Jag ville bara ha någon som brydde sig, någon som lyssnade.
september 4, 2007
Igår när jag mådde dåligt kände jag för att skriva ett inlägg.. inte bara här, en del av mig ville också skriva några rader på det där andra stället, där det finns en del som vet vem jag är någorlunda i alla fall. Jag ville skriva där för jag ville att någon skulle bry sig, för att någon skulle se mig i min jobbiga stund, för att kanske få några stöttande ord.
Jag ville helt enkelt skriva där för att få uppmärksamhet.. jag ville att någon skulle ge mig stöd, skulle bry sig.. ville inte vara ensam med tankarna.
Jag skrev självklart inte något inlägg där.
Börjar förstå mer och mer hur ensam jag är. Något jag alltid varit duktig på att förneka, eller kanske nöja mig med lite.. På sitt sätt gör jag det nu med.. men när man verkligen inte vill vara ensam så är det svårt att tänka så.
Jag sträckte ut en hand.. jag gjorde det inte särskilt bra, jag gjorde det så gott jag kunde vilket inte var särskilt bra alls i den stunden. Jag sträckte ut en hand och såg till att göra mig än mer ensam genom det. Som tur är kommer personen jag sträckte ut handen mot aldrig att förstå det. Det kommer bara att drabba mig själv. Och det är alltid något positivt mitt i allt.
det är jätte svårt med att vilja att folk bryr sig. innan de kan bryr sig måste man ju vissar dem att d e värd att bryr sig. jag måste visa att jag mår så dåligt att ngn borde bry sig. det enklaste men samtidigt det svåraste sättet är att berätta d för ngn. har inte du nån killkompis som du har känd länge och som du kan berätta om hur du känner. han kommer säker bryr sig. eller kanske du är ingen person som kan gå till ngn och berätta om sina känslor. jag personligen tycker att det är väldigt svårt. och jag undrar varför folk inte fattar. men det beror jo oftast inte på bistande empati, utan det beror på att jag inte visa hur jag känner mig.
men å andra sidan: efter en “tja. läget!” vem vill då höra. “asså jag mår jätte dåligt. jag är jätte deprimerad….” – egentligen kan man bara säga: “jo. det är bra!”
kram
Precis, det är svårt just därför.. jag måste visa att jag mår dåligt.. vilket jag är värdelös på.. Jag visar det aldrig utåt, och säg t.ex vissa internetkontakter som vet hur jag mår klarar jag inte heller av att be om hjälp för jag vill inte vara en börda för dem eller verka som jag är självömkande eller något sånt..
Det finns vänner, och det finns familj.. syskon.. som skulle bry sig, men jag pallar inte att berätta.. Ingen av mina närmaste… egentligen ingen i mitt liv annat än internetkontakter, vet hur jag mår.. Och jag vet vad dutycker.. precis som alla andra “du måste prata med någon.. vare sig det är någon i ditt liv eller någon proffessionell” . . Jag har hört det säkert hundra gånger snart.. och än har jag inte pratat med någon.. Jag är inte säker på att folk förstår hur svårt det är för mig.
Men det ligger en hel del i det avslutande du skriver.. Jag har börjat skriva lite sådär försiktigt att det är en lite sämre dag eller såna saker.. Jag skriver inte att jag “mår så jävla dåligt” utan försöker kanske uttrycka mig lite försiktigare.. men åtminstone vara ärlig med det fåtal som vet hur jag mår..
Kram
Det går inte längre.
Hur långt gick det då?
Fan, trodde du skrev om mitt liv först. Så jävla likt, på pricken.
Jag har aldrig träffat någon och haft ett förhållande en endaste gång, men nu så har jag träffat jättesöt, världens vackraste flicka i min klass. Har gått med henne i exakt 2 år idag. Skrev till henne att jag tyckte hon var den finaste personen jag hade träffat och hon svarade med ungefär “aaw, David <3, då har du inte träffat många personer” typ..
Jag svarade med att “Hehe, nä. Ingen faktiskt,” typ,
Men iaf, vi pratar en hel del med varandra i skolan men det är bara det att jag är så jävla förälskad i henne och tänker på henne varenda jävla minut känns det som. Fast jag tror inte hon gillar mig såå mycket tyvärr.
Vill ha någon att krama också, eller att prata med. Morsan, eller mina syskon kan ju hitta på nåt annat… Helst henne
Men mest av allt tror jag att jag vill ha någon som bryr sig och lyssnar på mig då jag pratar. Jag har aldrig haft någon att prata med direkt, (except mummy vid måltider etc. inga känslor)
Fan, saknar den känslan att ha någon bredvid mig att krama, kyssa, hångla jag vetefan.. prata..
//David @ 2:a året i gymn.
Känner igen stora delar av det du skriver…
Med skillnaden kanske att.. när jag gick i tvåan i gymnasiet så var jag lite mer naiv.. självklart tyckte jag det var trist att inte ha någon och självklart tyckte jag det var trist att jag aldrig hade haft någon, men jag trodde ändå att det skulle lösa sig så småningom..
Men drömmen om att ha någon att dela alla dagar med, den har nog funnits där jämt..