Självförakt… vad härligt det är med helger

Några av mina senaste inlägg har handlat om känslor för någon specifik som jag hållit inom mig alltför länge. Sedan jag fick känslor för henne har jag inte haft lika starka känslor för någon annan, jag vet inte om jag haft lika starka känslor för någon annan överhuvudtaget. Men då det var ganska länge sedan så har det faktiskt funnits ett fåtal som lyckats fånga mitt intresse, dock endast en som inte bara fångat mitt intresse utan även etsat sig fast i mina tankar.

Det gör ont. Det gör alltid ont, för intresset är alltid obesvarat. Just när jag får känslor för någon så tycker jag om det, hur korkat som helst. Jag tycker om att gå och drömma om någon, tycker om att tänka på en person och bara bli alldeles varm av den tankar som fyller mig. Att ha någon i mina tankar när jag somnar, ha någon som i princip är kvar där innan jag ens hunnit slå upp ögonen…

Hur korkat som helst, för det kommer aldrig hända att någon jag tänker så om kommer tänka samma sak om mig. Mig veterligen har det aldrig funnits någon som tänkt så om mig, hur liten är då inte chansen att någon jag tyckte om skulle tänka så… äh..
Tänk dig att se någon lycklig, som du vill ska vara lycklig, och bara känna hur du brister inuti. Du vet att det alltid var menat att det skulle bli såhär. Jag tror att jag har beskrivit känslan några gånger förut.. jag orkar inte försöka göra det igen..

Jag framstår säkert som patetisk oavsett vem som läser den här bloggen, men jag tror ärligt talat inte det framgår hur patetisk jag är… Kanske är det tur, för då kan även jag låtsas som det regnar.

Inlägget börjar redan spreta åt alla möjliga håll, så jag låter det spreta vidare, jag orkar inte bry mig i hur det ser ut.

Jag är så less på att se på, på att se hela alltet utifrån. På att se alla singlar träffa någon… Eller än jobbigare, på att se förhållanden spricka, se veckor av beklagan, bli veckor av dejtande eller liknande, bli veckor av nyfikenhet… och till slut har det gått några månader och vips har du träffat någon ny, och jag sitter här och undrar om jag kommer dö utan att ha fått uppleva min första kyss… min sista kyss. 99 % träffar någon, förr eller senare. Det kanske spricker, men då träffar du snart någon ny igen.

Jag tycker inte om när den olyckliga kärleken slår mig i huvudet, den blir alltför påtaglig just då. Eftersom jag inte klarar av att kväva mina känslor helt och hållet (även om det vore väldigt smidigt att aldrig behöva vara kär/förälskad/intresserad av/i någon), så är det betydligt enklare när jag kan drömma mig iväg. Jag är så förbannat less på att mina känslor aldrig blir besvarade, på att det aldrig finns någon som har ett intresse för mig… okej om det kanske är omöjligt att bli kär i mig eller älska mig, men ett litet litet intresse?

Jag har faktiskt till och med försökt att bli sedd, och med tanke på mina erfarenheter av att vara en skugga av ingenting så känner jag igen det… Det blir så jäkla misslyckat. Jag kanske försöker lite hårdare, misslyckas än mer, syns aldrig, jag märker att det inte uppskattas att jag försöker, så jag försöker så sakta att lägga ned.

Jag vill inte gå igenomprocessen att få känslor för någon igen. Aldrig mer. Det slutar alltid med mig på den olyckliga sidan av kärleken när jag biter ihop och försöker vara glad då den där lyckliga kärleken slagit till för dig jag är intresserad av… och vem fan försöker jag lura egentligen? Vem skulle någonsin vilja ha mig?

Jag kände nyss en dödslängtan, men nu fylldes jag bara av en känsla att jag äcklar mig själv. Så jävla misslyckad. Jag skulle vilja skriva att jag har lust att göra ”något dumt”, men fan vet om det inte handlar ”något smart” egentligen, den enda som drabbas är jag och skulle någon ens märka det? Svar: Nej.

Gå och lägg dig och gråt dig till sömns nu din loser, det blir inte bättre hur många ord du än skriver.

Jag håller emot tårarna så länge det går

Jag vill minnas att jag har försökt beskriva känslan förut, det är en av de värsta jag vet. Det kan visserligen vara svårt att jämföra olika känslor med varandra, de kan vara jobbiga på så olika sätt. Men den här blir så påtaglig.

Jag vill minnas att jag beskrev känslan som väldigt snarlik när jag fått dödsbud eller andra typer av väldigt jobbiga, alltför verkliga meddelanden. När det känns som kroppen på en gång töms på allt sitt blod, man blir kall, tom och väldigt väldigt svag. Jag tror att somliga skulle beskriva det som att frysa till is, kroppsligt blir man paralyserad, men i huvudet rasar allt samman.

Jag kände så en kort tid efter jag klivit upp, sedan dess har jag gjort allt för att förtränga vad som var anledningen till känslan. Jag har gått omkring och mått dåligt men jag har inte vågat konfrontera den verklighet som blev alltför verklig imorse. Förrän alldeles nyss, samma känsla fyllde mig återigen, dock något mindre kortvarig denna gången, nu följdes den istället av en form av missmod, en hopplöshet, en uppgivenhet…

En känsla av ”inte igen, inte en gång till”.

Trots att jag vetat om det i princip hela tiden så har jag samtidigt insett att jag ändå skulle förtränga det in i det sista. Känslan av att vilja dö har varit väldigt påtaglig idag på ett sätt som det var ett tag sedan jag kände.

Orkar inte komma på någon vettig rubrik

Det är något mer jag vill skriva inatt, men orden finner mig inte.

Jag vandrar i gränslandet mellan en drömvärld och ett nu där jag inte riktigt får grepp om varken det ena eller det andra, och egentligen vet jag inte om jag vill ha grepp om något av det. Inget djupt drömmande, ingen direkt klar verklighetsnärvaro. Men så fort verkligheten bara blir lite för påtaglig så gör det så ont.

Jag har försökt så många gånger, men jag vet ärligt talat inte om jag med ord kan beskriva hur gärna jag skulle vilja få uppleva kärleken. Jag har sänkt ribban många många gånger, kanske nöja mig med att bara få uppleva kärleken under en kort tid, säg ett kort förhållande som raseras ganska snabbt men där jag ändå fick uppleva hur det är att vara tillsammans med någon… eller kanske bara ha någon som är intresserad av mig som jag också är lite intresserad av, något som kanske pågår i form av några dejter där åtminstone en spänning, en form av ovisshet hålls vid liv även om det ebbar ut i ingenting. Eller, dejter… tänk att ens få uppleva en enda dejt någongång. Å andra sidan tror jag att just dejtande inte vore något för mig, tror jag skulle vara ganska dålig på det och att det skulle bli rätt så obekvämt för båda parter… om det inte var med någon jag kände vill säga (vilket väl borde inkludera ungefär 0 personer).

Eller tänk att någon gång få veta hur det är att ligga och mysa i en soffa och se på något dåligt tv-program… tänk att få somna tätt intill någon, tänk att någon gång, någonsin få uppleva hur det är att kyssas. Tänk att någong gång få en komplimang från någon som har ett helt annat avseende än de där kommentarerna om min fina insida… suck…

Tänk om någon jag var intresserad av, någon gång, visade ens minsta lilla intresse för mig… jag undrar hur det är att vara eftertraktad på det viset?

Tänk vad underbart, att bli sedd, uppskattad… älskad, för den man är. Bara någon gång i alla fall.

Ibland känner jag bara att jag skulle vilja dö… det är i ärlighetens namn ganska långt ifrån att jag ska göra något åt det själv, jag vill dö, men det har inte gått så långt att jag vill ta tag i det för egen hand (det var ganska längesedan jag var så djupt ned). Men när jag inser att… vem f-n försöker jag lura? Kommer det någonsin hända? Vad har jag att erbjuda? En fin insida? Det räcker inte, jag räcker inte.. en jävla nolla är vad jag är, en naiv drömmande nolla. Skulle någon ens vara intresserad av att offra ens en kort period av sitt liv på mig på det viset?

Skulle kärleken vara till för mig? Det finns bara en människa jag kan försöka lura, och bevisligen är jag inte särskilt duktig på att lura mig själv. Tårarna är mitt nattliga sällskap. Vill jag ha sällskap i min säng så är det bara att gå och lägga sig på en gång, då kommer tårarna som just nu faller nedför mina kinder att snällt stanna på min kudde. Då kommer jag att ha ett sängsällskap.

Klockan är närmare tre än två. Jag har ingen lust att gå och lägga mig, jag har lust att göra något dumt. Jag är bara så jävla less på allt det här.

MEN VEM FAN BRYR SIG?

Jag skulle vilja avsluta med något i stil med ”inte ens jag bryr mig längre”….. Men läs inlägget igen kära Virulence, verkar det som du inte bryr dig?

Men hur länge är det meningen att man ska orka?

När verkligheten (nästan) hinner ifatt

Jag fortsätter att fly in i mina drömmar, jag vill inte se verkligheten, jag försöker klamra mig fast i drömmarna så hårt det går, jag klarar inte av verkligheten. Drömmar om en nystart på olika sätt, långt ifrån troliga drömmar men jag sjunker allt djupare i framförallt just de drömamrna. Däremellan drömmer jag om kärleken, om at någon kanske helt plötsligt bryr sig, kanske om att få ett slut på allting…

En enda sekund som påminner mig om vilket liv jag lever, eller kanske snarare bör leva istället för att dagdrömma som jag gör, räcker för att få mig att må illa, riktigt illa. Man kan fly in i sina drömmar under så lång tid som man kan ta paus från verkligheten. Min paus borde ha tagit slut för 1-2 veckor sedan, men jag klamrar mig fortfarande fast i drömmarnas värld. Ju längre jag stannar där… här, desto hårdare blir smällen när verkligheten slår mig i ansiktet.

Jag vill inte leva det här livet. Om jag bortser från saker som skulle följa med mig oavsett vilket liv jag levde så vet jag inte om det finns någonting bra kvar. Finns det något bra med det liv jag lever idag? Jag kan inte komma på något. Samtidigt känns det som jag inte har kontroll över det jag önskade vore annorlunda, och det jag eventuellt skulle ha kontroll över, det känns som det inte spelar någon roll eller som det inte finns några bättre alternativ.

Jag börjar återigen inse mitt misslyckande. Mitt jag.

Varför varför varför… Det känns så meningslöst, så futilt. Det finns inget att kämpa för, det skulle vara hoppet isåfall, ett hopp om att det någon gång skulle bli bättre. Jag känner mig inte särskilt hoppfull, men någon form av hopp måste det finnas inom mig, annars skulle jag nog inte sitta här. Men det känns som att kämpa för bestraffningar. Jag mår fysiskt dåligt bara vid tanken på det, jag har ingen lust att återigen kämpa och kämpa för att få vad som känns som bestraffningar. Livet leker med mig, och jag hatar den här j-a leken.

Just nu när jag sitter här känner jag mig så ynklig, och när jag inser det kan jag inte låta bli att se ned på mig. Det känns ärligt talat så jävla jobbigt att vara såhär ensam och jag hatar mig själv för att jag känner så. Att jag skulle vilja ha en nära vän, att jag skulle vilja få uppleva kärleken någon gång, kanske bara en kort romans, några månader… vad jag hatar mig själv ibland.

Så förbannat ynklig, så patetisk. När jag ser mina egna tankar får jag mer eller mindre lust att slå mig själv på käften. (så som man säger alltså, jag har aldrig slagit någon förut så… skulle bli konstigt på mer än ett sätt att börja med det nu)

Verkligheten har snart kopplat greppet om mig igen, snart har jag återigen insett vad det är för liv jag lever, då kommer det gå åt h-e åt alla möjliga håll och på alla möjliga vis. Den här hösten kan mycket väl bli min sämsta någonsin.

Min lott, så länge jag står ut med den… eller mig själv

Jag kan hantera att må riktigt dåligt, kan hantera en natt fylld av tårar och den smärta som följer med det, och jag kan hantera att jag aldrig har någon att prata med om det. Jag kanske inte kan hantera det så jättebra, och oavsett hur jag hanterar det så är det alltid jobbigt, väldigt väldigt jobbigt.

Men det här… det gör så direkt ont. Det får mig att känna mig så maktlös, så hjälplös… och framförallt får jag en känsla av inte en gång till.

Det går alltid fel, aldrig att det lyckas på något sätt, inte ens så jag någon gång kan få tro att det lyckas. Jag kan inte låta bli att hoppas, det är det ena jag vill, jag kan inte låta bli att önska… trots att jag innerst inne hela tiden vetat att jag drömt om en omöjlighet, som alltid.

 

Det blir bara fel jämt. Jag hatar mitt hjärta, jag hatar det, och jag hatar att jag måste vara den jag är, så förbannat misslyckad, jag drömmer drömmar som blir så orealistiska på grund av den jag är…

 

Får jag känslor för någon så slutar det alltid med att jag måste vara glad för dig när du träffar någon ny (alltid, det finns inga undantag, inte ens för korta perioder och inte ens så jag kan lura mig själv på något vis). Innerst inne vill jag att den jag får känslor för ska vara lycklig… men innerst inne vill jag vara lycklig jag med… och i ärlighetens namn… den lycka jag drömmer om får ni uppleva i omgångar de flesta av er ändå… Det är inte lätt att gå omkring och drömma om någon, om att vara tillsammans med någon, och sedan på en gång bara slå om och vara lycklig för hennes skull när hon väl träffar någon. En gång kanske det fungerar lite hjälpligt… men när det händer en andra gång.. en tredje…. helt enkelt när det är den enda sidan av kärleken jag får uppleva, den olyckliga.

Jag hatar det här, och jag hatar att alltid vara ensammen med det.

Jag blir bara mer och mer ensam för varje dag som går, ibland försöker jag vara mig själv men det känns alltid som det blir fel… jag är för mycket, är för lite… allt blir fel och vad jag än gör upskattas inte… Jag försöker hitta en balans, vad som inte är för mycket, inte är för lite… men ju mer ensam jag blir desto svårare blir det där att ta reda på vart gränserna går..

Ibland känns det som jag… äh skitsamma.

Jag har en klump i halsen, den har varit där ett tag nu. Tårarna får söva mig inatt, kanske lika bra så, för sova har jag haft svårt att göra på slutet. (som om någon egentligen brydde sig)

Cause I’m the boy only the mirror sees

Syns jag? Finns jag? Är något av det jag gör verkligt?

Om jag försvann idag, oavsett vad försvann innebär, skulle någon bry sig? Eller mer precist, skulle någon ens märka något? Det känns som jag lever ett skuggliv, allt jag gör, alla handlingar, inklusive småsaker, syns inte, märks inte, noteras inte. Finns det någon mening att göra något för ingen nytta? Är en snäll handling, oavsett omfattning, snäll om den aldrig ens märks?

Jag är så less på att vara osynlig… så less på att försöka synas när ingen ändå försöker se mig. Tänk om någon tog initiativet och försökte se mig istället.

Jag är så less på att försöka, det suger energi ur mig att misslyckas, och så himla mycket energi har jag inte att gå miste om. Det krävs inte mycket för att jag ska falla, inte nödvändigtvis falla så långt alla gånger, men när jag inte har energi att ta mig upp så spelar det inte så stor roll, för jag kommer bara falla åter igen. Det krävs inte mycket för att jag ska falla, men inte heller mycket för att ge mig den där energin, jag behöver bara ett någorlunda konstant flöde av den… men jag är uppenbarligen inte värd det.

Det är kanske inte så konstigt egentligen, när jag tänker efter.

Jag känner en dödslängtan krypa närmre, jag orkar inte kämpa emot den. Nu inatt hinner den nog inte gå så långt, men jag hoppas att slumpen löser det åt mig imorgon. Det är den vän jag får försöka lita på i sådana här situationer, när jag inte kan eller orkar klara av det själv så får jag sätta mitt hopp till att slumpen finner en väg att hålla undan tankarna åt mig.

Det slog mig precis att less är ett ord jag använt mycket senaste dagarna… det sammanfattar nog min sinnesstämning ganska bra… less och lite ledsen.

Att finnas till för porslinsögon

Jag kanske bara skulle ge upp. Sluta försöka, sluta vara mig själv och stänga in mig helt och hållet i mig själv. I mångt och mycket gör jag det redan idag, men jag försöker ibland öppna skalet en aning och vara den jag egentligen är, eller den jag kanske var… den jag vill vara. Att bry sig, att vara den snälla killen, jag vet inte längre, finns det någon poäng med det?

Vad som jag gör finns det egentligen en poäng med överhuvudtaget? Tomhet, öde, en öken. Jag är törstig, min själ behöver näring men någon näring finns inte att få, min själ svälter. En i början helt vanlig svält som med tiden blivit en blandning av just det och en form av påtvingad självsvält, den skulle behöva något… någon… men jag varken får eller tar något.

Jag vet inte ens om jag bryr mig för stunden. Vill jag uppleva kärleken? Vill jag vara lycklig? Vill jag ha en vän att prata med? Jag vet inte, jag bryr mig inte, jag orkar inte. Apati, håglöshet, kalla det vad som helst, det är saksamma. Om ingen annan bryr sig, varför skulle jag då bry mig?

 

Det finns ett svar på den frågan, men dolt av apatins dunkel klarar jag inte av att se det, jag klarar inte ens av att försöka.

Today would be a good day to die.

En tung (?) dag med bättre avslut

Ibland är det svårt att hitta orden riktigt… den här dagen hade teoretiskt sett kunnat vara bra från början till slut, problemet med det teoretiska är dock att det är… teoretiskt. Var dagen tung? Nja, jo på sitt sätt men snarare kanske, obekväm? Blir fel det med.

Dagen gav mig mänsklig kontakt vilket jag tycker om, tyvärr blev det mer eller mindre pannkaka av det. Den enda att beskylla för det är väl mig själv, saksamma egentligen, poängen är att det inte blev särskilt lyckat av det hela, att få vara bland lite folk fick mig bara att känna mig än mer ensam och än mer osynlig. Ibland kan det kännas som jag är den där som inte bör vara där. Som om allt skulle bli mycket bättre bara jag gick därifrån, min blotta existens, eller närvaro kanske, dödar vad som annars skulle vara betydligt trevligare. Egentligen är jag väl snarare frånvarande än närvarande, att vara osynlig, obekväm, malplacerad gör att det enda som är närvarande är min kropp. Jag sitter där rent fysiskt, men mitt sinne sliter mig millimeter för millimeter därifrån.
Jag hatar att känna mig oönskad, för jag vill inget hellre själv än att just få umgås lite.

Bättre avslutning på dagen i alla fall, människor jag aldrig träffat, en del spontant roliga människor lockade även fram min spontana humor, jag gillade det. Såg en film som pendlade mellan bra och dåligt men hade det ganska så bra oavsett. Så jag skiter i hur dagen var innan dess, för stunden mår jag rätt så bra, och även om det handlar om den flyktiga sortens lycka så tänker jag stanna kvar i den känslan så gott det går… eller kanske just därför, för jag vet att morgondagen kan vara helt annorlunda. Nu njuter jag lite av att åtminstone må okej den stund det varar.

Upp och ned och…

Lite mänsklig kontakt idag, det behövs inte mycket för att hålla borta just ensamhetskänslan när det gäller vänner eller liknande. Någon som offrade lite tid med mig, att det sedan inte handlade om vänskap är en annan sak, det håller åtminstone en del tankar borta.

En sak mindre att fokusera på men… den närmaste månaden kommer bli jobbig, det är bara att jag inser det redan nu, jag får försöka slita mig igenom den. Dels slitsamt med saker att göra, där jag visserligen får skylla mig själv till en viss del, men även om förutsättningarna varit annorlunda så hade det varit jobbigt, men det kan jag leva med.
Då är det jobbigare med tomheten, frustrationen, uppgivenheten, sorgsenheten… ja jag vet inte vad jag ska skriva egentligen, kring den där förbannade drömmen om kärleken. Jag hatar den. För jag kan känna att jag helst bara skulle vilja vara utan den, jag vill inte drömma om något som aldrig kommer slå in. Samtidigt vet jag att min enda riktigt stora dröm här i livet är vad som håller mig kvar i detsamma. Det blir fel hur jag än vrider och vänder på det.

Jag skippar stycket som skulle stå här, som jag nyss skrev och tog bort, det blev lite för personligt ens för en anonym blogg, åtminstone som det känns just nu.

.

.

Tårarna gjorde mig sällskap idag för första gången på vad som kändes som en väldigt lång tid. Efter en liten snabbkoll insåg jag att det var ungefär en månad sedan, av mer eller mindre samma anledning som för en stund sedan. Likgiltigheten har bytts ut mot en nedåtgående spiral fylld av uppgivenhet, hopplöshet och mörka tankar. För någon vecka sedan var det bara några enstaka gånger tankarna vandrade iväg i fel spår, eller är det kanske rätt spår…

Men nu börjar det bli så att varje gång en stund fylls av ett lugn, min hjärna och mina tankar fylls med ro och jag börjar slappna av, så dyker de upp igen. De där tankarna som får mig att inse att det finns väldigt lite att leva för egentligen och att det är jäkligt korkat att varken kämpa för livet eller försöka hålla fast vid det men ändå fortsätta leva. Det enda jag skulle kunna kämpa för är hoppet, men hoppet ser jag inte som min bästa vän.

Jag tycker inte om det här, det påminner lite för mycket om den tid för ett par år sedan då jag mådde som allra sämst, då jag var på den djupaste botten jag hittills plaskat omkring på. Även den gången började det på ett liknande sätt rent känslomässigt, även den gången började det med att jag bit för bit plockade sönder det lilla som fanns kvar av mig. Skillnaden skulle då vara att den här gången är jag medveten om det (förutsatt att det fortsätter såhär, det kan ju faktiskt på något magiskt sätt ordna sig…), alltså skulle jag kunna agera, alltså skulle jag kunna försöka sätta stopp för det redan nu.

Men jag vet inte, varför skulle jag det? Varför skulle jag vilja reda ut den här situationen? Varför skulle jag vilja kämpa hårt för att se till att få näsan ovanför vattenytan… för att sedan inse att högre än så kommer jag inte? Än så länge kan det inträffa mycket, och som jag varit inne på tidigare, det krävs inte mycket för att vända saker och ting åt rätt håll… å andra sidan inte heller för att vända det åt fel håll, men jag tror inte det gör så mycket skada just nu. Det skulle bara bli en liten knuff nedför en backe som redan lutar nedåt.

Börjar jag tyna bort trots att jag står mitt framför dina ögon? Det är ingen fara, det är precis som det ska vara

Jo jag vet, jag är misslyckad, jag är inget annat än en börda, en jobbig böld. Jag förstår att du, ni, alla… vem som helst, inte står ut särskilt länge. Mitt trogna sällskap är, och får helt enkelt vara, mina mörkare tankar, tillsammans kan vi nog se till att ni ska slippa mig, få mig att sluta in mig i mig själv så jag inte ska behöva gå ut över en annan människa någon gång igen. Den där förbannade jävla snälla killen. Snäll mot alla utom sig själv, och sig själv blir han inte av med… eller… kanske ändå..

Det är lite komiskt.. två stycken reagerade på de där orden, de där orden om hur markant min osynlighet egentligen är, och skulle vara, i verkliga livet jämfört med såhär, förmedlat via en datorskärm. Båda två målade mig strax därefter med en genomskinlig färg. Jag klandrar dem inte, jag kan förstå dem, men besviken.. eller snarare ledsen, det blir jag ändå. För jag v i l l inte vara osynlig. Och nej, jag gör inte allt jag kan för att inte vara osynlig, men heller ej tvärtom, jag försöker faktiskt vara lite synlig, kanske inte så väldigt bra, men jag försöker.. det går bara rent åt… med det..

Jag har redan börjat se tendenser, just för ögonblicket är jag synlig, men jag kan nästan slå vad, (om pengar.. inte bara säga det..) om att jag inom en inte alltför lång framtid kommer vara målad med samma osynlighetsfärg.

Om du inte vill veta av mig, gör inte det då… fyll mig inte med hopp, det gör bara saken värre.

Glad Påsk

Den här påskhelgen vill jag bara se till att förtränga så snabbt som möjligt. För en gångs skull har det visserligen varit en självvald ensamhet jag befunnit mig i, jag hade möjligheten att fira påsk med familjen men avstod, och det känns som rätt val trots allt. Den jobbiga ensamheten har inte med det att göra, den jobbiga ensamheten har snarare att göra med all frånvaro av kontakt från någon annan. Den där väggklockans tickande jag hör nu när jag slutar skriva är det sällskap jag fått nöja mig med den här helgen.

Det hade inte behövts mycket.. lite elektronisk kontakt med rätt person hade kunnat lysa upp en lite grå och tråkig helg.. men men, det är svårt med sånt om den viljan inte är ömsesidig, då är det bättre att sitta och lyssna på den där klockan istället, inte lägga över min ensamhet på någon annans ansvar, bättre jag håller den för mig själv i så stor utsträckning det går. Hade verkligen velat ha någon att prata med den här helgen.. någon sådär lättsam att prata med..

Jag undrar om problemet är att jag själv inte är lättsam att prata med.. Kanske måste jag falla in i den där rollen där jag är den artiga, trevliga, roliga och lättsamma för att folk ska kunna prata med mig. Men dagar som denna, dagar som de jag spenderat den här helgen med så känns det så dumt att vara sån.. att vara den där trevliga, skämtsamma.. det känns så fejkat.

Normalt sett har jag inget problem att trycka undan mina känslor, jag kan må dåligt men samtidigt vara skämtsam och trevlig utan att det behöver vara fejkat, jag klarar av att tränga undan mina känslor.. normalt sett… men så kommer det perioder, som nu, då det bara känns så fel att vara den där.. lättsamma.. det känns som jag lika gärna skulle kunna säga ”cykelpump”..

Min dödslängtan har börjat smyga sig tillbaka.. inte så farligt än så länge, men den kommer och går.. blir sakta men säkert lite intensivare.

Att läsa den här bloggen kan vara häslofarligt. Det skulle åtminstone inte förvåna mig.

Somliga påstår att det är en hemsk värld vi lever i, somliga påstår att människor i grund och botten är onda.

Jag tycker personligen att det är en vacker värld vi lever i, den har sina skönhetsfel, precis som allting annat, men i det stora hela är det en vacker värld vi lever i. Jag tycker också att människor generellt sett är goda, det finns nötter men de är i minoritet, visserligen krävs det bara en idiot för att förstöra för väldigt många, men jag tycker generellt sett att människor är goda, både kvinnor och män.

Det är en vacker värld, problemet är bara att jag passar inte in. Det är inte hela världen det är fel på, det är inte alla andra människor det är fel på, det är mig det är fel på, det är jag som är problemet, jag som är misslyckad. Jag ser mängder av underbara människor, jag passar inte in, jag är en pest, en smitta, eller inte ens det, för jag inser inte ens själv att jag är en pest. Jag ger mig in, försöker ta kontakt med de underbara människorna, och vad händer? Jo de kommer i kontakt med en farsot. En farsot som snabbt sprider sig och tar död på vilken relation som helst.. kärleksrelation? Den är död innan den ens är påtänkt. Vänskapsrelation? Den dör sakta men säkert, sakta handlar om en väldigt kort tid, men för att vara en sjukdom så tar den ändå en liten stund på sig. Jag har trott att det eventuellt funnits folk som varit immuna mot den här farsoten, självklart inte när det gäller kärleken, det vore befängt att ens tro det, nästan så jag hånskattar åt mig själv för att jag ens behöver förtydliga det, kärlek? För mig? Haha, löjeväckande. Nej vad jag menar är att jag trott att det funnits vissa vänskaper som varit immuna mot den pest jag är, kanske är det också så, men jag har lärt mig att det är absolut inte något jag kan ta för givet.

Chansen är nog ganska stor att det inte handlar om en immunitet utan om en väldigt hög resistens. Det tar bara lite tid, men oroa dig inte, du kommer bli kvitt den där snälla, ärliga, trevliga killen, usch, hemska ord, men som sagt, oroa dig inte, det var inte ditt fel att du blev sjuk, man väljer inte att få en sjukdom. Men sjukdomen kommer att döda den här relationen, och på sitt sätt kan man säga att den då botar dig med.

Kanske är det så att pesten inte dödar det där.. kanske är det så att pesten räddar alla andra, men sakta men säkert dödar mig. Kanske kommer pesten att döda mig med mina egna händer till slut, det förefaller inte omöjligt.

Jag är svag. Kanske är jag det för att jag är ensam, men jag tror även jag är det för att… för att jag tycker om dig.

Jag var svag. Jag misstänkte faktiskt det. Jag skrev till henne, precis vad jag lovat att jag inte skulle göra, jag skulle ju bryta kontakten med henne. Hur svarade hon? Perfekt förstås, om nu syftet är att få mig än djupare ned i gropen. Hon svarade nästan glatt, nästan så hon fyllde mig med någon sorts hopp. Hon svarade på det viset, men kort, kort som om hon bara var artig, en kort trevlig ton. Ju förr jag inser att jag inte är någon alls i hennes värld desto bättre, jag måste verkligen banka in det i huvudet på mig själv eftersom hon inte uttrycker det själv. Men jag måste verkligen banka in det, annars kommer jag att börja hoppas och bli besviken och väldigt ledsen. Det är ju jobbigt redan nu, när jag får mina farhågor besannade.. Hur mycket värre blir det inte då om jag har en massa förhoppningar som man kan slå ned?

För en tid sedan hade jag nog skrivit ”hon är så underbar..” … nu känns det mer som ”hon verkar så underbar..”. Att försöka få en diskussion med en människa som svarar medvetet kort, aldrig själv tar något eget initiativ och direkt försöker avsluta diskussionerna så fort jag påbörjar dem är svårt, det säger sig självt. Men om du verkligen tycker att jag är jobbig, om du verkligen hatar mig, säg det då. Det vore kanske dumt att tro att det skulle inträffa, isåfall skulle ju livet göra det enkelt för mig, långa plågsamma saker är nog något för mig snarare än snabbt med en mer direkt kortvarig smärta. Å andra sidan kan det där snabba göra väldigt ont ganska länge det med.. men det är ändå en viss skillnad. Det här jävla hoppet, den där förbannade ovissheten.

Jag skulle så väldigt gärna vilja prata med dig när det känns jobbigt.. men eftersom jag tror att du inte alls vill prata med mig så törs jag inte ens fråga om det vore okej att prata en liten stund.. Risken är att jag kommer måsta skriva ett jobbigt mail eller något i den stilen, vräka ur mig alla tankar, säga farväl. Först då kommer mina tankar få ro..

Eller, det finns ju å andra sidan ett annat alternativ.

Se mig i ögonen och säg mig: Ser du personen som står bakom mig? .. Jag är en skugga.

Jag tyckte tycker så jäkla mycket om dig… varför? Det borde ju inte ens vara möjligt.. Men redan från första korta stunden vi utbytte ord med varandra så insåg jag att jag tyckte om dig mycket. I ärlighetens namn har det inte blivit så mycket mer än det.. Några gånger bara… Inte så mycket, men så enormt mycket för mig ändå.. Det har betytt så väldigt mycket. Du är en så fantastiskt härlig människa det jag fått lära känna av dig, bara att höra från dig har gjort mig glad. Fan också, varför ska mitt hjärta ha svängdörrar.. du behövde bara knacka på dörren så var du redan inne, djupt i mitt hjärta. Men svängdörrar har ju den egenheten att de funkar åt två håll, du försvann lika snabbt som du dök upp.

Jag tycker om dig så mycket, jag skulle så otroligt gärna vilja ha dig som vän. Som en nära vän. Jag tror inte du ens känner i närheten samma för mig. Jag tror ärligt talat du knappt ens kommer ihåg mig. Jag har försökt nu, flera gånger.. med tanke på hur mycket mod jag behöver samla på mig för att ens försöka en gång så är det massvis med gånger för mig. Jag har försökt men du har bara tittat igenom mig. Har jag hejat så har du tittat rakt igenom mig och hejat på någon annan, gått rakt igenom den skugga jag är. Så känns det.

Jag känner igen det här för väl. Du uttrycker inga elaka ord, du heller.. ni låter tystnaden tala och den säger så mycket värre saker än man kan finna i ens den hårdaste av ordböcker.
Du är tyst.. jag fyller i luckorna själv, jag gör det och jag hatar mig själv. Jag hatar mig för du visar vilken bild du har av mig. Jag hatar mig för det, och jag hatar mig för att jag när jag fortfarande sitter här ändå tycker om dig.

Så jäkla mycket.

-

-

Jag ligger på golvet.. i fosterställning.. tårarna strilar nedför mina kinder. Jag skulle bara vilja ha någon att prata med, någon som jag verkligen kan prata med, inte bara någon som slår en smashboll innan jag ens servat. Jag skulle vilja mycket.. ha någon att krama, en vän.. en kärlek.. just för stunden vill jag bara ha någon att prata med.

Det finns ingen.

Ny vecka, nya möjligheter.

Idag är inte en bra dag.. alls.. känns som det kan sluta precis hur som helst.

Det var nog längesedan jag hade en dag som var såhär redan från morgonen…

Finns det någon mening att leva?

Min enda stora dröm här i livet har varit kärleken.. kanske får jag aldrig uppleva den. Jag har inte gett upp det sista lilla hopp jag har, men om man leker med tanken att jag aldrig får uppleva min sista (första) kyss, det förefaller ju inte särskilt omöjligt, finns det då något annat att leva för?

Vänner, familj? Ja.. kanske.. eller kanske inte.. Jag har en underbar familj, som jag älskar, men jag kan inte leva för dem, kan inte leva mitt liv genom dem. Om mitt liv vore bra så skulle min familj vara en underbar krydda i mitt liv, det skulle vara något som gjorde många dagar lite bättre.. men det är inget jag kan bygga mitt liv runt.. Mina vänner? Ja.. kanske.. vänner som jag så gott som aldrig träffar.. jag har underbara vänner, de är härliga på alla möjliga sätt, ganska olika vänner på sitt sätt vilket bara gör det hela än bättre.. Skulle jag kunna bygga ett liv kring mina vänner om allt annat var grått och trist? Om vi förutsätter att vännerna skulle vara helt perfekta och att jag skulle kunna träffa dem ganska ofta.. Kanske.. kanske skulle jag kunna leva ett tämligen trist liv men med underbara vänner. Kanske inte hur länge som helst, men kanske åtminstone ett tag.

Karriär? Ja det skulle ju kunna vara ett alternativ, lägga all energi på det där drömjobbet, bli så bra som möjligt på det,  avancera, ha ett jobb som är riktigt kul att gå till varje dag.. Problemet är bara att jag nog inte har något sådant jobb för stunden.. Det skulle ge mig ett liv i ensamhet, ungefär som nu, men det skulle hålla mig sysselsatt, och det skulle hålla mig sysselsatt med något jag tyckte var skoj.. Tyvärr finns ju inget sådant jobb… åtminstone inte just nu..

Självförverkligande? Det finns t.ex. många resor jag skulle vilja göra, många saker jag skulle vilja uppleva.. jag är dock inte så säker på att jag vill upleva dem ensam.. Men framförallt så känns det som det inte spelar någon roll när jag inte mår så bra.. jag vet inte.. det känns verkligen inte som det spelar någon roll.. likgiltighet.

En blandning av det mesta är väl hur de flesta bygger upp sina liv, lite svenssonaktigt men kanske med lite extra fokus åt något håll.

Men det är ju kärleken jag drömmer om.

Jag kände känslan inatt.. det vore ju så mycket enklare att dö.. om det inte finns någon mening att leva. Om jag kämpar för ingenting, om framtiden inte har någonting i sitt sköte för mig, det kändes så futtigt, här sitter jag.. inatt, igen. Jag är verkligen ingen alls.. jag låg och tänkte hur lite jag har att kämpa för, hur betydelselös jag är, det här är, vem skulle bry sig egentligen.. Det här stycket sammanfattar inte riktigt vad jag menar, troligtvis om någon läser det så ser det ut på ett sätt, men jag menar lite annorlunda.. men det spelar inte så stor roll.. bara jag förstår själv.

Jag ville bara ha någon som brydde sig, någon som lyssnade.

Igår när jag mådde dåligt kände jag för att skriva ett inlägg.. inte bara här, en del av mig ville också skriva några rader på det där andra stället, där det finns en del som vet vem jag är någorlunda i alla fall. Jag ville skriva där för jag ville att någon skulle bry sig, för att någon skulle se mig i min jobbiga stund, för att kanske få några stöttande ord.

Jag ville helt enkelt skriva där för att få uppmärksamhet.. jag ville att någon skulle ge mig stöd, skulle bry sig.. ville inte vara ensam med tankarna.

Jag skrev självklart inte något inlägg där.

 Börjar förstå mer och mer hur ensam jag är. Något jag alltid varit duktig på att förneka, eller kanske nöja mig med lite.. På sitt sätt gör jag det nu med.. men när man verkligen inte vill vara ensam så är det svårt att tänka så.

Jag sträckte ut en hand.. jag gjorde det inte särskilt bra, jag gjorde det så gott jag kunde vilket inte var särskilt bra alls i den stunden. Jag sträckte ut en hand och såg till att göra mig än mer ensam genom det. Som tur är kommer personen jag sträckte ut handen mot aldrig att förstå det. Det kommer bara att drabba mig själv. Och det är alltid något positivt mitt i allt.

It will never be my turn.

Man ska kämpa för att leva och inte ge upp. Men varför? Kämpa för andra? För att inte (eventuellt) göra andra ledsna eller besvärade när man försvinner? Jag köper det inte.

Varför ska jag kämpa för mitt liv?

Jag ska kämpa för att jag vet inte hur morgondagen ser ut.. Ni vet, efter regn kommer solsken, rätt som det är så ler livet mot en och som en blixt från klarblå himmel så har lyckan funnit en. Jag köper inte det heller. Det finns ingen garanti för att jag någonsin kommer få det jag vill från mitt liv, inte ens en bråkdel av det. Jag vet att det kan vända, och jag vet att de flesta mår dåligt under någon period av sitt liv men så plötsligt så vänder det.. Men om det inte vänder då? Hur länge ska man orka kämpa? Om jag om fem år fortfarande inte vet hur det är att vara älskad, fortfarande inte vet hur det känns när mina läppar möter någon annans, ska jag kämpa vidare då? Om tio år? Om jag som gammal pensionär som knappt kan ta mig framåt fortfarande har kämpat förgäves, kommer jag inte då att känna det som att jag har slitit i mitt liv för ingenting? Kommer jag inte känna då att varför i h-e begick jag inte självmord när tanken först slog mig?

Och alla dömande ord.. ingen behöver ens uttala dem, jag hör dem ändå, ständigt ekande… Det är mitt fel, helt och hållet.. har jag inte funnit lyckan eller kärleken så har jag inte försökt hårt nog. Man kan alltid ge mer, försöka hårdare, göra mer. 100% av allt som gått fel är mitt fel, jag är ett misslyckande, en loser, en patetisk nolla som bara kan vara den där snälla killen. Och alla vet vad som gäller för snälla killar, vare sig man erkänner det eller inte. Det enda jag med lite tur skulle kunna duga som är vän.. jag duger dock aldrig som det åt de flesta jag skulle vilja duga åt.. Eller förresten, klart jag gör det, men det är förstås mitt fel på något annat sätt, något jag borde gjort, något jag inte borde ha gjort.

Så kanske är livet rättvist, men inte fan blir det så mycket roligare för det.