När allt känns väldigt väldigt ensamt
oktober 13, 2008
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja… ibland raseras bara så många av de illusioner jag byggt upp.
Ibland får jag smärtsamt inse vilken loser jag är. Eller fel, jag ska inte uttrycka det så. Men ibland får jag se hur otroligt färglös jag är, hur jag inte hör hemma någonstans. Jag kan se på en människa jag önskar vore min vän, eller kanske någon jag önskade var mer än så, och bara inse att… jag har ingenting att komma med. Jag kan se ett liv, fyllt med så mycket, och jag kan fundera, vad skulle jag tillföra det där livet?
Från min sida ser det självklart annorlunda ut, men det är oväsentligt. Varken vänskap eller kärlek fungerar med en vilja, och jag kan så väl förstå varför det bara är en vilja. Hur mycket skulle det betyda för mig? Så otroligt mycket. Hur mycket skulle det betyda för motparten? … ja risken är faktiskt att det skulle betyda en börda, men mer sannolikt skulle det väl snarare betyda ungefär ingenting… jag skulle vara den där som man vet vem han är men som varken gör till eller från i ens liv. Kommer jag på besök en dag så är den dagen bortglömd när nästa tar vid, försvinner jag istället helt och hållet ur personens liv så går det mer eller mindre obemärkt förbi.
Jag kan så väl förstå att jag inte tillför något i vissa (många) människors liv. Jag kan känna att jag har massor att ge om jag bara fick, men jag kan också förstå att många människor redan har mycket.. jag skulle inte tillföra något.
Jag ser personlighetstyper som attraherar dig (någon), jag är ingen av dem. Hur många komplimanger jag än får för min insida så är jag aldrig rätt.
Det börjar faktiskt bli lite svårt att vara mig själv i alla situationer. Det känns som jag har så lite kontakt med människor att jag bara känns fel när det väl inträffar. Min skämtsamma sida behöver mjukas upp, hållas igång, men jag sitter sällan och skämtar med mig själv. Min omtänksamma sida börjar kännas väldigt malplacerad. Inuti bryr jag mig så väldigt mycket om, men utåt sett visas det sällan… och just det kan jag må dåligt över.
Ju mer jag tänker efter desto mindre känns det som jag är jag idag. Pinsamma tystnader, oförmåga att delta (eller kanske inkluderas) i diskussioner…allt bara förstärker bilden av att inte passa in, och att det aldrig finns någon som har överseende med det.
För jag tror (och hoppas) att jag skulle kunna bli mer av den jag är om någon bara stod ut med att jag är lite kantig för tillfället, om någon helt enkelt inte brydde sig i mina tafatta försök att vara den människa jag är.
Jag vet inte… Jag vet inte varför jag skriver här. Ett slags allmännt igenkännande väl. Och jag måste få berätta för någon. Du säger att du är olyckligt kär. Redan det är något. Jag tror inte ens jag kan vara kär. Har aldrig känt något som ens liknar det och jag har strövat omkring här i tjugo år nu. Grejen är att jag vill ta livet av mej. Det var vad jag ville berätta. Det skrämmer mej. Men den här tomheten, orklösheten… Den är för mycket. Det enda jag gör är gråter. Jag har varit duktig hela mitt liv. Alla i skolan trodde jag var skitsmart och självständig, nöjd med mej själv, och därför hade de respekt för mej. Fast de inte brydde sej om mej. Men sanningen är att jag är en bluff. Egentligen är jag en enda stor bluff. Mina studier fungerar inte. Jag klarar inte av dem. Det är för svårt. Allt bara faller ihop och allt känns meningslöst. Hela mitt liv känns som en enda lång rad år som sträcker ut sej utan något som helst innehåll annat än angst. Jag kan inte läsa böcker mer heller för njutnings skull.Inte titta på filmer. Inte resa. Inte laga mat, inget sådant smått som ändå förut var så stort och gav mej ork, kraft. Jag orkar inte med något. Jag har aldrig haft ett förhållande. Jag har inte ens kysst någon. Och en del av mej vill aldrig göra det. Jag skulle bara vilja få vara ett barn för alltid. Jag har inga vänner för det går bara inte. När jag väl “fångat” nån vill jag inte ha den. Jag är livrädd hela tiden. För precis allt, jag lovar. Jag är rädd för ALLT. Det är nästan löjligt. Och jag är så tom. Det enda som finns där är salt vatten. Jag vet inte vad jag ska göra. Det blir bara värre. Jag har alltid tyckt att mitt liv är mer eller mindre meningslöst men de senaste månaderna har det blivit rent ut sagt outhärdligt. På ett helt nytt, obegripligt sätt. Så intensivt. Jag är så trött på att inte passa in i det här livet. Jag är så otroligt livrädd för att bli vuxen. För mej betyder vuxen det samma som verklgihet. Och jag är så trött på att inte klara av något. Inget! Jag vill bara dö. Antagligen skulle jag skrida till verket redan nu men problemet är min familj. Jag skulle döda min familj på samma gång. Jag kan inte göra det mot dem. Det känns som att jag inte ens har rätten att välja där och det gör mej ännu eländigare. Skuldkänslor. Jag brukar sitta och titta på mina armar nästan mansikt. Tittar på de svagt blå ådrorna och föreställer mej hur jag skulle skära upp dem. Hur jag skulle ha armarna i varmt vatten först. Och när jag är ute och promenerar tittar jag på husen. Hur högt måste det vara för att man säkert ska dö i fallet? Det är helt vansinnigt. Jag brukade vara livrädd för att dö! Nu är jag långt mer rädd för att leva. Jag orkar bara inte mer. Jag ville berätta det för nån. Fort. Du verkade som någon jag kunde berätta för. Jag är ledsen om jag häller allt det här på dej. Det är bara så…obegripligt svårt.
Det är ingen fara.
Döden skrämmer mig inte längre. Livet skrämmer mig egentligen inte heller, det gör mig bara ledsen.
Jag skulle nog egentligen kunna kommentera varje liten mening du skrivit, men jag vet inte… jag vet inte vad jag ska skriva, och det har ingenting att göra med att din text på något sätt var överväldigande… utan helt enkelt att jag kan förstå det du skriver.
Jag känner inte igen mig i allt, men jag kan först det medta ändå.
Jag hoppas det vänder för dig på något sätt, oavsett vad det är som fattas.
Hej! Var bara tvungen att skriva (fast jag är jättetrött). Jag är en tjej som känner igen mig i mycket. Du sa att det känns som att du har så lite kontakt med människor, varför har det blivit så? Varför jag frågar är för att jag själv känner igen mig för att jag blitt långtidssjukskriven. Man hamnar ju så långt utanför samhället när man eg vill vara aktiv o hitta ett jobb som man kan klara o träffa lite människor. Känner igen mig i att inte passa in (på många sätt). Men vad jag åxå kan känna igen mig i lite är att ha så lite kontakt med folk att man har svårt att fungera socialt. Man blir som socialt otränad kan man säga. Men att du har mycket att tillföra andra människor, det tror jag helt säkert, du behöver nog bara uppmuntran och att tro på dig själv, bygga på din självkänsla. Och att våga ta plats (som jag själv alltid haft svårt med men som jag jobbar på) och framförallt våga vara dig själv. För jag tänker så här att man är ju själv intresserad av andra människor och vad dom tänker och hur dom gör osv. och att man alltid lär sig något nytt av varje ny människa. Och då borde det ju vara samma sak tvärtom, att andra åxå tänker så om en, eller hur?!
Ge inte upp! Jag tror på dig.
Mitt andra inlägg är till “Tom”. Vad tråkigt att du känner som du gör. Och att du bara gråter gör mig så otroligt ledsen i hjärtat. Du kanske redan förstår det men jag tror att du har en slags depression, blandat med panikångest. jag vet inte varför men du säger att du inte har någon ork och inte klara av något och precis så har jag känt när jag har haft depressioner, speciellt min första, den var läskig, nu när jag hunnit med mer känner jag igen det när det kommer och som tur är försöker jag göra nånting åt det, även om det är svårt. Det som har hjälpt bäst för mig är att äta medicin (Efexor) som man dels får en extra kick av att orka och så har det varit bra att försöka berätta till och prata med någon (berätta gärna till så många som möjligt), för när man får prata med någon så får man ett bollplank att bolla sina funderingar med och av egen erfarenhet så på något magiskt sätt så övergår de dära negativa tankarna till något positivt när man har någon som förstår, tror på en och uppmuntrar en. Jag tror att alla människor behöver ett sånt stöd i detta datoriserade. osociala och stressade samhälle vi lever i. Förstår att du har det svårt. Undrar bara vad du har varit med om som gör att det blivit såhär för dig? Jag har ett litet tips till dig om du vill ta reda på mer om vad det är som gör att du vill ta livet av dig, det är att skriva. Skriv då när du gråter, precis vad helst du just då tänker på, hur osammanhängande det än blir, då får du svart på vitt vad EXAKT du har inom dig. Och det kan ju vara jättgamla saker el både och kanske, sånt som ligger där och vill ut och känslor rörande det som vill bli förstådda med varför du faktiskt mår som du mår idag. Jag tror de behöver bli förstådda av någon som lyssnar och bryr sig. Visste inte om du har nån blogg el nåt men jag hoppas du ser det här och svarar på mitt inlägg. Jag bryr mig verkligen och vill så gärna hjälpa dig./Kramar
Såg just att det gick och läsa resten av din blogg åxå, var nog lite trött när jag inte såg det. Men jag ska kolla in den sen åxå. God natt!
Du är inte ensam med den här känslan
Den som lyssnar, till din första kommentar: Socialt otränad stämmer rätt så bra, för på många sätt är det så.
Varför har det blivit så att jag är ensam? … Jag skulle kunna leta anledningar och jag skulle kunna ge dig många olika teorier, men det känns som det skulle ta väldigt väldigt lång tid. Vissa saker är jag ju inne på i det här inlägget och vissa saker har jag tagit upp annars i bloggen.
Mja fast… på sitt sätt har du rätt, man kan lära sig saker av de flesta, men det betyder ju inte att folk går omkring och tänker så. Det är jättebra att du tänker så, jag gillar den inställningen. Men jag vet även många som gör tvärtom, går omkring och dömer folk de ser.
Vad jag menar är bara att du ska inte vara så säker på att folk tror att de kan lära sig något av mig, jag tror väldigt få ser det så (och det spelar ingen roll om det är sant eller inte, jag berättar bara vilken bild jag tror andra har, inte om den är sann eller ej).
Än så länge har jag inte gett upp, som du kanske märkt om du läst vidare som du skrev i kommentar #3.
(tog ett tag innan jag förstod din andra kommentar men jag insåg att den inte var riktad till mig till slut)
En som känner likadant: Trist att du känner igen dig.