Det var en vit lögn, ganska liten egentligen.. men för mig känns den stor, och jag hatar mig själv för det. Jag är inte en människa som ljuger, vita lögner drar jag väldigt sällan och gör jag det så ska de vara små, så oerhört små så att det nästan inte spelar någon roll om man säger sanningen eller lögnen, det påverkar inte så mycket.

Men idag påverkade det lite.. inte så mycket men lite.. bara för att jag är och var en liten, rädd människa utan något som helst självförtroende. Eftersom jag ljög idag kommer jag också måsta ljuga imorgon, jag har bara mig själv att skylla för det. Men sedan får jag andas igen, snart är oket borta, kanske lämnar det oket plats för ångest, depression och massor av tårar, jag vet faktiskt inte, men det ger mig åtminstone en chans till något annat.

Sannolikheten för att en börda byts ut mot en annan är ganska hög, men förhoppningsvis är nästa börda något lättare att bära.

Forgive me father for I have sinned.