Du finns i mina drömmar jag aldrig drömmer, pt. 2

Återigen har jag drömt något, och återigen är det du som av någon anledning måste göra dig påmind. Jag har drömt två nätter i rad, bara en sådan sak, och båda gångerna har det dessutom varit dig jag drömt om. Min själ får ingen ro, och en stor del av den, en stor del av mig vill inte ens få den ron, den vill bara ha dig. Det är lustigt, ockuperar du mina tankar i princip dagligen så sover jag mer eller mindre utan att drömma. Men går det en lite för lång tid utan att jag tänkt på dig så dyker du upp sådär i mina drömmar. Hjärtat slår alltför fort och alltför hårt när jag vaknar, jag gillar inte känslan av besvikelse som därefter fyller mig.

 

Det har gått ganska bra de senaste månaderna, dalarna har varit färre och topparna (eller ja, vad man nu ska kalla det) har varit fler, kanske just därför har även de där dalarna varit ganska så smidiga att ta sig igenom. Men idag, delvis även igår, känns det träligt att leva. Jag är less på så mycket, less på det mesta kring mitt liv. Allra mest är det än en gång kärleken och avsaknaden av den som gör mig ledsen. Imorse innan drömmen hade försvunnit någorlunda ur mina tankar var tårarna nära… det var ganska längesedan jag grät nu. Det är nästan så jag är precis som jag var förut, att jag aldrig gråter. Å andra sidan kanske det hänger ihop med att de djupaste dalarna fortfarande är bakom mig, med ganska så god marginal. Inte för att jag vet om det betyder något egentligen…

Jag svamlar…

Vet du vem jag är? Vill du ens veta?

Du ser på mig med allvarlig min och säger till mig Jag förstår med en sådan där röst där det hörs hur du anstränger dig för att allvaret i det du säger ska tränga genom orden. Jag tror dig. I 98 fall av 100 tror jag på dig. I 98 fall av 98 har jag därefter fel. Du/dig är inte någon på riktigt, det är bara en känsla, kanske något i förbifarten.

Alla känner till ensamheten i någon form, på något vis. Men så få lyckas någonsin ringa in just min ensamhet. Kanske borde jag inte göra någon skillnad på ensamhet och ensamhet, kanske är jag för petnoga med skillnader vad gäller ensamheten men det är många gånger jag trott på saker som yttrats på ett eller annat sätt. Ibland kanske jag varit dum nog att tro att saker varit på något annat sätt än de egentligen är. Många gånger kanske jag får skylla mig själv för jag utgår för mycket från mitt eget tankesätt när jag fyller i de luckor som bildas i din historia.

Jag kan bli ledsen över de mest märkliga saker, kanske sådant man till viss del borde skämmas över, vilket jag också gör. När jag inte riktigt hör hemma någonstans annars tror jag mig kunna bygga upp någon form av hemkänsla kring föreställningar som till slut bara visar sig vara vanföreställningar. Jag är en tämligen patetisk människa på många sätt, en riktig loser, men ibland vill jag på något sätt tro att jag inte är så ovanlig i just det fallet, när någon uttrycker en känsla av förståelse vill jag tro att den går långt, det gör den nästan aldrig.

Men det är väl så, alla vet vad ensamhet är, bra som dålig, alla kan känna igen sig om än på någon mikroskopisk nivå. Men så sällan är det någon som verkligen verkar förstå, än mindre någon som verkar vilja försöka förstå… å andra sidan kanske just det inte är så konstigt.

Darkness, where am I now?

Hur fyller man en blogg med ord när tiden står stilla? När ingenting händer.
Jag vet inte, kanske gör man det överhuvudtaget inte, även om inget händer kan jag skriva om hur jag mår, hur det känns, det finns något skönt i att få ur sig det någonstans med. Men även där blir orden repetitiva förr eller senare. Kanske gör det ingenting egentligen, kanske är det viktiga bara att få ur sig något när det behövs, men jag har kommit in i en period nu under några månader där jag helt enkelt låter bli att skriva vissa inlägg, det känns helt enkelt meningslöst att publicera dem, det är ord utan innehåll.

Jag mådde sämre igår, framför allt under dagens första hälft, samma sak verkar upprepa sig idag. Jobbiga bilder spelas upp i mitt huvud, jobbiga tankar fyller detsamma, jobbiga känslor strömmar genom kroppen och jag känner igen det alltför väl. Jag kan drömma mig iväg, mer eller mindre som att dagdrömma, men mörkare, tunga drömmar. Jag är knappt ens medveten om det, efter en stund vaknar jag till liv igen fylld med jobbiga känslor. Det finns ingenting att greppa tag i, jag förlorar mig själv om och om igen, vaknar upp efter en stund och jag vet verkligen inte vad jag ska försöka ta fasta på för att finna något positivt i allt det här.

Solitude

Ensamheten gjorde lite ont igen helgen som var… hmm, var det valborg helgen som var? Jo det måste det ha varit…
Att förtränga hur verkligheten ser ut har jag varit så duktig på i flera månader nu, det har blivit något litet djupdyk här och där men jag har kunnat hålla tankarna borta ganska så bra. Men nu i helgen kunde jag inte hålla emot, så många tankar på att få spendera tid tillsammans med någon. Så många tankar på dig. Bland det jobbigaste jag vet är att akna upp på en ledig dag. Att gå och lägga sig är på något sätt enklare, då kan jag lägga mig och se på tv och hålla hjänan sysselsatt och tankarna borta, men att vakna i tomhet och tystnad och att bara drömma om närhet och värme… det är svårt, på morgnarna har jag ingen riktig energi för att hålla tankarna borta.

Jordens vackraste tankar. De gör mig bara ledsen, för det är bara tankar, har alltid varit.

När apatin ersätts av gamla hjulspår

It hurts… it really does…

Jag kan låtsas som det regnar, förtränga allt och försöka sysselsätta mig med meningslösheter, but only for so long. Det gör verkligen ont emellanåt när jag inte längre kan trycka mina tankar och mina känslor åt sidan, det gör ont att alltid vara ensam.

Fel ansikte, fel historia… eller fel…. det kan vara väl så rätt men ändå vara som något vasst rakt in i ett skrumpet hjärta. Varje dag kan ses som ett misslyckande från föregående dag. Jag skulle vilja känna på hud, lukta på hår, lyssna till andetag… jag kan intala mig att jag bara skulle vilja få en chans… men det är inte sant, jag kan inte stanna där, en chans känns bara som ett förstadium till ett nytt misslyckande. Dessutom känns det lite för realistiskt, lite för nära… det blir lite för verkligt, lite för påtagligt att jag aldrig får någon chans. Då är det bättre att drömma om allt det där underbara (eller ja, som jag föreställer mig är underbart… som folk brukar beskriva som underbart…), det som jag kan tro på i mina drömmars världar åtminstone.

Jag läser, jag lyssnar, jag ser, och du anar inte vad jag skulle vilja ha dina problem. Självklart finns det problem även i förhållanden, självklart finns det problem i mer eller mindre alla situationer, men du anar inte hur gärna jag skulle vilja ha de problemen.

Det kan göra så ont, det kan göra mig så ledsen, att aldrig få uppleva hur det är att bli sedd på och mötas av ett spontant leende, att inte få uppleva mysiga stunder… det kan göra ont att tänka på allt det här, önska att någon fanns och samtidigt bara känna en mjuk osynliggörande slöja täcka mig.

Ska vi leka kurragömma?

… vem pratar du med egentligen?

Singel, en evig singel

Singelskapet börjar bli alltmer påtagligt igen. Jag har lyckats förtränga det förvånansvärt länge nu ett tag. Det känns som alla människor omkring mig lever sina liv i ett tempo jag inte hinner med i, så många som träffar någon, så många som rusar iväg och tar sina liv till nya platåer. Jag kan stå kvar på marken och titta uppåt… jag kommer aldrig hinna ifatt.

Rent mentalt är jag redo för i princip allt med, jag skulle kunna skippa några platåer, för mentalt har jag inget problem med att bo/leva tillsammans med någon, mentalt känner jag mig redo att bli pappa, jag skulle kunna ha delad ekonomi… det finns…. Det finns självklart andra saker som gör många sådana saker mer komplicerade, men rent mentalt har jag inget problem med något av det. Men…. men det är inte riktigt vad jag vill, inte än.

Jag har aldrig haft ett förhållande… det har aldrig funnits någon tjej som ens varit intresserad av mig… jag vill få uppleva ett mer naivt, ungt förhållande innan jag kastar mig in i det där mogna förhållandet. Än en gång, rent mentalt passar säkerligen det mogna förhållandet mig bättre, men allt jag inte upplevt smärtar mig. Jag skulle vilja få uppleva allt det där som jag inte upplevt än… och kanske behöver jag inte ens så mycket tid på mig för det, men, jag vill först ha den typen av lite naivromatiska förhållande som fokuserar på nuet, inte på framtiden. Jag vill kunna insupa allt, jag vill kunna ha en form av enkelhet, en självklarhet… en sorts ologiskhet men som framstår totalt logisk.

Jag ser på omgivningen där allt går så fort, där alla tar vidare steg, men där alla också upplevt precis allt som jag inte fått uppleva… jag känner hur jag än mer bara alieneras, hur jag liksom trycks ifrån det jag försöker sträcka mig emot.

För varje dag som går känns det som omgivningen och jag i allt större utsträckning befinner oss på olika plan, jag blir alltmer ensam och det där med att finna kärleken tycks vara alltmer osannolikt. Jag saknar att ens kunna drömma om kärleken på ett sådant vis att jag åtminstone kunde lura mig själv…

Inlägget som inte hör hemma

Jag funderar ibland vad som gör ondast, även fast jag inte tycker att man ska rangordna känslor. Jag kan likväl inte låta bli att försöka analysera det. En dag som denna blir allt dock väldigt sekundärt. Avsaknaden av vänskap, den mer generella avsaknaden av kärlek.

Det som gör ondast är att tänka på dig. Det har alltid varit på den nivån, något mellan oss har bara existerat i mina tankar. Det som gör så ont som det är idag är dock att jag måste backa bandet väldigt väldigt långt för att komma till en tid då jag kunde drömma om dig och se lyckliga bilder i mitt huvud. En tid då jag kunde bortse från allt det orimliga och leva i mina illusioner, bara drunkna i hur underbar du var och i hur fantastiska framtidsvisioner jag kunde måla upp. Idag kan jag inte ens försöka drömma om något sådant, verkligheten tillåter mig inte det, jag har sett verkligheten i vitögat, om så bara för ett ögonblick. Det räckte trots allt gott och väl för att få mig porta mig från mitt drömrikes allra ljuvligaste domäner.

När jag fylls av de här känslorna, dessa tankar, då gör även avsaknaden av en vän så väldigt ont. Någon att prata med, någons famn att få vara svag i. Det skulle mildra den kortsiktiga smärtan, men frågan är om jag ens kan komma över dig utan att få prata med dig om allt. Jag kan säkerligen förtränga en del, lite halvt få dig att ramla ur minnet (även om det verkat omöjligt de senaste månaderna), men det är inte samma sak som att komma över dig. Det är bara att fly mina känslor. För lyckas jag med det så krävs det bara någon liten grej som påminner mig om dig så sätts allt igång igen.

Ibland är jag till och med så jävla korkad så att jag sätter igång allt på egen hand.

 

 

jag saknar dig

Det gör ont, jag vet varför, men jag kan inte ens förklara det för mig själv

Det känns som jag behöver få ur mig något, jag känner mig fylld av en obehagskänsla jag bara vill släppa ut, men jag vet inte vad det är. Jag tror jag vet vad det rör sig om, men jag kan inte klä känslan i ord.

Ensamheten växlar fram och tillbaka. I helgen var det omväxlande ganska skönt med lugnet och tystnaden och jobbigt med ensamheten och mer eller mindre samma tystnad. Den olyckliga kärlek som alltid följt mig, som bara maskerat sig i olika skepnader, trycker hårt över mitt bröst. Emellanåt gör det fysiskt ont. På sitt sätt är det bättre, när en del av allt det som gör ont inuti också ter sig utanpå. Men samtidigt känns det bara som en väntan, ett steg i ledet på väg mot det som gör än mer ont, när hjärtat brister, när mitt sällskap blir mina tårar.

Det känns som jag gör mer och mer fel, som jag är mer och mer fel. Varje försök att närma sig en annan människa möts allt oftare av ett ignorerande. Det blir allt lättare att övertyga sig själv om att mitt varande eller ickevarande på den här planeten är ganska så irrelevant. Det gör en ganska så liten skillnad. Även för mig själv.

Ursäkter för att slippa gå och lägga sig

Livet känns ihåligt för stunden. Det känns som att jag väntar på saker som ska inträffa, saker som med största sannolikhet aldrig kommer inträffa. Antingen har jag gjort min del eller så har jag inte det, oavsett kommer ingen hand att sträckas ut mot min. Jag vet ju om det, men situationen känns som en lose-lose situation, vare sig jag agerar eller väntar så kommer jag stå kvar där som en förlorare (som alltid förvisso).

I den här väntan när jag inte vet hur/vad jag ska göra känner jag mig lätt vilsen… i vilsenheten bara trängtar jag efter närhet. När jag snart går och lägger mig kommer jag säkerligen att ligga och önska/drömma om att få somna tätt intill någon, precis som jag drömmer mer eller mindre varje natt.

Jag vet ju egentligen inte hur det är, vare sig det handlar om kärlek, attraktion eller bara vänskap, men likförbannat så kan hela min kropp och mitt sinne skrika efter den typen av närhet… den skriker efter något den aldrig upplevt… men egentligen är nog det jobbigaste att vakna i ensamhet. Om nätterna brukar tröttheten eller, i än sämre fall, tårarna segra. På morgnarna blir det ofta så mycket mer påtagligt, inte bara det där dag(natt)drömmande stadiet.

Jag vet egentligen inte vad jag vill få ur mig… och i ärlighetens namn, vem bryr sig? Bryr sig på riktigt alltså. I ensamhetens dunkel blir allt paradoxalt nog så klart emellanåt. Jag är alldeles för mig själv, alldeles ensam, vem skulle då offra mig en sekunds uppmärksamhet? Om jag verkligen är ensam så finns ju ingen där att bry sig.

 

…… jag drar ut mer och mer på avslutet av det här inlägget. Jag vill inte trycka på ”publicera” för det är ett steg närmre sängen, ett steg närmre en natt som vilken annan av alla mina andra tusentals nätter.. en natt i en tom säng drömmandes om något helt annat.

En lördagkväll med ett smalhalsat sällskap

I mitt förra inlägg skrev jag att jag hade målat upp flera scenarion, men att endast två av dessa skrämde mig. Vad som hände är inte särskilt svårt att räkna ut.

Så många scenarion hade jag målat upp, det hade ockuperat mina tankar i timmar och åter timmar i dagar efter dagar, och egentligen började väl de tankarna redan för knappt ett halvår sedan. Jag trodde att jag genom att göra som jag gjorde skulle väcka en stor ångest hos mig själv, ändå kände jag mig tvungen att agera på just det viset. Ingen ångest väcktes. Däremot lyftes en väldig tungd från mina axlar, det kändes väldigt märkligt när mitt agerande gav ett lugn istället för den planerade ångesten. Men redan efter en dag väcktes mina misstankar att ett av de två scenarion jag fruktat skulle inträffa, och för varje dag som gått har misstanken bara bekräftats.

Det blev nästan så fel det kunde bli, ändock blev det när man summerar det hela lite lite plus, lite lite positivt. Men av alla scenarion som kunde inträffa så känns det här som ett väldigt dåligt.

Under de senaste dagarna har jag önskat att jag hade någon sådär nära vän… ofta kan jag önska att jag hade någon att prata med ltie då och då, vare sig det gäller skitsnack eller djupare saker om livet så kan jag känna en lust efter att ha någon som det funkar att prata med. Men just den senaste knappa veckan har det varit lite annorlunda… nu har det handlat om att jag dessutom haft något jag velat delge till någon. Som de flesta kanske känner igen sig i, om något positivt händer eller om något jobbigt inträffar så kan man vilja ha någon att prata med om det, få berätta.

Jag hade velat haft någon sådan att få prata med den senaste veckan… men nu när det snart har gått en vecka så har jag vant mig vid tystnaden återigen.

———————————————————————————————————————-

Idag var det tänkt att jag skulle jag varva ned efter att ha varit den snälla och hjälpsamma killen i princip varje vaken sekund under gårdagen. Just idag kände jag att jag hade ett behov av att få slappna av och få njuta lite… så blev det förstås inte, och omständigheterna gjorde att jag sjönk långt ned. Just i den stunden kände jag mig irriterad på just de där omständigheterna som inte tillät mig att få den lördag jag ville, men nu många timmar senare kan jag utan problem erkänna att så enkelt är det inte. Jag kan inte bara skylla på de där ”omständigheterna”.

Tyvärr sänkte det mig djupt, och jag minns precis när jag var på samma djup senast… det gör mig bara så ledsen när jag befinner mig där, när jag inser vilken verklighet jag befinner mig i… när jag inte ens kan komma åt mina drömmar längre.

Nu inatt har alkoholen fått döva mitt sinne en aning istället… och att döma av de problem jag haft att skriva det här inlägget, även min stavningsförmåga.

Jag vet inte vad mer jag kan/ska skriva egentligen… jag bara önskar att någon fanns där.

Orkar inte komma på någon vettig rubrik

Det är något mer jag vill skriva inatt, men orden finner mig inte.

Jag vandrar i gränslandet mellan en drömvärld och ett nu där jag inte riktigt får grepp om varken det ena eller det andra, och egentligen vet jag inte om jag vill ha grepp om något av det. Inget djupt drömmande, ingen direkt klar verklighetsnärvaro. Men så fort verkligheten bara blir lite för påtaglig så gör det så ont.

Jag har försökt så många gånger, men jag vet ärligt talat inte om jag med ord kan beskriva hur gärna jag skulle vilja få uppleva kärleken. Jag har sänkt ribban många många gånger, kanske nöja mig med att bara få uppleva kärleken under en kort tid, säg ett kort förhållande som raseras ganska snabbt men där jag ändå fick uppleva hur det är att vara tillsammans med någon… eller kanske bara ha någon som är intresserad av mig som jag också är lite intresserad av, något som kanske pågår i form av några dejter där åtminstone en spänning, en form av ovisshet hålls vid liv även om det ebbar ut i ingenting. Eller, dejter… tänk att ens få uppleva en enda dejt någongång. Å andra sidan tror jag att just dejtande inte vore något för mig, tror jag skulle vara ganska dålig på det och att det skulle bli rätt så obekvämt för båda parter… om det inte var med någon jag kände vill säga (vilket väl borde inkludera ungefär 0 personer).

Eller tänk att någon gång få veta hur det är att ligga och mysa i en soffa och se på något dåligt tv-program… tänk att få somna tätt intill någon, tänk att någon gång, någonsin få uppleva hur det är att kyssas. Tänk att någong gång få en komplimang från någon som har ett helt annat avseende än de där kommentarerna om min fina insida… suck…

Tänk om någon jag var intresserad av, någon gång, visade ens minsta lilla intresse för mig… jag undrar hur det är att vara eftertraktad på det viset?

Tänk vad underbart, att bli sedd, uppskattad… älskad, för den man är. Bara någon gång i alla fall.

Ibland känner jag bara att jag skulle vilja dö… det är i ärlighetens namn ganska långt ifrån att jag ska göra något åt det själv, jag vill dö, men det har inte gått så långt att jag vill ta tag i det för egen hand (det var ganska längesedan jag var så djupt ned). Men när jag inser att… vem f-n försöker jag lura? Kommer det någonsin hända? Vad har jag att erbjuda? En fin insida? Det räcker inte, jag räcker inte.. en jävla nolla är vad jag är, en naiv drömmande nolla. Skulle någon ens vara intresserad av att offra ens en kort period av sitt liv på mig på det viset?

Skulle kärleken vara till för mig? Det finns bara en människa jag kan försöka lura, och bevisligen är jag inte särskilt duktig på att lura mig själv. Tårarna är mitt nattliga sällskap. Vill jag ha sällskap i min säng så är det bara att gå och lägga sig på en gång, då kommer tårarna som just nu faller nedför mina kinder att snällt stanna på min kudde. Då kommer jag att ha ett sängsällskap.

Klockan är närmare tre än två. Jag har ingen lust att gå och lägga mig, jag har lust att göra något dumt. Jag är bara så jävla less på allt det här.

MEN VEM FAN BRYR SIG?

Jag skulle vilja avsluta med något i stil med ”inte ens jag bryr mig längre”….. Men läs inlägget igen kära Virulence, verkar det som du inte bryr dig?

Men hur länge är det meningen att man ska orka?

Ännu en natt i ensamhetens tecken

Det känns som jag blir mer och mer ensam. Det känns som de saker jag lutat mig emot, utan att själv riktigt veta om det, inte lämnar några spår efter sig när de rycks undan, allt de lämnar är stora svarta hål. Tomhet. Jag villa gärna tro saker och ting, jag skulle gärna vilja påstå vissa saker men det är väldigt uppenbart, jag är en sådan människa man glömmer bort. Jag har sett det så många gånger.

Det blir en form av kollision i mitt huvud, jag är en människa som kommer ihåg.

Det går att komma ihåg mig en liten stund, en väldigt liten stund. När minnet är färskt. Men jag har upplevt det så många gånger, för det händer trots allt lite då och då att jag försöker bryta min ensamhet, men det slutar alltid med att jag glöms bort… samtidigt som jag själv tar med mig fina bilder av en annan människa, som inte kommer komma ihåg mig alls.

Jag tänker dagligen på människor som jag kanske inte har haft någon kontakt med på flera månader, år.. eeh… hmm… år kanske är troligare egentligen. Det har bara runnit ut i sanden, varför ens försöka hålla kontakten? Skulle jag hålla kontakten med mig själv om jag hade så bra liv som många andra har? …… Hmm, jag skulle visserligen ha mycket gemensamt med… mig själv men… äh, nu trasslar jag in mig.

Frågeställningen bör lyda: Är jag egentligen förvånad över att folk bara försvinner ur mitt liv? Är jag ens något att ha kvar i deras liv?

… jag vill inte riktigt svara på den där första frågan. Förvånad… njae, men jag vet inte om det handlar om det. Förvånad är jag inte för alla passar inte med alla, ens när det gäller vänskap. Men någon, någonstans, någon gång… kanske… det handlar inte om ifall jag är förvånad eller inte, det handlar om besvikelse eller ledsamhet över själva faktumet att det är som det är.

 

… och här sitter jag och för en nattlig schizofren dialog med mig själv, men det är klart… vem skulle jag annars göra det med? Jag får i alla fall ganska mycket medhåll av mig själv.

När verkligheten (nästan) hinner ifatt

Jag fortsätter att fly in i mina drömmar, jag vill inte se verkligheten, jag försöker klamra mig fast i drömmarna så hårt det går, jag klarar inte av verkligheten. Drömmar om en nystart på olika sätt, långt ifrån troliga drömmar men jag sjunker allt djupare i framförallt just de drömamrna. Däremellan drömmer jag om kärleken, om at någon kanske helt plötsligt bryr sig, kanske om att få ett slut på allting…

En enda sekund som påminner mig om vilket liv jag lever, eller kanske snarare bör leva istället för att dagdrömma som jag gör, räcker för att få mig att må illa, riktigt illa. Man kan fly in i sina drömmar under så lång tid som man kan ta paus från verkligheten. Min paus borde ha tagit slut för 1-2 veckor sedan, men jag klamrar mig fortfarande fast i drömmarnas värld. Ju längre jag stannar där… här, desto hårdare blir smällen när verkligheten slår mig i ansiktet.

Jag vill inte leva det här livet. Om jag bortser från saker som skulle följa med mig oavsett vilket liv jag levde så vet jag inte om det finns någonting bra kvar. Finns det något bra med det liv jag lever idag? Jag kan inte komma på något. Samtidigt känns det som jag inte har kontroll över det jag önskade vore annorlunda, och det jag eventuellt skulle ha kontroll över, det känns som det inte spelar någon roll eller som det inte finns några bättre alternativ.

Jag börjar återigen inse mitt misslyckande. Mitt jag.

Varför varför varför… Det känns så meningslöst, så futilt. Det finns inget att kämpa för, det skulle vara hoppet isåfall, ett hopp om att det någon gång skulle bli bättre. Jag känner mig inte särskilt hoppfull, men någon form av hopp måste det finnas inom mig, annars skulle jag nog inte sitta här. Men det känns som att kämpa för bestraffningar. Jag mår fysiskt dåligt bara vid tanken på det, jag har ingen lust att återigen kämpa och kämpa för att få vad som känns som bestraffningar. Livet leker med mig, och jag hatar den här j-a leken.

Just nu när jag sitter här känner jag mig så ynklig, och när jag inser det kan jag inte låta bli att se ned på mig. Det känns ärligt talat så jävla jobbigt att vara såhär ensam och jag hatar mig själv för att jag känner så. Att jag skulle vilja ha en nära vän, att jag skulle vilja få uppleva kärleken någon gång, kanske bara en kort romans, några månader… vad jag hatar mig själv ibland.

Så förbannat ynklig, så patetisk. När jag ser mina egna tankar får jag mer eller mindre lust att slå mig själv på käften. (så som man säger alltså, jag har aldrig slagit någon förut så… skulle bli konstigt på mer än ett sätt att börja med det nu)

Verkligheten har snart kopplat greppet om mig igen, snart har jag återigen insett vad det är för liv jag lever, då kommer det gå åt h-e åt alla möjliga håll och på alla möjliga vis. Den här hösten kan mycket väl bli min sämsta någonsin.

Drömmar, ett sätt att fly, ett sätt att vara lycklig och ett sätt att förgöra sig själv

Ibland hatar jag verkligen att dagdrömma, eller egentligen tycker jag om det men det är väl just det som är problemet. Jag drömmer så orealistiska drömmar, om det mesta, trycker bort den verklighet som är alltför nära och som jag inte vill vara del av. Jag finns i nuet så länge nuet handlar om något annat än mitt liv, däremellan flyr jag in i min drömvärld, jag drömmer om hon jag inte kan få (hon måste i det här fallet inte vara någon specifik tjej egentligen även om det oftast är det… läs meningen igen och se hur dum den låter, men jag vet vad jag menar), jag kan drömma om en stor summa pengar som skulle kunna vända helt uppochned på mitt liv, drömma om svunna tider när saker var så mycket enklare jag kan drömma om…

Eller, drömmer jag någonsin om vänskap? Vänskap är så svårdefinierat när man ska drömma om det. Eller när jag ska drömma om det. Jag kan drömma om vad jag minns, en sådan där härligt stöttande kram, fina ord… ja alltså i textform, jag vet precis hur det känns att läsa ”kram”… Sedan får jag föreställa mig hur det egentligen skulle vara, och med tanke på vem jag själv är så skulle nog situationen i verkligheten bli sådär osäker och….. konstig…

Men inte i min drömvärld, där kan jag försöka föreställa mig hur det skulle vara.

Också mina drömmar om kärleken. I de stunder förnuftet får tag i mig går mitt hjärta sönder, visserligen bara i små små bitar, men det handlar om en tidsfråga innan det smulas sönder totalt. Mitt förnuft vet att hjärtat drömmer om något som aldrig kommer hända (det gör alltid hjärtat i sådana här fall, det har förnuftet lärt sig), när det väl går upp för hjärtat (ännu en gång) så gör det så ont. Helt sanslöst, mitt hjärta insåg det en kort stund men lyckades sedan förtränga det och låtsas nu som ingenting, det bara drömmer vidare, alltmedan förnuftet bara himlar med ögonen och funderar hur de där smulorna hjärtat lämnar efter sig ska plockas upp den här gången då.

Jag är inte säker på hur länge till jag är ledig, men jag börjar i alla fall inse att ledigheten snart är slut. Jag har i alla fall insett att än så länge så har jag, om jag bortser från min familj, inte träffat någon människa alls, inte ens genom något måste eller så (eller ja, det vore väl det naturliga, att någon vore tvungen men..), men det gör mig lite ledsen emellanåt… och ledsen blir jag sällan, de känslor som drabbar mig är oftast starkare än så… Men av just den anledningen tycker jag inte riktigt om det, jag kan ofta hantera de där tyngre sakerna, men ledsamheten är svårare. Jag blir i alla fall ledsen för nu har det gått ungefär en och en halv månad och, den enda som jag har/har haft kontakt med är hon jag varit inne på någon gång förut, som bor ungefär 100 mil bort. Det sällskap jag haft nu i 45-50 dagar är en sådan där klocka som tickar så jag hör det även nu när tangenterna smattrar.. En tystnad som förtydligas av det där ständiga tickandet.

… och precis nu insåg jag att genom att skriva det här inlägget så spräckte jag precis alla bubblor mina drömmar blåst upp, kvar är den verklighet jag lever i… det är ingen vidare verklighet.

Jag skulle vilja skriva något annat men inlägget är redan så långt och, det är tankar som följt mig några år så det är inget jag direkt behöver skriva av mig på samma sätt som mer ”färska” (behöver inte betyda nya) tankar. Men med den här lilla noteringen påminner jag i alla fall mig själv om det.

Min lott, så länge jag står ut med den… eller mig själv

Jag kan hantera att må riktigt dåligt, kan hantera en natt fylld av tårar och den smärta som följer med det, och jag kan hantera att jag aldrig har någon att prata med om det. Jag kanske inte kan hantera det så jättebra, och oavsett hur jag hanterar det så är det alltid jobbigt, väldigt väldigt jobbigt.

Men det här… det gör så direkt ont. Det får mig att känna mig så maktlös, så hjälplös… och framförallt får jag en känsla av inte en gång till.

Det går alltid fel, aldrig att det lyckas på något sätt, inte ens så jag någon gång kan få tro att det lyckas. Jag kan inte låta bli att hoppas, det är det ena jag vill, jag kan inte låta bli att önska… trots att jag innerst inne hela tiden vetat att jag drömt om en omöjlighet, som alltid.

 

Det blir bara fel jämt. Jag hatar mitt hjärta, jag hatar det, och jag hatar att jag måste vara den jag är, så förbannat misslyckad, jag drömmer drömmar som blir så orealistiska på grund av den jag är…

 

Får jag känslor för någon så slutar det alltid med att jag måste vara glad för dig när du träffar någon ny (alltid, det finns inga undantag, inte ens för korta perioder och inte ens så jag kan lura mig själv på något vis). Innerst inne vill jag att den jag får känslor för ska vara lycklig… men innerst inne vill jag vara lycklig jag med… och i ärlighetens namn… den lycka jag drömmer om får ni uppleva i omgångar de flesta av er ändå… Det är inte lätt att gå omkring och drömma om någon, om att vara tillsammans med någon, och sedan på en gång bara slå om och vara lycklig för hennes skull när hon väl träffar någon. En gång kanske det fungerar lite hjälpligt… men när det händer en andra gång.. en tredje…. helt enkelt när det är den enda sidan av kärleken jag får uppleva, den olyckliga.

Jag hatar det här, och jag hatar att alltid vara ensammen med det.

Jag blir bara mer och mer ensam för varje dag som går, ibland försöker jag vara mig själv men det känns alltid som det blir fel… jag är för mycket, är för lite… allt blir fel och vad jag än gör upskattas inte… Jag försöker hitta en balans, vad som inte är för mycket, inte är för lite… men ju mer ensam jag blir desto svårare blir det där att ta reda på vart gränserna går..

Ibland känns det som jag… äh skitsamma.

Jag har en klump i halsen, den har varit där ett tag nu. Tårarna får söva mig inatt, kanske lika bra så, för sova har jag haft svårt att göra på slutet. (som om någon egentligen brydde sig)

Trevlig midsommar!

För någon dag sedan märkte jag hur skör, hur bräcklig jag är. Hade bara en sak gått fel så vet jag inte vad som hänt, vad jag gjort. Det var inte det mest sannolika utfallet som var tvunget att ske för att jag skulle falla över kanten, men inte heller ett osannolikt. Jag insåg i alla fall då vilken otroligt tunn lina jag balanserar på, och det är klart, inget har gjort linan större, starkare, så varför skulle den vara det?

Snart är det midsommar har jag förstått. Jag vet inte vilken dag det är i ärlighetens namn, det finns liksom inte så stor anledning att hålla reda på det, kanske är det nu i helgen? Kanske brukar midsommar alltid vara på en helg? Hmm… högtider i form av sådana här strödagar har aldrig varit min starka sida. Den här midsommaren blir i alla fall ”firad” helt och hållet med mig själv. Jag hade möjligheten att fira med mina föräldrar, men i ärlighetens namn hade jag ingen lust att fira på det sätt de tänkt göra. Nåväl.

Jag tror i ärlighetens namn att den här helgen kommer bli rejält dålig. Jag känner det redan nu, när tomheten och ensamheten sköljer över mig. Det finns helt enkelt ingenting, annat än slumpen, som kan sätta stopp för det just under de här dagarna. Ensamheten kommer inte försvinna, den har faktiskt precis blivit än mer påtaglig, och än är det bara torsdag. Jag såg precis en bild i mit huvud, hur mina dagar troligtvis kommer se ut i jämförelse med andras… Ibland känner jag mig själv alldeles för bra.

Så otroligt deprimerande.

Cause I’m the boy only the mirror sees

Syns jag? Finns jag? Är något av det jag gör verkligt?

Om jag försvann idag, oavsett vad försvann innebär, skulle någon bry sig? Eller mer precist, skulle någon ens märka något? Det känns som jag lever ett skuggliv, allt jag gör, alla handlingar, inklusive småsaker, syns inte, märks inte, noteras inte. Finns det någon mening att göra något för ingen nytta? Är en snäll handling, oavsett omfattning, snäll om den aldrig ens märks?

Jag är så less på att vara osynlig… så less på att försöka synas när ingen ändå försöker se mig. Tänk om någon tog initiativet och försökte se mig istället.

Jag är så less på att försöka, det suger energi ur mig att misslyckas, och så himla mycket energi har jag inte att gå miste om. Det krävs inte mycket för att jag ska falla, inte nödvändigtvis falla så långt alla gånger, men när jag inte har energi att ta mig upp så spelar det inte så stor roll, för jag kommer bara falla åter igen. Det krävs inte mycket för att jag ska falla, men inte heller mycket för att ge mig den där energin, jag behöver bara ett någorlunda konstant flöde av den… men jag är uppenbarligen inte värd det.

Det är kanske inte så konstigt egentligen, när jag tänker efter.

Jag känner en dödslängtan krypa närmre, jag orkar inte kämpa emot den. Nu inatt hinner den nog inte gå så långt, men jag hoppas att slumpen löser det åt mig imorgon. Det är den vän jag får försöka lita på i sådana här situationer, när jag inte kan eller orkar klara av det själv så får jag sätta mitt hopp till att slumpen finner en väg att hålla undan tankarna åt mig.

Det slog mig precis att less är ett ord jag använt mycket senaste dagarna… det sammanfattar nog min sinnesstämning ganska bra… less och lite ledsen.

Less

Det var mycket jag ville skriva tidigare, bara rena meningslösheter egentligen, men jag ville få ur mig dem.

Men nu när jag sitter här så har jag ingen lust att skriva något alls egentligen… känner mest bara en trängtan efter att få uppleva någon form av närhet. Jaja, helvetet fryser väl snart till is för den fyrtioelfte gången, då kanske det är min tur… kanske…