Inatt drömde jag en dröm. Som jag konstaterat några gånger tidigare här i bloggen så händer det ganska så sällan att jag drömmer något som jag kommer ihåg. I drömmen var jag i en väldigt stor byggnad som nog närmast skulle kunna liknas vid ett köpcentrum, men det var inte riktigt en köpcentrum. Som så ofta i mina drömmar så var det lite underligare än så. Efter en stund därinne hamnade jag nere i ena hörnet av byggnaden där det fanns en dörr snarlik en utrymningsdörr där jag hamnade bakom en tjej och fick gå uppför väldigt, väldigt många trappsteg. Till slut kom vi ut på taket på byggnaden till en härlig utsikt.

Stunden på taket var väldigt romantisk och väldigt mysig och vi ville båda ses igen. Dagen efter kom jag tillbaka till det där stället för att få träffa henn igen, men hon var inte där, jag gick fram och tillbaka och letade och letade men fann henne inte. Dagen efter det gjorde jag samma sak, och efter det, och efter det… Rätt som det var hade det gått två månader och jag gjorde fortfarande samma sak. En stund efter det vaknade jag men var fortfarande i någon form av förvirrat nyvaket tillstånd så det enda jag kunde tänka på var att somna om så jag kunde få träffa henne igen…

Jag somnade om, men jag drömde inte något mer efter det…

Jag skriver ganska ofta om min ensamhet, jag nämner också ibland att jag nog egentligen bara har en riktig vän i mitt liv (som i föregående inlägg). Utöver det finns det däremot ett fåtal personer jag kan skriva till någon gång ibland för att få ett svar tillbaka, lite mer av någon sorts ytlig kontakt. Ofta, eller alltid, handlar det om personer som jag egentligen gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med men där det kanske inte alltid är en ömsesidig känsla (de flesta har ju riktiga liv som tar upp tid och så, det är inget konstigt med det). För det handlar alltid om personer jag träffat via nätet, aldrig någon i verkliga livet. Och även om det är så att det är personer jag gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med så nöjer jag mig ofta med det där mer sporadiska, för det räddar mig på så många sätt. Att i en stund när ensamheten blir för mycket så kan jag skriva någon rad och samtidigt få ett svar tillbaka. Det är ett sätt att åtminstone få känna mig lite mindre ensam än jag egentligen är, ett sätt att få ha lite kontakt med någon människa jag tycker om utan att inkräkta för mycket på deras tid.

Problemet är däremot att de här kontakterna är av sådan karaktär att om jag inte hör av mig, inte tar första kontakten, då hör jag inte heller något från dem, då rinner ofta bekantskapen ut i sanden. Det handlar såklart inte om många människor, jag har som sagt inte världens största bekantskapskrets (eller vad man nu kallar det ang. personer man lärt känna via nätet), men det landar ofta i att personen i fråga inte skriver, kanske tar bort mig från sin msn, inte svarar när jag skickar ett mail efter en längre tids tystnad etc.

Varje gång det sker tar det väldigt hårt på mig, en liten liten trygghet som jag har i mitt liv rycks snabbt undan, och när det blir för mycket att säg svara på ett mail på två rader så känner jag mig alltid så lågt värderad. Nyligen har det hänt igen, den här gången dock med någon där vi dels var väldigt öppna och ärliga med varandra när vi väl hördes av, men också där det kändes som det inte var nödvändigt att vi hördes hur ofta som helst för att det ändå skulle fungera. Det slutar alltid såhär.

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara se en vän jag har. En person som hör av sig inom relativt kort tid om det är tyst från mig, någon att prata med eller som frågar hur det är (även om jag inte alltid är ärlig är jag svarar på den frågan… men jag gillar omtanken… dessutom brukar det sällan uppskattas för mycket när jag är helt ärlig, det brukar ofta bara leda till tystnad, så egentligen kanske det är bättre att ljuga lite som svar på den frågan om jag vill behålla eventuella kontakter.. men men).

Det är bara så tråkigt att förlora någon man skulle vilja ha kvar i sitt liv, inget avsked, ingen förklaring… bara tystnad.

Efter att ha suttit en lång stund på golvet i någon form av sittande fosterställning med en kudde tryckt hårt mot mitt bröst har jag nu börjat samla mig lite.

Ibland, i vissa fall slår det bara fel. I 49 fall av 50 blir jag glad för en annan människas lycka, men så finns det där enskilda tillfället då jag istället blir helt sänkt av en annan människas lycka. Känslan går till viss del att jämföra med att vara kär i en person och samtidigt se den personen bli kär i någon annan. En person man önskar lycka finner det, men den känsla man själv känner är inte lycka, ofta väldigt långt därifrån.
Ofta när det här enskilda fallet dyker upp som istället gör mig ledsen så har det också här att göra med att personen i fråga har funnit kärlek, men det slår bara fel. Det blir på något sätt istället ett bevis på hur misslyckad jag är, hur jag aldrig upplever eller någonsin fått uppleva kärleken. På något sätt kan jag ibland känna ett samband med en människa som har det svårt och som kanske inte har kärleken i sitt liv för en period, jag kan känna någon form av samhörighet som i ett ögonblick bara kan ryckas undan.

Det är ju förbannat j-a hemskt egentligen, jag kan känna en samhörighet med en människa i den ena situationen, men kan ha svårt att känna lycka med honom/henne när situationen förbättrats, när kärleken dykt upp i deras liv. Men för mig blir det mer av en bild kring mitt eget misslyckande, min oförmåga som människa, hur jag inte klarar av något som varenda övrig människa på den här planeten verkar klara av…. gång på gång på gång.

En annan lustig detalj är att, egentligen har jag ju bara en vän (hon som jag aldrig träffat som bor många många många mil bort), ändå kan jag påverkas på det här viset av människor jag bara har eller har haft sporadisk kontakt med. en jag vet inte, på något sätt finns de ofta väldigt djupt i mitt hjärta, jag antar att något utbytt mail, någon bloggkommentar eller vad det nu än kan vara inte betyder egentligen någonting för en annan människa som har massor med vänner och ett liv fullt av aktivitet.

För min del är det snarare så att den där enstaka kommentaren, det där enstaka mailet… det är hela mitt liv. Snudd på åtminstone. När man inte har så många andra människor att hålla i sitt hjärta så är det nog betydligt enklare att göra just det. Det gör mig på många sätt till en sorglig ursäkt till en människa, men det är en roll jag haft så pass länge nu att jag lärt mig att det är såhär.

Däremot har jag inte lärt mig att hantera det, att hantera ensamheten och besvikelserna… Eller jo, jag har en lösning, en dålig lösning som ofta får en rekyl som gör det värre, men just idag är det ju på sitt sätt ursäktat. Det är fredag. Klockan är ungefär halv fyra på eftermiddagen. Vad jag vill just nu är att hälla upp ett stort glas alkohol med lite högre procenthalt, men jag tror att jag ska försöka hålla mig med det en liten stund i alla fall. Men det hjälper, åtminstone en liten stund innan det blir värre, men kanske är det värt det.

För lite mer än ett år sedan skickade jag ett mail, ett mail som i sin tur tog… ja jag vet inte. Var det ett halvår? Eller var det ett och ett halvt år att skicka? Det är i ärlighetens namn mer än tretton månader sedan jag skickade det. Än i idag kan jag känna en väntan på ett svar, trots att jag redan efter någon vecka förstod, eller åtminstone anade, vartåt det lutade. Det känns verkligen som igår.

Mitt liv är inte uppbyggt kring sådär jättemånga saker, jag antar att det spelar in till viss del. Jag har varit ledig en tid nu. Alla vardagar ser ut på samma sätt, båda helgdagarna ser ut på lika sätt. Det där mailet existerar däremot i mitt liv, och vad det betydde antar jag gör att när det inte finns så mycket annat mitt fokus kan kretsa kring så återkommer tankarna kring mailet, kring dess innehåll, kring alla känslor inblandade i det, oftare än vad som är normalt. Ingen normal människa hade haft det kvar på samma sätt som jag efter såhär lång tid. Å andra sidan är det nog väldigt få som överhuvudtaget skickar iväg det i det skede då jag gjorde det. Redan då minst ett år för sent, minst ett år för långt grubblande.
Jag öppnade mailet för ett par dagar sedan. Jag läste inte något av orden, det vet jag inte om/hur jag skulle klara, jag bara scrollade igenom det och förstod precis varför jag valde att sätta ”ämnet” till: Många ord blev det…

Jag ångrar inte att jag skickade iväg det där mailet, inte för en sekund faktiskt. Det är ett av det bättre jag gjort i mitt liv. Det är bara det att, precis som med mycket annat i mitt liv så blev det inte som jag ville ändå…

Återigen har jag drömt något, och återigen är det du som av någon anledning måste göra dig påmind. Jag har drömt två nätter i rad, bara en sådan sak, och båda gångerna har det dessutom varit dig jag drömt om. Min själ får ingen ro, och en stor del av den, en stor del av mig vill inte ens få den ron, den vill bara ha dig. Det är lustigt, ockuperar du mina tankar i princip dagligen så sover jag mer eller mindre utan att drömma. Men går det en lite för lång tid utan att jag tänkt på dig så dyker du upp sådär i mina drömmar. Hjärtat slår alltför fort och alltför hårt när jag vaknar, jag gillar inte känslan av besvikelse som därefter fyller mig.

Det har gått ganska bra de senaste månaderna, dalarna har varit färre och topparna (eller ja, vad man nu ska kalla det) har varit fler, kanske just därför har även de där dalarna varit ganska så smidiga att ta sig igenom. Men idag, delvis även igår, känns det träligt att leva. Jag är less på så mycket, less på det mesta kring mitt liv. Allra mest är det än en gång kärleken och avsaknaden av den som gör mig ledsen. Imorse innan drömmen hade försvunnit någorlunda ur mina tankar var tårarna nära… det var ganska längesedan jag grät nu. Det är nästan så jag är precis som jag var förut, att jag aldrig gråter. Å andra sidan kanske det hänger ihop med att de djupaste dalarna fortfarande är bakom mig, med ganska så god marginal. Inte för att jag vet om det betyder något egentligen…

Jag svamlar…

Helgerna är lite av ett lotteri, antingen får ensamheten grepp om mitt sinne eller så får den inte det. Den här helgen har varit helt ok fram till och med idag, men just den här dagen har pendlat fram och tillbaka en hel del. Eller rättare sagt, när jag inte klarat av att hålla mig sysselsatt har det varit lite jobbigt.
Och när jag inte förmår att få ur mig mer än tre meningar om vad det gäller (det är väl skitsamma egentligen) så inser jag efter några minuter att de senaste två dagarna har jag inte haft kontakt med någon överhuvudtaget de senaste två dagarna. Internet, mobiltelefon, telefon, det har varit helt tyst. Nu är det inte jätteovanligt för min del egentligen, men det ger en lite märklig känsla när jag tänker efter på det. Den senaste tiden har det lite då och då ringt någon telefonförsäljare (jag har inte svarat), men inte ens något sånt har det varit de senaste två dagarna.

Det är konstigt. Det känns som att inte existera. Men inte nödvändigtvis på ett deppigt sätt, åtminstone inte den här helgen. Mer på ett likgiltigt vis. Det är såhär det är helt enkelt. Att skriva de här raderna känns som att blogga när övriga mänskligheten dött, jag bloggar för min egen skull, som alltid, men det känns som att skicka ut ord i tomma intet. Att blogga på det viset gillar jag. Att leva på det viset gillar jag inte. Men av någon anledning förmår jag inte ens att bry mig i det den här helgen. Jag känner mest bara en likgiltighet över mitt liv och den där likgiltigheten gör att jag inte ens kan reagera över det.

… Jag funderade tidigare under helgen. Jag har försökt, jag vet inte om jag orkar det längre. Jag orkar inte försöka spela tennis mot en garagevägg som inte existerar. Om jag försvinner så gör det så liten skillnad, det är svårt att återskapa tankarna i denna tillfälliga stund av apati, det kanske inte spelar någon roll eftersom ingen bryr sig, för tillfället alltås inte ens jag. Men jag vill kunna sätta ord på det.

Eller… jag behöver inte ens fundera särskilt hårt för att komma på vad det handlar om… och det gör mig bara ledsen… och så ”svårt” var det alltså att bli av med apatin. God natt på dig Virulence.

Inatt drömde jag om dig igen, jag som aldrig drömmer. Det var annorlunda inatt, framförallt av tre anledningar. Först och främt var drömmen så mycket längre än de andra, till det så var den så mycket mer detaljerad, så mycket mer verklig än någon av de andra varit. Jag vaknade 05:05, gick på toa och gick och lade mig, trodde att ett sådant avbrott skulle hålla en del tankar borta, så blev inte fallet. Istället lade jag mig ned igen och tänkte stenhårt på jobbet, jag gjorde alla möjliga sysslor, sökte upp problem och löste dem i huvudet, allt för att fokusera på annat, allt för att glömma. Helt plötsligt vaknade jag igen, och insåg att jag somnat om ungefär lika snabbt som jag brukar, och att drömmen bara tagit vid där den slutade, bara fortsatt som efter ett reklamavbrott. En så lång och en så påtaglig dröm om något så rätt fel, det bådade inte gott för fortsättningen av dagen.

Men det jobbigaste av alltihop med den där drömmen var att den snuddade vid det hoppfulla, vid det positiva, drömmen satte ingenting i brand, men den tände en låga av hopp och lämnade mig sedan i spillror när det var dags att kliva upp igen. Efter den natten och morgonen har den här dagen varit riktigt jobbig, då och då blir tankarna så starka och så intensiva att jag inte förmår att hålla bort dem, jag kan inte få dig ur mitt huvud. Det är mycket jag inte kan få därur, men det mesta har ett och samma ursprung.

Om inte alltför lång tid är det dags att sova. Troligtvis kommer jag inte drömma något inatt precis som jag inte drömmer något 98 av 100 andra nätter… ändå vill jag inte riktigt lägga mig, ändå vill jag inte somna..

Du ser på mig med allvarlig min och säger till mig Jag förstår med en sådan där röst där det hörs hur du anstränger dig för att allvaret i det du säger ska tränga genom orden. Jag tror dig. I 98 fall av 100 tror jag på dig. I 98 fall av 98 har jag därefter fel. Du/dig är inte någon på riktigt, det är bara en känsla, kanske något i förbifarten.

Alla känner till ensamheten i någon form, på något vis. Men så få lyckas någonsin ringa in just min ensamhet. Kanske borde jag inte göra någon skillnad på ensamhet och ensamhet, kanske är jag för petnoga med skillnader vad gäller ensamheten men det är många gånger jag trott på saker som yttrats på ett eller annat sätt. Ibland kanske jag varit dum nog att tro att saker varit på något annat sätt än de egentligen är. Många gånger kanske jag får skylla mig själv för jag utgår för mycket från mitt eget tankesätt när jag fyller i de luckor som bildas i din historia.

Jag kan bli ledsen över de mest märkliga saker, kanske sådant man till viss del borde skämmas över, vilket jag också gör. När jag inte riktigt hör hemma någonstans annars tror jag mig kunna bygga upp någon form av hemkänsla kring föreställningar som till slut bara visar sig vara vanföreställningar. Jag är en tämligen patetisk människa på många sätt, en riktig loser, men ibland vill jag på något sätt tro att jag inte är så ovanlig i just det fallet, när någon uttrycker en känsla av förståelse vill jag tro att den går långt, det gör den nästan aldrig.

Men det är väl så, alla vet vad ensamhet är, bra som dålig, alla kan känna igen sig om än på någon mikroskopisk nivå. Men så sällan är det någon som verkligen verkar förstå, än mindre någon som verkar vilja försöka förstå… å andra sidan kanske just det inte är så konstigt.

Jag skrev i det förra inlägget att det har gått helt ok en tid nu i mitt liv, det har inte så mycket att göra med det som brukar vara sämre här i livet, ensamheten, men det har ändå hållit mig sysselsatt och hållit tankarna borta en hel del därifrån. Problemet med min ensamhet har väl inte direkt blivit mindre, det har bara handlat om att fler timmar på dygnet gått åt till att hålla mig sysselsatt och hålla allt det där borta stora delar av dagen. Men helgerna är sisådär… ingen kärlek (förstås), ingen vänskap (förstås), det går ganska bra under stora delar av året, då kan jag spendera helgerna med att göra väldigt lite men ändå göra någonting. Jag kan nästan intala för mig själv hur det är ganska skönt att vara hemma 40 veckor i rad bara för att kunna hinna med saker som inte ens tar upp särskilt stor del av dygnet.

Men under sommaren är det annorlunda. Jag älskar sommaren, nästan oavsett väder. Men jag kan inte minnas den senaste sommaren jag gjorde något med någon ens för en dag (bortsett från familjen). Jag kan drömma om dagar och kvällar i vänners sällskap, dagar där man gör allt sånt där som alla andra pratar om under sommaren. Det finns många saker jag älskar att göra under sommaren, jag har alltid älskat att bada för att ta ett exempel… men jag kan inte minnas senast jag badade utomhus… 3 år sedan? 4? 5? … Med allt det här i åtanke har det varit ganska bra att jag haft något att göra under vardagarna, att jag inte haft någon semester, för under 4-5 dagar varje vecka så behöver jag inte fundera över det. Helgerna är som sagt jobbigare.

Jag inser att det mesta jag drömmer om att göra handlar om vänskap. 365 dagar om året drömmer jag om den kärlek jag aldrig fått uppleva, men nu under sommaren blir drömmandet om vänskap desto starkare, att ha någon att umgås med, någon att göra saker med, att spendera tid med någon där man mår bra… jag har nästan svårt att finna orden men.. det är väl så enkelt som att det kallas att…. ha kul? Roligt? … För någon sekund känner jag nästan den känsla jag tror att jag söker… men jag minns inte… jag minns helt ärligt inte…. jag vet inte  om det är tillfälligt eller vad det är men… det känns väldigt konstigt.

Jag kan verkligen inte få dig ur mina tankar, det är helt jäkla sanslöst.

Det måste ha varit över ett år sedan jag ens hörde något från dig, ändå dyker du upp i mina tankar nästan dagligen. Men lyckas jag så komma in i en period där jag klarar av att fokusera på annat, att få ett litet break från dig i mitt huvud, då inträffar alltid något som ändrar på det. Klockan när jag nu skriver det här är 04:52, jag vaknade alldeles nyss klockan 04:42. Jag drömmer i princip aldrig, det händer någon gång ibland… jag drömde nyss. Det där mailet jag skickade till dig för… ja det måste vara sisådär 9-10 månader sedan, det du aldrig svarade på, nu hade du gjort det, två gånger. Jag läste klart dina svar och när jag så läst dina sista ord så var mina ögon alldeles klaröppna.

Det har gått bra en tid nu i mitt liv, det har inte så mycket att göra med det jag bloggar om här och att det blivit någon förändring i det utan det har med annat att göra. Men något säger mig att när jag vaknar igen (om jag somnar om) så kommer den här helgen spenderas med väldigt välbekanta tankar, och som det har slumpat sig så är jag just den här helgen än mer ensam än jag brukar vara. Jag hade egentligen tänkt att just det skulle vara ganska så skönt, men nu tvivlar jag.

Men du försvinner verkligen aldrig ur mina tankar, det spelar ingen roll om jag försöker få dig att försvinna, om jag bara ignorerar det och försöker leva  vidare som ingenting eller…. Egentligen vill jag kanske inte att du ska försvinna heller, men det är ju så mycket annat jag vill, framförallt i det här fallet, som aldrig kommer hända.

Det känns som jag kan ha en lång dag framför mig när jag vaknar igen.

Ensamheten gjorde lite ont igen helgen som var… hmm, var det valborg helgen som var? Jo det måste det ha varit…
Att förtränga hur verkligheten ser ut har jag varit så duktig på i flera månader nu, det har blivit något litet djupdyk här och där men jag har kunnat hålla tankarna borta ganska så bra. Men nu i helgen kunde jag inte hålla emot, så många tankar på att få spendera tid tillsammans med någon. Så många tankar på dig. Bland det jobbigaste jag vet är att akna upp på en ledig dag. Att gå och lägga sig är på något sätt enklare, då kan jag lägga mig och se på tv och hålla hjänan sysselsatt och tankarna borta, men att vakna i tomhet och tystnad och att bara drömma om närhet och värme… det är svårt, på morgnarna har jag ingen riktig energi för att hålla tankarna borta.

Jordens vackraste tankar. De gör mig bara ledsen, för det är bara tankar, har alltid varit.

Snart är det helg… helgen som var gick faktiskt ganska bra. En väldigt ointressant och händelsefattig helg tror jag med i princip vilket annat ögonpar som helst. Men för mig funkade den. På morgnarna däremot är jag lite extra sårbar, i ett nyvaket zombietillstånd låg jag i söndags morse och drog mig och ju mer jag piggnade till desto mer började tankarna vandra iväg, det var inte första gången en morgon utspelade sig på det viset. Just på morgonen har jag dessutom väldigt svårt för att hålla bort alla tankar om de väl börjat rota sig.

Resten av söndagen gick sedan ganska bra, men en olustig känsla satte sig i kroppen, i sinnet, och den har klamrat sig fast hela den här veckan med. Ibland så….. äh… jag orkar inte skriva mer.

Jag skrev det förra inlägget, viftade bort eventuella tankar och körde på som vanligt. Det höll i ungefär två timmar, sedan snubblade jag över något, då kändes det som att springa in i en vägg, men det är nog snarare att springa utför ett stup. Jag har inte slagit i någonting, än, men det går utför, oj vad fort det går utför. Det finns många känslor jag inte tycker om, men det här är en av de mest obehagliga. Det är en variant på en känsla jag beskrivit här i bloggen (kommer inte ihåg hur jag beskrivit den exakt, men när det känns som kroppen töms på alt blod etc.), men den här känlsan är något snällare, en något mildare variant på den känslan.

Mitt liv står still, tiden tickar framåt långsamt långsamt men ändå går den på tok för fort, samtidigt lever människor sina liv så fort så fort. Jag funderar fortfarande på hur om jag kommer få uppleva min första kyss, hur det isåfall kommer kännas, andra flyttar fram och tillbaka, träffar någon speciell, bryter upp med honom/henne, träffar någon ny, flyttar till hus, förlovar sig, skaffar barn, bil(ar?), husdjur och åker utomlands. Fortfarande när något år tickat förbi sitter jag på samma stol och skriver och funderar på hur det är att vara i ett förhållande.

Mentalt sett har jag varit redo för allt det där jag beskrev ovan en tid nu, men samtidigt vill jag få uppleva ett helt vanligt förhållande, allt det där underbara som görs mellan två människor genom deras kärlek, oberoende av framtid eller dåtid. Men allt det, ska man inte ha upplevt det i tidig ålder? Borde jag inte ha upplevt det redan? Klart det inte kommer att handla om att bilda familj på en gång om jag träffar någon, det är inte så jag menar.

Trots allt kolliderar det ju i mitt huvud med, för jag vill ha både och jag med… men jag vet inte om tiden tillåter det.

Det är nästan ett halvår sedan jag skickade ett mail, efter att ha räknat lite så är det ganska exakt ett halvår sedan jag skickade ett mail. För mig känns det som igår. För personen jag skickade mailet till är det nog mer eller mindre bortglömt redan, det har sannolikt hänt rätt så mycket under den tiden.
Jag sitter och drömmer om samma sak, i det här fallet må det ha gått ett halvår, men det känns som det bara var förra veckan. I hennes fall har sannolikt livet tickat på som vanligt, precis som jag var inne på i stycke två.

… mitt liv är verkligen ingenting.

Att jag är socialt otränad blir så smärtsamt tydligt så ofta. Ibland känns det som det var så längesedan det bara flöt på att jag undrar om någonsin haft haft den där sociala förmågan överhuvudtaget… det finns det nog andra som gör med. Men jo, den finns där, någonstans. Men pinsamma tystnader, jobbiga situationer och hackande/stakande diskussioner bara sänker mig gång på gång. Avslutningen på förra veckan var slitsam, på många sätt, men på något konstigt sätt handlade det mesta om det det inte skulle handla.

… hur jag än skriver inlägget blir det bara osammanhängande, stycket här ovan säger säkert väldigt lite för den som eventuellt läser det, det är på sitt sätt rätt snurrigt för mig med. Men jag bevisar gång på gång för mig själv hur kass jag är i vissa situationer. Jag skulle behöva någon med lite tålamod, någon som lät mig vara osäker, för jag kan (kors i taket) vara den skämtsamma, den omtänksamma, dentrevliga eller den nyfikna bara jag tillåts det, bara jag kan växa in i rollen själv och känna mig säker i umgänget.

…. och jag inser nu att det här inlägget säger inte alls det jag vill att det ska säga, så jag avslutar på en gång istället så det inte blir fjorton stycken som inte säger någonting egentligen…

It hurts… it really does…

Jag kan låtsas som det regnar, förtränga allt och försöka sysselsätta mig med meningslösheter, but only for so long. Det gör verkligen ont emellanåt när jag inte längre kan trycka mina tankar och mina känslor åt sidan, det gör ont att alltid vara ensam.

Fel ansikte, fel historia… eller fel…. det kan vara väl så rätt men ändå vara som något vasst rakt in i ett skrumpet hjärta. Varje dag kan ses som ett misslyckande från föregående dag. Jag skulle vilja känna på hud, lukta på hår, lyssna till andetag… jag kan intala mig att jag bara skulle vilja få en chans… men det är inte sant, jag kan inte stanna där, en chans känns bara som ett förstadium till ett nytt misslyckande. Dessutom känns det lite för realistiskt, lite för nära… det blir lite för verkligt, lite för påtagligt att jag aldrig får någon chans. Då är det bättre att drömma om allt det där underbara (eller ja, som jag föreställer mig är underbart… som folk brukar beskriva som underbart…), det som jag kan tro på i mina drömmars världar åtminstone.

Jag läser, jag lyssnar, jag ser, och du anar inte vad jag skulle vilja ha dina problem. Självklart finns det problem även i förhållanden, självklart finns det problem i mer eller mindre alla situationer, men du anar inte hur gärna jag skulle vilja ha de problemen.

Det kan göra så ont, det kan göra mig så ledsen, att aldrig få uppleva hur det är att bli sedd på och mötas av ett spontant leende, att inte få uppleva mysiga stunder… det kan göra ont att tänka på allt det här, önska att någon fanns och samtidigt bara känna en mjuk osynliggörande slöja täcka mig.

Ska vi leka kurragömma?

… vem pratar du med egentligen?

Jag begraver huvudet djupt ned i en kudde, andas djupt. Det luktar svagt av…. mig själv. Det spelar inte så stor roll egentligen, det är mjukt, det luktar något vadsomhelst och det är en chans att få närhet till något. Jag kryper ihop ganska så bra och bara andas, lugnt men bestämt. Det är konstigt, det gör mig ofta så pass rofylld, en mjuk säng, en mjuk kudde, lukten av… mig själv? … Fast egentligen tror jag inte det handlar om det, det är bara lukten av någon… eller något… frågan är om jag lämnat sängen överhuvudtaget om någon av mina kuddar någon gång haft någon tjej sovandes på den. Jag tvivlar.

Apropå sängliggande kan jag inte låta bli att irritera mig på den där knölen ovanför axlarna. Går det en kort period där jag lyckas hålla vissa specifika tankar borta relativt bra, då drömmer jag istället, och jag drömmer aldrig (jaja, innan någon irriterar sig på det ”jag kommer aldrig ihåg vad jag drömmer”…). Mina nätter är i princip jämt drömlösa, jag törs inte ens påstå att jag drömmer en gång i månaden, det känns lite för ofta. Men får jag lite lugn och ro, lyckas jag koppla bort de tankar jag inte vill ha i mitt huvud så kommer det tydligen som ett brev på… En lång dröm dessutom, händelselös men med ett och samma tema. Att den är händelselös gör det faktiskt än sämre, det finns som bara en egentlig sak att fokusera på då, förstås fel sak.

På det hela taget har dock den senaste månaen gått helt okej. Lite tråkigt, lite ensamt, lite öde och rätt så innehållsfattigt. Men… inte särskilt jobbigt, fortsätter det på samma spår så lär det kanske bli ändring på det, men framtiden får utvisa det istället.

Tårarna gör mig sällskap inatt, det känns som det var ett tag sedan sist.

Jag skulle vilja spola tillbaka tiden. Jag skulle vilja åka tillbaka till en tid då jag hade hopp. Jag antar att det finns någon form av hopp i mig än idag, men jag skulle vilja åka tillbaka till en tid då det fanns ett hopp som var mer konkret, något att ta på. Den här dagen, och kanske även vissa andra dagar den senaste tiden, har i alltför stor utsträckning gått åt till att blicka tillbaka och minnas. Det jag kan blicka tillbaka på är egentligen ingenting konkret, det är bara ett hopp… men oj vad jag skulle behöva lite av den varan nu. Vad jag skulle behöva en sådan vän jag trodde jag kunde få under den tiden… det var nästan så jag kände att jag kunde få flera sådana vänner. Jag tänker tillbaka på människor, så vackra själar.

Jag är en sån som inte ska bli sedd av dem, men för en period trodde jag att det var möjligt… under den här perioden mådde jag också väldigt dåligt emellanåt av andra anledningar, men det gjorde inte lika mycket, det fanns någon form av ljus i tunneln. Ljuset var tydligen bara tomt hopp, men ovetskapen under tiden gjorde det snarare lättare att leva.

Jag tänker tillbaka… drömmer… saknar…. längtar…. allt på en gång… jag saknar något jag nog egentligen aldrig haft. Däremot skapade jag mig illusionen att jag hade det. Jag vill verkligen ha en sådan vän, jag kan sakna så många… tänka på så många, och veta att de inte tänker på mig. För nej, det är ingenting jag tror, jag vet att de inte gör det. Tro mig.

… nu har tårarna torkat… sedär.

Singelskapet börjar bli alltmer påtagligt igen. Jag har lyckats förtränga det förvånansvärt länge nu ett tag. Det känns som alla människor omkring mig lever sina liv i ett tempo jag inte hinner med i, så många som träffar någon, så många som rusar iväg och tar sina liv till nya platåer. Jag kan stå kvar på marken och titta uppåt… jag kommer aldrig hinna ifatt.

Rent mentalt är jag redo för i princip allt med, jag skulle kunna skippa några platåer, för mentalt har jag inget problem med att bo/leva tillsammans med någon, mentalt känner jag mig redo att bli pappa, jag skulle kunna ha delad ekonomi… det finns…. Det finns självklart andra saker som gör många sådana saker mer komplicerade, men rent mentalt har jag inget problem med något av det. Men…. men det är inte riktigt vad jag vill, inte än.

Jag har aldrig haft ett förhållande… det har aldrig funnits någon tjej som ens varit intresserad av mig… jag vill få uppleva ett mer naivt, ungt förhållande innan jag kastar mig in i det där mogna förhållandet. Än en gång, rent mentalt passar säkerligen det mogna förhållandet mig bättre, men allt jag inte upplevt smärtar mig. Jag skulle vilja få uppleva allt det där som jag inte upplevt än… och kanske behöver jag inte ens så mycket tid på mig för det, men, jag vill först ha den typen av lite naivromatiska förhållande som fokuserar på nuet, inte på framtiden. Jag vill kunna insupa allt, jag vill kunna ha en form av enkelhet, en självklarhet… en sorts ologiskhet men som framstår totalt logisk.

Jag ser på omgivningen där allt går så fort, där alla tar vidare steg, men där alla också upplevt precis allt som jag inte fått uppleva… jag känner hur jag än mer bara alieneras, hur jag liksom trycks ifrån det jag försöker sträcka mig emot.

För varje dag som går känns det som omgivningen och jag i allt större utsträckning befinner oss på olika plan, jag blir alltmer ensam och det där med att finna kärleken tycks vara alltmer osannolikt. Jag saknar att ens kunna drömma om kärleken på ett sådant vis att jag åtminstone kunde lura mig själv…

Igår natt fällde jag tårar över en kärlek som aldrig kommer bli, nu inatt skulle jag vilja fälla tårar över en vänskap som verkar sina. Jag skulle vilja, men jag förmår inte, jag känner mig bara sorgsen över själva faktumet och även en aning besviken. Inte besviken på min vän, absolut inte, snarare bara besviken på det faktum att det blivit som det blivit, det gör mig lite ledsen.

Jag har skrivit om henne förut någon gång, om hur jag egentligen bara har en person i mitt liv som jag kan kalla vän. Hon jag aldrig träffat, hon som bor sisådär 100 mil härifrån. Men hon var i alla fall någon att prata med, någon att få komma nära och att släppa nära inpå, någon att skämta och skratta med, någon att vara löjlig, seriös eller bara vardaglig med.

De senaste månaderna har det förändrats. Tonen har varit densamma, varm, snäll, hjärtlig, skämtsam… men de senaste månaderna har vår kontakt blivit alltmer sällsynt, och när vi väl hör av varandra så stannar kommunikationen mer eller mindre av på en gång. Skickar hon ett sms som jag svarar på så kan det vara slut precis där (oavsett vad jag skriver i sms:et, oavsett om jag frågar någonting eller så..).

Hon har inga skyldigheter gentemot mig, och vänner väljer man med omsorg. Att jag tycker det är väldigt tråkigt att vi inte är lika nära längre, eller nära överhuvudtaget, det spelar ganska liten roll om det är den här nivån hon vill ha det på. Lika lite som jag kan tvinga henne att vara min vän kan hon tvinga sig själv till det. Men förut kändes det som jag visste mer eller mindre allt som skedde i hennes liv, oavsett om det handlade om väldigt ospektakulära saker eller desto roligare saker, men det kändes som hon litade på mig och delade med sig och vågade öppna sig.

Idag får jag alltför ofta en känsla av att jag inte vet vad hon lever för liv. För någon vecka sedan skrev hon till mig och bad om råd inför ett beslut hon skulle måsta ta så småningom, det här är något som borde ha funnits med i hennes liv nu i några månader… jag hade ingen aning om det. Samma sak nu när jag såg att hon återupptagit sin blogg igen, det känns som att läsa en blogg från en person man känner, men som lever ett liv man inte har någon som helst aning om. De hon delat med sig av de senaste månaderna har dessutom varit väldigt sparsamma, väldigt lite detaljer om saker och ting.

Jag skriver inte det här för att jag känner en frustration gentemot henne, jag är inte sårad, besviken eller någonting liknande på henne. Hon är fortfarande en underbar tjej, det enda jag är ledsen eller besviken över är att det blivit som det blivit.

Den enda riktiga vän det känns som jag har, henne känner jag inte. Jag saknar vår vänskap så väldigt mycket, och kanske har det bara blivit som det blivit, jag är faktiskt inte så pessimistisk inför det hela som man kanske skulle kunna tro (om man utgår ifrån hur jag brukar resonera via den här bloggen så att säga). Jag tror att mycket skulle lösas om jag bara berättade hur jag kände, jag tror faktiskt inte att hon skulle kunna såra mig ens om det är på den här nivån hon vill ha det. Jag skulle bli ledsen över att ha förlorat en så fin vänskap, men just gentemot henne tror jag inte jag skulle kunna känna någon besvikelse.

Det sticker lite i mina ögon när jag ser vissa människor beklaga sig över att de aldrig får uppleva kärleken. Självklart kan precis alla sakna kärleken och alla kan längta efter den, det är inget konstigt i det alls, vare sig man har varit singel i en vecka eller 10 år så kan det vara väldigt jobbigt att vara singel, det har jag full förståelse för.

Men då och då snubblar jag över människor som beskriver hur de aldrig funnit kärleken, hur de alltid haft otur med sina ex (jag pratar inte om extremfallen här med t.ex. fysisk eller psykisk misshandel, utan bara när förhållandet av olika anledningar inte funkar), hur de går på dejter som aldrig leder till något mer, hur deras känslor inte blir besvarade, eller tvärtom, hur de inte kan besvara andra personers känslor.

Allt detta sker samtidigt som den här personen ser så många i sin omgivning som finner kärleken och verkar leva så lyckliga förhållanden.

1. Du har högst sannolikt upplevt kärleken, väldigt sannolikt om du haft ett förhållande och än mer sannolikt om du någon gång blivit dumpad.

2. Om du inte köper tesen i #1 så kan du inte påstå att andra människor som dyker in i förhållanden heller finner kärleken… (om man applicerar samma resonemang som du verkar använda på dina egna före detta förhållanden).

Jag kan många gånger bli ledsen när jag ser det där och jag förstår att människor inte värdesätter sina erfarenheter, sina upplevelser. Jag såg en tjej skriva ett inlägg på en blogg för en ganska bra tid sedan där hon frågade sig hur så väldigt många kunde gå från att älska en människa till att helt plötsligt hata densamma?

Hon hade precis brutit med den pojkvän hon var tillsammans med, och i mitt tycke hade hon goda anledningar att känna ett visst agg mot honom, och visst var hon irriterad/ledsen kring vissa saker. Men hon menade att alla fina stunder de upplevt tillsammans, alla roliga stunder de haft, de värdesatte hon fortfarande, och de känslor hon haft för honom hade varit äkta. Då när hon nyligen brutit upp med honom fanns där inte samma känslor längre, men det betydde inte att hon förkastade deras tid tillsammans eller de känslor hon haft tidigare.

Från min sida av singelskapet sticker det som sagt i ögonen när folk går igenom några förhållanden, går på mängder av dejter, har spännande kvällar och nätter tillsammans med desamma och sedan klagar så väldigt på att h*n aldrig finner kärleken. Motsatsen, som jag beskrev i stycket ovan, det gör mig desto gladare.

Ibland när folk skriver om hur de aldrig upplever kärleken och verkligen lyckas skriva det som om de är ensammast på den här planeten så skulle jag bara vilja skriva att jag inte vet hur mycket jag skulle ge bara för att ha fått uppleva hälften av det h*n har upplevt.

Jag skulle kunna göra en lång  lång lista här med massor med mysiga saker som jag aldrig upplevt. Aldrig. Men ni förstår säkert poängen ändå.

Jag svarar förresten på kommentarerna till förra inlägget lite senare, ikväll har jag ingen ork till det. Ber om ursäkt för det.